Gården - en föränderlig lärmiljö

Barn behöver möjligheter att utveckla intresse och förståelse för naturvetenskap och samband i naturen. Vi pedagoger behöver börja med att vara nära barnen på gården och försöka få syn på vad som fascinerar dem för stunden. Genom att observera barnen hittar vi ingångar till hur barn upplever gården och närmiljön. När min dotter var liten ville hon mest sitta i vagnen när det var snö. Som tvååring satt hon ofta i vagnen, både hemma och på förskolan. Efter ett tag insåg jag att det berodde till stor del på att hon inte förstod vad snö var. 

Foto: Fredrik Larsson/Citronfjärilen
Föränderlig lärmiljö

Jag satt ner tillsammans med henne under stuprännan på vår uteplats och började undersöka vattnet som droppade från stuprännan och kände på rännilarna som vattnet skapade i blötsnön. Vi började tillsammans ta upp snö och provade hur det kändes att ha den i handen. Vi gjorde snöänglar tillsammans. När det var töväder undersökte vi isen tillsammans och lyssnade på hur det kändes när isen knarrade under fötterna. Något år senare klättrade hon högst upp i snöhögen och lekte gärna på gården med smältvatten och snö i olika former. Men för att komma igång behövde hon få förståelse för vad snö var och få hjälp att upptäcka den.

I den reviderade läroplanen 2010/98 står det att:

Förskolan ska sträva efter att barn utvecklar intresse och förståelse för naturens kretslopp och för enkla naturvetenskapliga fenomen. Förskolan ska också sträva efter att barn tillägnar sig och nyanserar innebörden och begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld.

Det är en erfarenhet jag tagit med mig in i pedagogrollen. Barn behöver vuxenhjälp för att komma igång och våga utforska på gården eller i skogen. Har man dessutom ett annorlunda sätt att förhålla sig till omvärlden för att man utgår från detaljer istället för helhet, kan gårdens temperaturväxlingar vara en stor utmaning. Ganska ofta hör jag pedagoger diskutera tråkiga gårdar. Gårdar kan vara tråkiga för att vi ser dem med vuxenögon. Det vi vuxna tror är en slänt är för barnen en pulkabacke. De förhåller sig till gården med en egen referensram, det är lätt att vi pedagoger missar den. Därför är observationen och dokumentationen så viktigt, för att vi ska kunna närma oss omgivningen från barns betraktelser.

Om barn inte så gärna åker pulka själva, måste vi ta reda på vad det beror på. Samma sak om barnen mest står still, eller inte vill vara ute. Då måste vi fråga oss vad det beror det på och hur kan vi hjälpa. Detta är viktiga frågor som vi behöver ställa oss. Som vuxna behöver vi vara medvetna om att barn förhåller sig olika till naturen, beroende på vad de har för egna erfarenheter med sig. Att åka pulka eller bygga en snögubbe är inte enkelt om inte vi vuxna visar hur man gör genom att ta en roll i snöleken. 

Att ta med snön inne och få känna på den utan att bli kall.

Att få hjälp att lasta snö i en hink eller få hjälp att känna på en istapp tillsammans med en pedagog är spännande för ett barn. Genom gemensamma upplevelser kan vi pedagoger utmana barnen att utforska på ett djupare plan. I mina barngrupper har det varit spännande att få ta in snö och få leka med den inomhus, och att få se den förvandlas till vatten. När det varit kallt ute har det varit enkelt att erbjuda snölek inomhus genom att göra plats för snölek inomhus. Genom att skapar samband mellan ute och inne,finns möjlighet att utforska hur material förändras i de olika miljöerna. När barnen får välja material själva öppnas olika sätt att sätt och utforska vidare. På olika sätt kan vi utmana vidare utifrån barnens intresse och materialval, och samtidigt undersökt vikt, volym och kubik. I vardagssammanhanget finns många möjligheter till enkel naturkunskap som sker i ett meningsskapande sammanhang.

Varför har huset fått tänder?

.