Varför Läsa

Plommon och krusbärsmarmelad

Sitter vid köksbordet och tittar på bokstäverna på matförpackningarna och frågar dottern? "Vad står det här kan du läsa bokstäverna?" Tillsammans efter mycket möda läser vi Plommonmarmelad. Det är svårt, för det står med små bokstäver i kokboken och bokstaven lilla l ser ut som ett stort i i dotters ögon. Tillsammans formar vi bokstäverna och provläser, plommonmarmel... Sedan fastnar vi innan vi återigen provar, marmelad... Jag skriver plommonmarmelad med stora bokstäver på ett annat papper och nu går det lättare. Stora bokstäver känner vi igen. Stora bokstäver har hon lärt sig känna igen på förskolan, de flesta identifierar hon och ljudar, små bokstäver är mycket svårare och en del är väldigt lika varandra. Därmed också lätta att förväxla med varandra. Vi ska göra krusbärsmarmelad och letar efter recept i kokboken. Krusbär som dottern och jag plockat tillsammans på krusbärsbusken på vårt lantställe.

Hemgjord krusbärsmarmelad foto: @Skaparn

Varför

Dottern tittar återigen uppgivet på mig och frågar ilsket måste vi träna på läsning igen. "Varför måste jag läsa hela tiden?" Frågan stannar i mina funderingar och jag börjar återigen tänka
Hur förklarar jag, du är så stor nu så då borde vilja läsa. Varför är det bra att kunna läsa? Varför ska jag kunna läsa mamma? 
Eftersom jag utgår i tankarna från dotterns dubbeldiagnos autism/adhd. Skriver jag texten med utgångspunkt från det perspektivet. Faktum är dock att jag dagligen lär mig lärdomar som är bra att kunna även i andra sammanhang av min dotter. Det självklara blir synliggjort. I den vardagliga pedagogiken kan jag använda det som utgångspunkt för  lärandeperspektiv.

Är det så att vi ska lära oss något?
Är det självklart så, att det är bra att veta varför vi ska lära oss just den uppgiften.
I lärandeperspektiv gäller detta i synnerhet. En elev med svårigheter i lärandet kommer knappast nå målet om ingen förklarar vad haken är. Men om någon förklarar, finns det genast en potential att nå en bit till. Att lära sig något nytt.
Ta t ex kartan. För att läsa kartan måste du veta åt vilket håll norr är annars kommer du ganska fel om du ska följa en en karta. På samma sätt måste du veta vad innehållet är i den uppgift eller kunskap du förväntas utföra. Det ger dig större chans att lyckas och nå ditt mål.

Oftast reflekterar vi nog inte över varför men frågan kan ändå vara bra att ställa. För många barn med autism och Aspergers syndrom  krävs det att de hittar den inre motivationen och drivkraften för att lärandet ska bli meningsfullt. De behöver få förklarat varför, för att det ska vara lättare att lära. De kan inte uppfatta det som är självklart för de flesta av oss i vardagen. Med bilder, text och enkelt språk behöver de få innehållet tydliggjort, De behöver tydliggörande pedagogik för att kommunikationen ska fungera. kommunikation kan se ut på olika sätt och det finns olika metoder för olika individer.

Metoder 

Vi kör på med metoder innan vi förklarat grunden och då blir det också konsekvenser eftersom personerna som ska lära sig inte förstått vad de ska lära sig. Personer är självklart olika. En erfarenhet från min egen föräldraroll är att en större förståelse för varför kan skapa motivation till ny lärdom.  Därför sätter jag mig ner och ritar en seriebeättelse om varför det är bra att kunna läsa. 
När man ska åka tåg behöver man veta vart man ska åka. När man ska laga mat behöver man veta vad som ska vara i receptet och så vidare. Under frukosten tittar hon glatt på mig och säger "...när man ska åka buss behöver man veta vart bussen kör och vilken buss man ska åka, mamma rita bussen glöm inte det." 
Vi ritar bilder till för att förstärka språket och både hon och jag känner oss gladare. Jag ritar en baksida till också för att hon ska veta hur hon kan träna läsning. Vi köpte vi en iPad och fyllde med bokstavsappar. Men jag glömde förklara vad hon skulle göra med apparna.  Kanske blir det lite roligare att använda paddan och framför allt enklare att förstå innehållet efter att ha läst vår serieberättelse några gånger. Tre appar som jag tycker har varit till hjälp hemma är Ritprat, se bokstavsljuden och lyssna och läs.

Varför Läsa

Kom ihåg att ställa den frågan då och då och backa i dina tankegångar. Metoder och kartläggning är bra men vi får inte glömma grunden att förklara varför läsa, varför lära sig något. Genom att reflektera tillsammans kan vi starta motivationen och fortsätta läsa gatskyltar och lösenord till spelen på datorn hemma. Vi kan motivera ett intresse precis som man kan göra med lärandet. Vi kan sätta igång en process. Vissa lär sig med fantasin som drivkraft andra lär sig genom att få stanna upp och få saker förklarat.Alla barn med är olika men den inre motivationen är en drivkraft för alla när vi hittat den och startat den. Varför läxa, varför skola osv kan vara viktiga och väsentliga frågor att ställa sig. det är bara det att vi som omgivning ofta glömmer detta. Vi har lite för bråttom lite till mans. Vi har också lite för bråttom att tänka det går inte, istället för att reda ut orsaken och stanna upp och lyssna. Jag fortsätter mitt reflekterande och tackar dottern som återigen fått mig att tänka efter, och det tror jag vi är fler som behöver göra.

Samarbete - en bortglömd nyckelkompetens

När jag följde veckans debatten på Skolchatten om kollegialt samarbete och tidigare Förskolechatt som handlar om makt i förskolan inser jag att detta med samarbete inte är enkelt.
Det kollegiala samarbetet borde vara en tillgång och ett lyft för varje lärare. Men det tycks som vi har kommit långt bort från det som borde känneteckna kollegialt samarbete.

Samarbete en tillgång

Diskussionen som var runt ämnet om makt i förskolan under vårens förskolechatt, visar på samma indikationer. Att samarbeta är svårt. Att det kräver mod och stolthet att stå rakryggad för sitt uppdrag. Det är inte så enkelt längre som det var tidigare, om det någonsin varit enkelt.  Hur gör man då för att få mod?
En inte alldeles enkel fråga men för mig handlar det mycket om att få tillbaka tro på lärandet för lärandets egen skull. Att använda kärleken som rättesnöre vilket Micke Gunnarsson formulerar väldigt bra. Det handlar också om att lära sig samarbeta i grupparbete i kollegiala sammanhang, för det krävs det  insikt hos Lärare och pedagoger. Det ingår som ett av EUs  åtta nyckelkompetenser och är en uppgift vi har att sträva efter. Om vi väljer att inte göra det får vi ett större problem, för hur ska vi någonsin få elever att samarbeta om vi inte kan stå rakryggade inför varandra och går före med gott exempel?

EU:s nyckelkompetens nr 6

 Pedagogiska samtal

Jag tror att om några går före kan det utvidgade kollegiet  som finns i sociala medier, bli ett stöttande kollegium som arbeter tillsammans för att höja vikten av samarbete. Börja värdesätt fortbildning och handledning om samarbete, Satsa på pedagogiska samtal. Gå före och visa på goda exempel, ett gott samvete betyder också mycket. Ensam är inte stark och kommer aldrig vara det. Tillsammans skapar vi förändring.

Civilkurage och folkhögskola

Hjälmareds folkhögskola Foto David Castor

Jag har fått frågor om varifrån vi får civilkurage
För egen del har jag gått några år på folkhögskola. Där lärde jag mig en mycket viktig sak som verkar vara motsats till dagens klassrum. Jag lärde mig tro på min egen förmåga, tillsammans med andra. Jag lärde mig vikten av samarbete. Som tilltufsad 20-åring kom jag till folkhögskolan, tveksam på om jag skulle ge lärandet en chans. Med avhopp från gymnasiet i bakfickan. Ingen hade fått mig att uppnå målen i matematik, fått mig att förstå nyttan med matematik.

Som vuxen har jag förstått att jag har dyskalkyliproblematik, jag har själv svårt att räkna matematik. Men kan oftast förstå var svårigheterna sitter för andra och har vidareutbildning i specialpedagogik med fokus på matematik.

Under åren på folkhögskolan förändrades sakta men säkert, min egen tro på vad jag kunde. Därmed också tron på vad andra kan, någon såg hur mycket jag försökte, vilken möda jag lade ner även om resultaten var dåliga på proven. Lika mycket som lärarens tilltro betydde, betydde kamraternas stöttning. Tillsammans kämpade vi för att klara av prov och genomföra grupparbete. Tillsammans byggde vi en positiv stämmning i klassrummet, där alla var värdefulla och kunde något utifrån sina egna förutsättningar.

Åren på folkhögskola innebar ett växande som människa, jag gick från att vara tonåring med mycket grubblerier till att bli vuxen. Den stora tilltron till elevers förmåga att lyckas bar mig så småningom vidare till högskolan. Den gav en lust att lära för lärandets egen skull. Den gav mig också inre styrka som håller än idag. Idag med många högskolepoäng i backfickan och en pågående specialpedagogutbildning, inser jag att de där åren på folkhögskola faktiskt gav mig en grund. En grund som heter tillit och tilltro till elevers förmåga att lyckas. Jag hoppas att fler lärare och förskollärare vågar ta efter, satsa på samarbete och tillit till varandra och till eleverna så kommer vi också se vändande skolresultat.

Sommarförskola del 2

Sommarförskola del två

Tydligt är att gårdagens bloggtext om sommarförskola väcker mycket känslor hos både personal och andra föräldrar. Har vi förskollärare och övriga personal rätt att bestämma att barn behöver vara lediga?
Själv anser jag inte att det ingår i vårt uppdrag.

En annan fråga som uppstått under gårdagens diskussion och kommentarer i sociala medier är vad är barns bästa?
Dela gärna med er med svar i bloggen.

Ytterligare en fråga är vad är professionellt bemötande betyder?
Det är ett uttryck som ofta dyker upp i diskussioner och olika medier. Hur definierar du professionellt bemötande?
Vad är dina personliga erfarenheter och tankar runt detta och är vi professionella alla timmar vi jobbar, står vi för samma kvalité alla dagar. Själv tror jag att det varierar. Att vara professionell är något vi strävar efter, en inriktning vi har på vår verksamhet.Men få kan vara professionella hela tiden?
Frågan är också hur mycket undertryckta fördommar och tankar som bubblar under ytan om vi sätter på oss en professionell mask som inte tål att tas upp till diskussion.

Är det för barns bästa som det behövs semester och är det därmed motiverat att dra alla barn över en kam, vem bestämmer att alla barn måste vara lediga sommartid?
Det som är bra för ett barn behöver inte vara bra för andra barn, barn är olika och har rätt att vara det.
Vem definierar och tolkar det.

Barn som har behov av sommarförskola har rätt att mötas av engagerade och professionella pedagoger. Pedagoger dvs förskollärare och barnskötare som ser barnen och skapar en bra verksamhet även på sommaren.  Själv har jag valt att använda begreppet pedagog för att vi är fler yrkesgrupper i förskolan som tillsammans skapar bra kvalité för barnen. Förskolans uppdrag pågår året om och ska planeras utifrån läroplanen. Står det någonstans i läroplanen att personalens ledighet är viktigare än läroplanens uppdrag att skapa en verksamhet med kvalité året om. Jag anser självklart att vi pedagoger behöver semester, men vi har inte rätt att använda de argumenten för att övertyga föräldrar om att de borde ha sina barn hemma under semestertider. Vi har inte heller rätt att axla föräldrar med mer dåligt samvete genom att hävda barns rätt till ledighet. Vi ska samarbeta med hemmet istället för att skapa klyftor mellan hem och förskola. Dela gärna med er av era tankar och funderingar.

Sommarförskola

Sommarförskola

Här om dagen läste jag artikeln i Göteborgsposten om att industrisemestern bytts ut mot förskolesemester.
Allt fler föräldrar lappar och sliter för att få ihop ledighet under tiden som förskolan är hopslagna med andra förskolor. Det får mig att fundera på hur vi kan motivera sommarförskola. Naturligtvis förstår jag att det behövs och att personalen behöver vara ledig. Men frågan är hur vi kan få det att bli bättre för de barn som behöver vara där?

För vem skull

Alla barn mår inte bra av 7-8 veckors ledighet. Att bryta de fasta rutinerna och vardagstryggheten kan faktiskt vara jobbigt för barn med exempelvis autism eller barn som av olika anledningar har det kämpigt hemma. Sommarlov som förknippas med ledighet och glädje, kan också vara en väntan och undran om vad som ska hända här näst. Det kan vara längtan efter kamrater och trygghet. Allt för ofta möts vi föräldrar av begrepp som:  

Vad skönt för er att vara lediga!  
Det är inga barn här som hen känner, ni förstår väl att det är bäst för er om ni kan vara lediga eller ha så korta dagar som möjligt! 

Sommarlovet kan också vara en fristad, en fristad när man trivs bäst hemma för att skolmiljön är tuff och kantad av bekymmer. Ett vidgat perspektiv är på sin plats. Faktum är att frågan inte bara handlar om ifall det är ordinarie personal eller vikarier utan jag tror den handlar om var och ens grundläggande tankar om ledighet och barn. Fördomar blir lätt en grogrund till att vi kastar ur oss ogenomtänkta kommentarer eller attityder. Många gånger är det kanske också ordinarie personalens egna tankar om en förestående ledighet som gör att man tar i lite extra när man beskriver exempelvis vilka barn som kommer vara där under sommarveckorna.

Attityder

Inte så ofta möts behov av sommarförskola och sommarfritids med glädje och förståelse, även om vi alla förväntar oss att barnen ska få just det. Sommarförskola som håller samma höga kvalité som övriga verksamheten. Sommarförskola som lockar till skratt och och gemenskap. Kanske även en och annan utflykt och tillfällen att bara vara i en trygg och invand miljö.

Bemötande

Nog tror jag att det är på sin plats att lyfta begrepp som bemötande även i samband med sommarförskola och sommarfritids. Att tänka på hur vi uttrycker oss inför lovdagar. Låter exemplet ovan illustrera hur viktigt det är att vi tänker efter innan vi uttrycker oss. Att vi ser barnen är också viktigt, varma sommardagar kan få den mest rutinerade pedagog att inte tänka efter innan vi handlar. Men desto viktigare att tänka på hur vi uttrycker oss och vad vi säger inför föräldrar och barn. Även inför stundande ledigheter och helgdagar. Listan på exempel kan göras rätt lång, var och en av oss har ett ansvar att försöka förstå att ensamstående föräldrar eller vårdpersonal kanske faktiskt måste ha sina barn på förskolan, även under de dagar som ligger nära helgdagar eller på semesterperioden. Vi vet inte vad som ligger bakom olika familjers agerande. Men tillsammans kan vi skapa förståelse. Sommar är faktiskt inte bara guld och gröna skogar, fyllda av skratt och lek.

Vilken kunskapssyn behöver framtidens barn

Två olika kunskapssyner

Under #afkVarberg dagarna fick jag en bestående aha-upplevelse. I femton år har jag arbetat i förskolan. Samverkan med skolan har varit uppe till diskussion ett antal gånger under de åren. Den största motiveringen till att det inte finns mer samverkan har varit att skolan inte vill. Vad som sägs i skolan vet jag inte, men jag misstänker att det är liknande frågeställningar. Efter att ha följt diskussionerna i det utvidgade lärarkollegiet en längre tid nu, fördjupas insikten undan för undan om att det är två olika utbildningssystem som möts i diskussionerna mellan förskola-skola och kanske även fritids och skola. Vi har alla styrdokumenten och förpliktelser att leverera kvalité i vår verksamhet som mål. Men vi utgår ofta från olika perspektiv. Jag vet att Skolvåren kört artikelserien Vad är kunskap?, men jag skulle hellre fråga Vilken gemensam kunskap finns? Hur formas kunskap är en annan fråga att fundera på.

Förskolan

Förskolans syn på lärandet från ett livslångt lärande. Att utmana barnens nyfikenhet och kreativitet. På ett sätt kan man säga att det är själva ryggraden i dagens förskolepedagogik. Att arbeta utifrån alla sinnen för att skapa intressanta lärsituationer för barngruppen. Leken är det pedagogiska verktyget som används för att nå resultat och skapa samspel. Fröbel lyfte tidigt lekens plats i den svenska förskolepedagogiken. Han lyfte det kreativa lärandet som sker när barn får skapa med exempelvis byggklossar och byggmaterial. Barnperspektivet i verksamheten är så självklart så det ifrågasätts inte ens. Men vilka pedagogiska förebilder har vi?

Systemkrock

Vad händer när dagens barn tar klivet in i skolan och kommer till ett mer traditionellt kunskapssystem. För att barn ska förstå innehållet i skolan krävs det att barnen är "skolmogna" som det kallades förr. Alla barn är inte skolmogna vid 7 års ålder. Utvecklingen är individuell och skiljer från barn till barn. Enligt Vygotskij måste barnet också ha kommit så långt i lekutvecklingen att barnet är moget att ta till sig ny kunskap. En grund för att kunna sitta still och ha förmåga att lära sig faktakunskap eller förstå innehållet i det som ska läras in. Han kallar det proxiamala utvecklingszzonen. Kan vi använda de tankarna för att vi skulle bygga en gemensam lärande syn. En syn som spänner över olika skolformer och verksamheter. En skolform där både starka och svaga elever kommer till sin rätt. En lärande syn som bygger på lek,skulle kunna öppna upp för inkluderingsmöjligheter, hur skulle den isåfall kunna se ut? Kanske finns det fler pedagogiska förebilder, men för barnens skull tror jag det är viktigt att vi tänker nytt. Att vi närmar oss varandra. En lärandesyn som bygger på att socialt samspel och gemensam kommunikation behöver läras in med stöd från pedagoger och lärande. Skulle det vara möjligt med en ny grundsyn som vi skapar tillsammans. Men ändå en grundsyn som faktiskt bygger på läroplanens tankar om livslångt lärande. En lärandesyn som bygger på att hitta barnets drivkrafter och potentiella lärförmåga såväl i enskilda ämnen  eller i form av olika projektförsök i skolan.

Foto: @Skaparn

Skola

Skolan i sin tur bygger på kunskap. Kunskap som ska läras in i olika ämnen och bestå av olika moment, för att målen ska nås. Är kunskap krovstoppning eller finns det annan kunskap? Kunskap som bygger på förståelse och erfarenhet. Vad skulle förskolan kunna lära av skolan? Eftersom jag inte är ämneslärare har jag inte full insyn i lärandemålen för varje ämne. Men jag skulle med stort intresse diskutera frågan med ämneslärare och annan personal inom skolan. Gemensamma projekt med förskola och skola där den röda tråden binder samman framför allt den grundläggande värdegrunden. Den gemensamma visionen för att stärka framtidens barn. Den gemensamma visionen att skapa tillit hos eleverna och skapa så goda förutsättningar som möjligt.

 

Gemensamma nämnare

Hur skulle en gemensam kunskapssyn kunna se ut?

Ta exempelvis matematik, att se former och tal i vardagen är något förskolan arbetar mycket med. Liksom konstruktions- och rumsuppfattning, att ex bygga kojor hjälper barnen att se geometriska former och förstå perspektiv. Skolan bygger vidare med tiokompisar och laborativt material. Genom att diskutera med varandra skulle matematiken kunna nå nya höjder, utan att det behöver uppstå glapp i lärandet. Likadant är det med läs och skrivinlärning, där förskolans måtto är att barnen av eget intresse ska närma sig bokstäver och läsning under lekfyllda former. Förskoleklass och åk 1 forsätter med läsinlärning. Men lärandet sker ständigt och överallt, en av pedagogernas viktigaste uppgifter är att fånga upp lärandet och skapa utmaningar. Om inte vi ser lärandet skapar barnen eget lärande. Bra för de som har positiva förebilder men mindre bra för de som har negativa förebilder.Alla barn har rätt att lära från positiva förtecken och alla barn borde ha rätten att bli trodda på. Att bli räknade som värdefulla trots utgångspunkter, för mig är den av de viktigaste tankarna på varför skola? Att barn har rätt att lära för sin egen skull, med hjälp av en positiv vuxenvärld som uppmuntar och stöttar. Att kategorisera och bedömma barn tycker jag hör hemma först när barn nått förmågan att tänka logiskt. Inte när de är små och fortfarande är beroende av omvärlden. Därför ska vi inte heller ha betyg i de lägsta klasserna. Att sätta betyg från åk 1 som LUF föreslår känns mycket märkligt. Alla barn har rätt att lyckas, rätt att känna att de är värdefulla och detta är faktiskt också en viktig uppgift för oss pedagoger och lärare, att skapa tillit och få eleven att känna tilltro till sin förmåga att lära.En viktig fråga är också föräldrasamverkan. Hur kan föräldrar påverka och hur kan vi samarbeta med föräldrarna.

#afkVarberg

Att få diskutera pedagogik med öppna föresatser och få lära av varandra. Största insikten jag fick från Varbergsdagarna är att tankarna om att de olika kunskapssystem är olika faktiskt fördjupats. Jag är tacksam att jag tog chansen att vara med. Vill också ge Skolvåren en eloge som skapar möjlighet till diskussion och mötesplatser. Det är också spännande att det är pedagoger och lärare som tillsammans skapar förändring. Förändringen kommer inifrån, från personer som älskar sitt yrke och brinner för nya möjligheter. En insikt som stärktes är att detta med livslångt lärande kan vara svårt, lärarna beskrev det som en stor utmaning. För dem var det nya tankegångar att brottas med. En av de saker som nämndes som exempel var att undervisa på fler nivåer under samma lektion. För mig som förskollärare är det en självklarhet att ha fler processer igång samtidigt och möta barnen individuellt i gruppen. Att utgå från livslångt lärande är också en självklarhet. Det var spännande insikter som följde eftersom jag plötsligt förstod hur olika utgångspunkter vi har. Det hade varit intressant att fortsätta diskutera för jag tror vi har mycket att lära av varandra om vi kan förstå varandra lite mer. Genom att ta tillvara på varandras kunskaper skapar vi en god lärmiljö för eleverna.

#afkVarberg Foto: Cecilia Dalman Eek

Allt viktigare är det utifrån erfarenheterna från Varbergsdagarna att få diskutera och skapa gemensamma nämnare mellan olika yrkesgrupper.Att lära av varandra inför framtiden så att det blir bra för eleverna. Med fler afk eller worshops får vi möjlighet att diskutera tillsammans och skapa framtidstro. Ett hållbart samhälle måste bygga på fler mötesplatser och levande diskussioner. Hur skapas ett samhälle och hur får vi en värdig människosyn som botten i skolsystemet?
En bra ansats torde vara att lyfta det outtalade i ljuset, att våga ställa de obekväma frågorna tillsammans och ta ansvar för sin egen möjlighet att kunna påverka ett positivt samarbetsklimat.Var och en av oss kan påverka, enskilt och tillsammans. Ska vi göra skolan bättre måste vi börja med oss själva, vi har ett egenansvar att verka för ett positivt klimat på arbetsplatsen. Att våga höja ribban, våga ta upp diskussionsfrågor och ifrågasätta rådande etablisemanget eller organisationen som vi befinner oss i. Tillsammans skapar vi förändring.