Är Mallen hinder eller möjlighet

Läser en diskussion på facebook om att använda mallar i förskolan i samband med skapande. Mallar har de senaste åren diskuterats och ifrågasatts i förskolan och skolans värld, precis som målarbilder och målarböcker. Många anser att de inte har i verksamheten att göra och resonemanget går tidvis rätt högt. I bästa fall  kryssar pedagogen i pärmen för att barn inte ska måla för många målarbilder av slentrian. I värsta fall får barn en utskällning för att de gör åt med för mycket papper. En del tar bort alla målarbilder och mallar och tänker att sådant kan barn göra hemma i lugn och ro. Utifrån mottot det är inte förskolans och skolans uppgift.

Barn ska skapa av fri vilja och barn ska uppmuntras i skapande, men hur uppmuntrar vi bäst barns skapande. Genom att stenhårt hävda att det är viktigare att skapa fritt än att låta mallen vara till hjälp att skapa inre bilder. Genom att hålla hårt i papperna, begränsa antal teckningar och ha snäva ramar runt vad som är tillåtet?
Är denna teckning skapad med eller utan mall?

Eller kan vi visa på att det finns många olika sätt att skapa, dels med målarbilder och mallar och visa hur många tekniker du kan använda i samband med skapandet av färdiga produkter. En mall kan vara en mall som tjänar till inspiration där det färdiga resultatet kan se ut på flera olika sätt. En mall kan vara att lära sig följa mönster, den kan fungera som en ritning eller den kan hjälpa dig tänka egna bilder. En färdig målar bild kan bli en klippdocka i leken med personliga kläder, om vi laminerar den och gör den mer hållbar. En målarbild kan bli en film med teknikens hjälp. Det handlar om vilket syfte vi har med mallen, hur vi ser och tolkar möjligheterna med barns skapande. En mall blir faktiskt begränsad först när vi i våra tankar begränsar mallen. Vad vi har för föreställningar om barns egen förmåga att skapa fritt blir avgörande för hur vi agerar. Är barns egna tankar om vad de tycker är värdefullt viktiga för dig som pedagog att utgå från, ja då kanske du måste omvärdera synen på vad som är bäst att använda för att skapa fina teckningar och bilder.
Färdiga färger är också en typ av mall?
Foto: Matt Holland (CC BY-ND 2.0)

Samtidigt kan skapande vara att måla fritt på staffli eller upptäcka färgskalor, hur många barn vet vilka grundfärgerna är och har fått uppleva känslan att skapa färgskalor med hjälp av grundfärgerna. Med ögat och aha-upplevelser växer färgerna och glädjen fram när barn får skapa och uppleva konst  med alla sina sinnen. Skapande handlar om att utgå från barns intresse och upptäckter. Skapande kan vara att plocka in pinnar från skogen, eller att använda andra saker som vuxna ofta betraktar som skräp. Tillsammans upptäcker vi möjligheter om vi är tillåtande. Utifrån den tankegången kan skapande se mycket olika ut i olika grupper. Jag tror att det ofta beror på vem som skapar aktiviteterna och med vilken utgångspunkt.

Att tänka för snävt när det gäller skapande är samma sak som att tänka för snävt när det gäller hur barn ska använda ex IKT, förr ställde vi äggklockor när barn satt vid datorn. Runt teknik vågar vi tänka nytt men vi kryssar fortfarande i pärmen hur många målarbilder barn målat. Vi sätter en gräns för vad som är okej i samband med målande. Max 2 målarbilder av samma sort men vad vill barnen, hur kan vi låta dem vara med i en process som kanske leder till färre och färre målarbilder och mallar, därför att barn upptäcker hur många tekniker det finns att skapa med. Vad är att utmana barnen i skapandet?  Är det att visa på möjligheter och visa på en mångfald eller är det att begränsa sig till ett sätt att tänka? Hur lär vi barn vara kreativa och tänka ut egna lösningar i skapandet?

Förälder till varje pris

Vad som är normalt ligger alltid i betraktarens ögon. Läser i sociala media om alla kommentarer angående Kalla faktas program om baksidan på LSS. Upprörda röster dundrar på i media med all rätt. Det är sorgligt och tragiskt att läsa om hur kommuner lär sig avslå barns rätt till avlastning. Det är oacceptabel behandling av människor med funktionshinder. Det skildrar också ett allt hårdare Sverige där du ska vara lönsam till varje pris. Som förälder till ett funktionshindrat barn blir jag sorgsen över att den skildrar den vardag de flesta av oss föräldrar till barn med funktionshinder lever i dagligen. Ibland möter jag kommentarer som att jag är en engagerad mamma och att vi som familj gör mycket saker. Många vuxna uttrycker sig nedvärderande om barn och unga med funktionshinder utan att tänka på att det är deras egna fördomar som lyser igenom. Som bara kan anas när de i samma veva pratar om föräldrar som inte orkar engagera sig. Som inte bryr sig. Få av dem har satt sig in i vad det innebär att vara förälder till barn med stora omsorgsbehov. LSS är tänkt att vara en avlastning både för barn och föräldrar.

Småfnitter!
Foto: Barakanske (CC BY-NC-ND 2.0

Idag på bussen såg jag ett gäng skoltjejer, ett gäng tonåringar med uppväxten framför sig. De använde sin fritid för att resa tillsammans och umgås på fritiden. Gemenskapen lyste mellan dem när de satt och småfnittrade på bussen på det där sättet som bara tjejer kan. Tjejer som jag kan tänka mig är på något läger framåt sommaren eller deltar i annan sommarverksamhet. De pratade skola och prov och diskuterade kompisarnas beteende. Precis det där önskar jag att min dotter och hennes vänner också ska ha rätt att uppleva. Ett liv med livsglädje även om de inte kanske kan delta fullt ut i samhället. Ett liv med vänner och gemenskap. De har ändå rätt att få hjälp med dagliga behov. Att de ska kunna leva ett liv i hemmet där de får hjälp med det de behöver i det dagliga livet för att må bra. Att de få finnas till och vara stolta över sig själva borde vara alla människors rätt oavsett förutsättningar.

Vi som är föräldrar till barn med funktionshinder vill samma sak som föräldrar till barn utan funktionshinder. Vi vill att våra barn ska få ha en fungerande vardag på samma premisser som i andra familjer. Vi vill känna föräldrastolthet utan att någon fäller extra kommentarer eller ger välmenande råd i största allmänhet. För vår föräldrastolthet är lika stor som någon annans. Jag vill att mitt barn ska ha chans att lyckas i livet också på sitt sätt. Jag vill att hon ska bli accepterad för den hon är med sina kognitiva funktionshinder.

Idag värdesätter samhället prestationsmöjligheter och lönsamhet, istället för att prata om människovärde och livsvillkor. Vad som är livskvalité  verkar variera mellan kommuner, liksom synen på vad som är drägliga levnadsvillkor i vardagen. Det borde inte vara så, men ändå trots lagar och förordningar står vi kvar och kämpar på samma fläck. Vissa människor är värda att satsa på, vissa människor har rätt att tillhöra en samhällsgrupp och leva ett fullgott liv. Vad grundas avslagen på och vilka får plats i dagens samhälle?

Det går inte välja bort lika behandling vare sig för de som inom kommunen eller landstingen. Vem av oss kan förneka rätten till ett värdigt liv. Byt plats med oss en stund och ta dig tid och försök förstå hur det känns att vara förälder till någon med funktionshinder.

Skoskavet eller konsten att ställa rätt fråga

Skoskav

Hämtar dottern på fritids, det är lov och barnen har varit på utflykt. Dessutom har de gått en lång promenad.
Jag får höra att hon varit lite trött på eftermiddagen, men inte mer än vanligt. Dottern ligger under ett bord och gömmer sig under tiden. Mamma kan fröken låna ditt busskort nästa gång vi ska på utflykt, undrar hon. Jag får använda lite list påminna henne om att vi ska ner till stan och handla tågfika. Då är det lättare att resa sig och hämta sina kläder. Dottern tycker om att vara på fritids på loven. Vi samlar ihop våra pinaler och går en promenad till busshållplatsen. Väl framme tar dottern av sig stövlarna hon har skoskav. Så mycket skoskav att hon inte vill stoppa fötterna i stövlarna. Det gör ont när hon går och hälarna är uppenbart röda, vi får pyssla om fötterna extra mycket på kvällen och smörja med lite salva innan hon lägger sig för natten.
Inte gjorda för långprommenader.
Foto: Lena Dahlström (CC BY-NC-ND 2.0)

Hur ställer jag en fråga?

Det där med att påtala att man är trött kan vara så svårt ibland. Att hitta väl avvägd aktivitet är viktigt. Att gå lagom långt när man ska på utflykt. Själva utflykten är inte så lång ur vuxenperspektiv. Inte heller promenaden men uppenbarligen tillräckligt lång för att få skoskav. Att du går villigt och inte protesterar kan bero på att du inte vet hur du ska tala om att det gör ont. Vuxenperspektiv och barnperspektiv kan upplevas olika. Konsten att berätta vad man vill behärskas ofta bättre av vuxna än av barn, extra viktigt att vi vuxna frågar barnen då hur de upplever utflykten. Om de orkar gå eller behöver ta lite paus. De vuxna kanske behöver hjälpa till att fråga ibland. Att inte säga något är inte samma sak som att tycka att det är okej. Det kan faktiskt handla om att man inte vet hur man ska ställa en fråga. 

Att sätta ord på det självklara

Det kan också handla om att det är svårt att förstå vad svårigheter i socialt samspel betyder i praktiken. De flesta av oss förstår det som sägs mellan raderna. För andra är det svårare. För personer med autism eller Aspergers syndrom blir det extra svårt. Det kan ta rätt mycket ork bara att kunna ställa den rätta sortens frågor eller påståenden till läraren och kamraterna.

Konsten att ställa den rätta sortens frågor är viktig att träna på för att bli förstådd. Konsten att läsa mellan raderna är viktigt för att kunna delta i det sociala samspelet. För att kunna förklara för andra. För att kunna kommunicera med kompisarna. Det kan handla om det självklara att visa vad du tycker om och inte tycker om. I mötet med personer med autism gäller det att hitta ingångar, att förstå hur personerna tänker. Att utföra det som är självklart för barn med autism är inte alltid så enkelt.Vi pedagoger behöver bli bättre på att sätta ord på det självklara, att se helheten som kan uppstå i olika situationer.

Hur kan vi lärare bli bättre på att förstå vad svårigheter med socialt samspel egentligen innebär?

Hur kan vi hjälpa barn berätta om hur de ser på världen och upplever miljön i skolan så att vi pratar samma språk. Berättelsen om skoskav är ett litet axplock på saker som kan trassla till det i vardagen. Att vi glömmer berätta det självklara resulterar i onödiga påfrestningar. Påfrestningar som kan lösas genom att vi sätter ord på det som vi tror är självklart. Att vi frågar och visar extra omsorg om eleverna. När vi tänker vad, hur, varför och med vem inför  varje moment i vardagen förenklar vi  för den som har svårt att själv ställa rätt frågor.