StarWars eller glittriga ugglor

En stillsam undran efter att ha vandrat runt på mellandagsrean och studerat utbudet av barn och ungdomskläder är den ständiga uppdelningen av tjej och pojkkläder. Den tydliga bilden av hur tjejer ska se ut strömmar mot mig. Slimmade tighta jeans och glittriga tröjor hänger i rader. I kundvagnarna syns det vad barnen föredrar att ha på sig. På andra sidan gången hänger pojkkläderna, dvs alla seriefigurer och disney utbudet som dominerar bland barnen för tillfället. Tydligt är också att det är mammorna som handlar under tiden som papporna "passar" barnen som är med på mellandagsrean.

Glittrig Batman?

Jag har aldrig förstått denna klassiska uppdelning och uppmuntran med tjej och killkläder. För mig känns det betydligt viktigare att vi uppmuntrar barn att välja efter eget sinne det de faktiskt gillar att ha på sig och tycker om. Det är nämligen inkörsport till att kunna välja efter eget huvud, egna ståndpunkter när det gäller intresse och åsikter om hur vi får och vill uttrycka oss. Lär vi barnen att klä sig efter gruppen lär vi barn att anpassa sig efter grupptryck. Inte så konstigt att utseende blir viktigare och viktigare bland unga tjejer om vuxenvärlden uppmuntrar beteendet. Hur ska barnen kunna navigera utan att falla för grupptrycket. Jag tycker det är oändligt viktigare att uppmuntra självständigheten som ofta börjar där någonstans. Med små tankar om viktigheter hos små barn. Ibland så smygande att vi inte ser starten. Barn ska kunna klä sig i de färger de tycker om och för oss vuxna är det viktigt att uppmuntra rätten att välja. Barn har rätt att välja och rätt att stå på sig i sina tankar om både attribut och värdegrund. Om det så gäller StarWars för tjejer eller Glittriga Uggletryck för små pojkar.  Rätten att få ha egna åsikter i riktigt tidig ålder är otroligt viktig. Varför ska barnen in i smalspåriga fållor istället för att vi vidgar barns egna föreställningar om vad som är okej.

Naturligtvis kan vi tycka att  det är mycket diskuterat runt genusperspektiv i förskolan, men frågan är om diskuterat konsekvenserna av de genusvärden som dominerar handeln idag? Vilka tankar föder det hos den unga generationen idag med så tydlig uppdelning i pojk- och flick-beteende. Pedagoger har en uppgift att hjälpa barn hitta sin självständighet.Sina egna värden och föreställningar.Detta är tydligt förankrat i våra läroplaner LPFÖ98-10/LGR11, och att tydligt uppmuntra barn att vara barn utan vuxenpekpinnar eller viskande gliringar om att det inte är okej med småpojkar som har klänning hör inte ens hemma i en barngrupp. Som pedagoger har vi också en uppgift att vidga tankarna om vad som är korrekt ur genussynvinkel i våra barngrupper. Det handlar lika mycket om att få leka med det man tycker är roligt som att få vara okej som man är. En barngrupp bör ha högt i tak och uppmuntra barns tankar även om de ibland kan tyckas små och obetydliga. Därför borde vi inte ens dela upp tänkande i flick och pojkbeteende i förskolan. Utan diskussionen borde handla om vad genus betyder i förläningen. Låt flickor klättra i träd så mycket de vill på förskolan och låt pojkar bära klänning om de vill. Uppmuntra i leken barns förställning om vad som är okej. De små frågorna blir i förlängningen stora frågor, eftersom det handlar om att uppmuntra barns självständighet, detta borde vara hedersuppdrag för pedagoger.

Julklappsberget

Jullov. Efterlängtat av lärare och pedagoger. Välförtjänt vila och tid att umgås, hämta ny kraft. Men också tid för dagar utan fasta rutiner i hemmet borta från kompisarna i skolan. Jullovet är både laddat och efterlängtat. Sedan är det den där längtan efter julklappar och tomten om man tror på jultomten då vill säga.

Dottern och jag hade här om dagen dagen laddat för julklappsköp. Vi har en rutin hemma hos oss för att undvika för mycket överraskningar på julafton den magiska dagen. Vi går en rond på stan tillsammans och tittar på klappar i lugn och ro, hon tipsar om saker hon tycker om. Ibland sonderar vi terrängen på internet och sedan handlar jag när det är lugnt i affärerna. Det underlättar på julafton och skapar lugn. Vi försöker hålla ihop dagarna och resandet. Ta det lugnt tillsammans. Ibland lättare sagt än gjort. Lite julklappar köper vi men inte så många. Förr satt hon med ett berg av paket som hon inte orkade öppna, nu tar vi någon klapp i taget. Vi tar det så lugnt vi kan under juldagarna, oavsett om vi är hemma eller på resande fot. Gärna någon om dagen. Hilde de clérc skriver klokt om julen i sin bok om autism. Om hur hon och sonen handlar julklappar i förväg. Hur det underlättat situationen hemma. Ett råd som vi tagit fasta på här hemma, vet man lite vad man önskat sig kan man också bli glad över paket man inte vet om. Lite nytt och lite känt.

Julklappsberg!
Bilden är beskuren, originalfoto av diluvi (CC BY 2.0)

Idag var det dags att handla dessa tillsammans. Då vi skulle iväg med bussen var dörrarna bak i bussen trasiga. De flesta busschaufförer upplyser en gång om att dörrarna inte fungerar. Men busschauffören var nitisk, varje hållplats föranleddes med ett utrop. Och slutligen när vi kommer fram till torget måste alla kliva av bussen ska till verkstaden, dottern tittade oroligt på mig och undrade vad som skulle hända om framdörren också slutade fungera. Mamma blir vi instängda då? Tänk om alla dörrar blir trasiga! Varför släpper han inte på alla som väntar vid hållplatsen. Efter många om och men, litade hon på mig och kopplade av. Vi tog en promenad för att gå och äta men det var så fullt av folk att vi fick ta till plan B, äta på annan restaurang. Det är alltid jobbigt när vi ändrar på förutsättningarna snabbt utan planering, men för att kunna vila lite var det tvunget. Vi hamnande i vår favorithörna på den tystaste platsen i stan kändes det som idag, tryggt och hemvant. Vi kunde andas ut och efter vila och lunch också handla våra julklappar. Tre affärer och stärka upp med pyssel kreativt pyssel som ger ro efter en tuff dag. Resten av julklapparna får mamma ordna en annan dag. Nu kan vi ladda för julen. För lugnet. Men det är bra att ha en plan B, att träna in en extra strategi att ta till när man måste. Med diagnoser som autism och Aspergers syndrom gäller det att skapa sin egen variant av jul i juletid. Anpassa till familjen och göra den så bra som möjligt. 

Hur mycket får inkludering kosta?

Jag har länge tänkt och följt diskussionerna om inkludering. Det är ett område som erbjuder till många funderingar och tankar. Inkludering är bra för att det bidrar till mångfald på sikt. Det bidrar till att ett samhälle som bygger på mångfald får växa. Alla elever har rätt till en meningsfull skolgång, rätt till delaktighet och medbestämmande. Därför behöver vi inkludera. Vi behöver lyfta alla människors lika värde och rätt till utbildning. Målet borde vara ett samhälle som bygger på mångfald. Där alla är viktiga.



Frågan är  hur får vi inkludering som lever upp till rätten om en meningsfull skolgång?

Vill vi verkligen att en generation unga betalar priset för inkludering så att vi kan få en skola för alla. Genom placering i grundskola utan stöd för att det är för dyrt. Orsaken till kaosklasserna är kanske flera, Jag tror varken det beror på undervisningen eller gruppstorlek, Naturligtvis påverkar gruppstorlek och utformning av undervisningen kvalitén på verksamheten. Men skollagen understryker strävan efter en inkluderad skola. I den satsningen kan inte en generation barn och unga betala priset för inkludering, den bör ske varsamt med hänsyn till individen.

Om vi ska få hållbar inkludering behöver vi reflektera över värdegrund, normer och värderingar. "En skola för alla" är framtiden men hur tar vi oss dit utan att barnen idag behöver betala kostnaden? Vi behöver lära oss möta de som är olika oss själva, som tänker efter ett annat synsätt. Att förstå varandra och bygga relationer är en god början. För att förstå behöver vi utmana oss själva och sätta egen värdegrund i relation till det vi möter. Vi behöver tillsammans försöka förändra så att det blir en lyckad inkludering.

Själv vill jag inte svara de som berättar i förtroende hur skolan knäckt deras självförtroende, du det är helt okej att du mår dåligt. samhället anser nämligen att alla som inte har så stora behov ska gå i vanlig skola. Samhället behöver "en skola för alla", Du hjälper barn på sikt att må bra i skolan. även om du själv mår dåligt. Inte heller vill jag ge en förälder som är ledsen över att barnen har svårt att nå målen, det svaret. Berättelser om hur barn upplever skolan behöver vi ta på allvar. Alla vi som arbetar i skola eller barnomsorg har ett ansvar att skapa hållbara relationer även när det kostar på. Det är inte enkelt, utan mödosamt arbete men då kan vi rakryggat titta föräldrar och barn i ögonen och säga att vi gör vårt bästa. Att alla barn är lika viktiga och att vi arbetar efter en levande värdegrund där alla räknas, inte bara dem som presterar bra resultat i skolan eller lyckas på proven.

Jag tror på inkludering och på strävan efter att få "en skola för alla", men låt oss göra det utan att låta dagens barn betala en ödesdiger kostnad. Satsa på barn i behov av särskilt stöd i skolan.Låt alla få känna att de duger och låt oss tillsammans hitta möjligheter att nå framgång för alla våra barn.

Stafettjulkalendern - Lucka nr 14

#Stafettjulkalendern lucka nr 14

Idag är det min tur att välja bok i julkalendern. Bokvalen skulle handla om en bok som betytt mycket under utbildningen till förskollärare. Med visst intresse har jag följt lucköppningarna och läst om alla spännande bokval som presenterats i julkalendern. Böcker är spännande och det finns så mycket olika titlar att välja emellan. Det finns också många böcker som påverkat en som förskollärare och gett inspiration till utveckling i yrket.

Jag skulle kunna valt böcker inom pedagogik eller skapande som kommit att bli mina favoritområden men efter och funderat en del, har mina tankar vandrat bakåt i tiden till de år jag läste till förskollärare i slutet på nittiotalet. Jag har arbetat i ca 15 år som förskollärare, och att summera vilken titel som betytt mest är oerhört svårt. Jag tänkte därför fokusera mest på det område jag tyckte var mindre viktigt när jag var ny som förskollärare. Mitt intresse för motorik och rörelse var inte speciellt stort under utbildning och jag var inte så aktiv under våra lektioner i gymnastik. Jag hade egna negativa minnen från gymnastiken på grundskola och gymnasium som påverkade mig i negativ riktning.

Något år efter att jag var klar förskollärare vikarierade jag på en resursavdelningen, där barnen hade olika funktionsnedsättningar både kognitiva och fysiska  funktionshinder. Förskollärarna och pedagogerna på avdelningen arbetade mycket med leken och var positiva till rörelseglädje. Vi var ute mycket och jag lärde mig vilket viktigt område det är. Gården och närmiljön erbjuder så många bra tillfällen till rörelseglädje och härliga grupplekar. I samma veva läste jag de första av Ylva Ellnebys böcker "Om du inte rör mig så dör jag" och  "Barns rätt att utvecklas",  jag  fick möjlighet att omsätta kunskaperna i praktiken. Det satte fart på ett intresse för rörelse som sedan bara har stärkts genom åren. Ytterligare några år senare hamnade jag på en förskola som haft rörelse och motorik som inriktning på verksamheten. Där har jag sedan arbetat i mer än tio år, vårt välfyllda rörelserum har varit en del av vardagen. Jag har arbetat med kollegor som varit idrottslärare och förskollärare. Naturligtvis har det påverkat mig. Vi har också haft många barn med flerfunktionshinder integrerade i barngruppen och det kan inte nog betonas hur viktig rörelseglädjen är, inomhus och utomhus. Av skickliga duktiga kollegor har jag lärt mig hur viktigt det är att arbeta med motorik och rörelseglädje för att fullt ut kunna dels få kontroll över sin kropp, dels skapa en grund för inlärning, koncentration och kommunikation. Kommunikationen är livsviktig och rörelse är otroligt viktigt för självkänslan lusten, glädjen och gemenskapen i gruppen.

Nu när jag sakta glider över i mitt nya yrke som specialpedagog tar jag med mig rörelseglädjen som en röd tråd från förskolläraryrket in i nästa profession. Att få röra sig under lekfulla former tillsammans i sång, musik, dans, grupplekar är självklart. Att på ett roligt sätt träna motorik i lek stärker både självkänsla och självförtroende förutom kroppsuppfattning. Motoriken känns lite bortglömd som område och det är synd för den ska vara rolig och självklar i vår verksamhet. Med glädje såg jag att mina boktips också lagom skrivits om och getts ut i nya utgåvor.

Den heliga boken

När jag följer debatten om att böcker och litteraturläsning i förskolan sjunkit gör jag det med stort intresse. Efter senaste PISA-resultaten finns det anledning att fundera över varför läsningen sjunker. Jag funderar mycket över vad vi anser är läsning eller berättelser. Ofta lyfts pappersböcker upp som den optimala formen av läsning. Enligt många lärare det enda som kan betraktas som läsning. Läsning kan dock lika gärna ske via tv-spel, interaktiva böcker eller att lyssna på en saga på internet. Jag försöker också förstå varför läsvila på förskola och bokläsning används som disciplinerande åtgärd i förskolan. Är det för att alla barn ska lyssna på samma bok även fast en del kanske lyssnar bättre framför datorn när de dessutom får bilder till berättelsen eller är det för att personalen ska få ut sina matraster. Det finns anledning att lyfta en bredare debatt om vad som kan betraktas som läsning och hur grunden till läsning kan ta sig olika uttryck. 

Som förälder reagerar jag också när sjunkande läsresultat har en tendens att skjutas över på föräldrarna. Föräldrarna ska lösa skolans kris och med alla medel få sina barn att tycka det är roligt att läsa. Allt är inte föräldrarnas ansvar utan det är gemensamt ansvar att göra läsning attraktivt och roligt även i framtiden. Att kunna lyssna på en berättelse är lika viktigt som att kunna läsa för att du senare själv ska knäcka läskoden och börja läsa. Mina egna föräldraerfarenheter har kanske bidragit till att jag fått en bredare syn på vad som kan betraktas som läsning och därför vill jag gärna berätta om dem. Det är nämligen lätt att lärare anser att det är föräldrar som ska läsa mera med sina barn i hemmet, det är också å andra sidan lätt att nedslås som förälder istället för att vi hittar gemensamma vägar att locka till läsning.

Eftersom vår dotter av olika anledningar haft svårt att sitta still, har filmer varit en av få saker som lockat till gemenskap och avkoppling. Både maken och jag tycker böcker är viktigt har vi försökt locka till läsning på alla möjliga sätt utan framgång. Vi har haft årskort på Junibacken och provat att läsa både nu och då utan någon större framgång. Vi har önskat oss böcker i julklappar och födelsedagspresenter. Några favoriter har funnits men intresset har varit rätt svalt för det där med att läsa bok. Som förälder kan man locka och pocka men till slut är det svårt att hitta inspiration. Till slut blir det stiltje, hennes bokhylla har stått där fylld med barnböcker men bara några få har blivit lästa. Det som skrivs om läsning generellt är mycket bra men som förälder har jag lärt mig att läsning kan ha många dimensioner. En pappersbok att bläddra i är bra för de flesta barn men alla sorters böcker är bra för att locka till läsning. Därför ville jag få ner mina egna tankar om det ur mitt föräldraperspektiv.

Magi

Cruella de Vil i dotters version

Filmer har alltid lockat vår dotter att sitta still och titta på video. Vi har titta på Disneyfilmer otaliga gånger och tecknade Pippi-filmer. Så småningom gick vi över till de otecknade videofilmerna med Astrid Lindgrenklassiker. Vi har lyssnat på många sagoband för att utvidga språket och läsintresset. Letat efter filmer och böcker på lagom nivå. När man provat mycket men inte riktigt nått fram utan tagit paus med läsningsförsöken är det inte lätt att veta vad man ska göra. Vi kom till den punkt där vi slutade locka och istället lät saken bero en tid, ända tills vi möblerade om i hennes rum. Vi byggde en säng med koja under.Vi ordnade en koja med möjlighet att dra för och läslampor. Inne i kojan låg böcker som skulle läggas undan (jag tyckte de hade lite för dålig kvalité)  hopplockade i en låda med grejor som skulle städas undan. Det blev en dörröppnare till böckernas värld. Överst på golvet bland saker som skulle läggas undan låg nämligen Pongo och de 101 dalmatinerna. Boken med Pongo och den älskade röda sportbilen, lockade till nyfikenhet. Bokläsandet har fortsatt och de första böckerna har ersätts med svårare böcker. Gärna med bilder som lockar till läsning. Det viktiga är valet av böcker och att det inte finns press att kunna läsa själv, att lyssna på någon som läser är lika viktigt.

När jag var på skolforum i höstas lyssnade jag på Martin Widmarks föreläsning om läslust. Han sa en sak som fastnade hos mig och gjorde intryck som har hängt kvar efter skolmässan, nämligen att ofta väljer vi för enkla böcker för att locka till läsning. Även fast barn har svårt att koncentrera sig eller läsa själva, så kan de lyssna på spännande böcker som lockar till engagemang. Det handlar ofta om att hitta något den tänkta läsaren tycker om. Jag tycker det finns en stor poäng i detta.

I mina ögon är alla sorters böcker eller medier användbara för att locka till kommunikation och språk. De är också tillåtna att användas för att locka till berättelserna och språkets värld. För barn som använder bildstöd ger bilderböcker en extra dimension till läsningen. Läsning kan se olika ut beroende på vem det är som läser därför ska vi ha olika former av böcker. Att lyssna på band och titta på film blir viktiga komplement för att kunna ta del av läsutbudet. Ljudböcker blir ett komplement och jag slår gärna ett slag för en bredare syn på läsning. Det viktiga är att vi inte ger upp utan provar många vägar till läsning.

Lyssna på sagor under dagen, under lekstunder och när barnet sitter vid datorn. Var uppfinningsrik.

Från Fröbel till Reggio Emilia

För ett par månader sedan fick jag en fråga som fått mig att fundera länge. Frågan handlade om vad jag anser är förskolepedagogik? Jag bollade tillbaka frågan till den som ställde den och fick svaret att förskolepedagogik  handlar om att arbeta utifrån alla sinnen med temainriktat arbetssätt. Frågan kom att väcka mycket fundering hos mig om vad som kännetecknar dagens förskolepedagogik.

Finns det ett förskoleinspirerat sätt att tänka och vad innebär det?

Fröbels lekgåvor

Dagens verksamhet har sitt ursprung i forna tiders barnträdgårdar. Dagens bygglek har till stor del inspirerats av Fröbel, som introducerade lekgåvorna som begrepp i förskolan för många år sedan. Matematiken i förskolan har sin tur hämtat en del inspiration hos Maria Montessori.Vårt pedagogiska arbete och vår dokumentation har hämtat inspiration från Reggio Emilia. Vår historia har format dagens verksamhet och tittar vi oss noga  omkring hittar vi levande historiska spår i vår vardagliga verksamhet. Idag hämtar många inspiration från Reggio Emilia, men om 10 till 15 år kommer dagens verksamhet vara historia och nya rön kommer forma förskolan. Förskolans verksamhet är nära förknippad med samhällssyn och idag går förändringarna snabbt. Både när det gäller pedagogik och när det gäller teknik.

Men vad är då dagens förskolepedagogik? Vad präglar förskollärares verksamhet idag och vad är gemensamma nämnare för oss som arbetar i förskolan?

Jag tror inte att det finns en samlad förskolepedagogik, men det finns en samlad barnsyn i förskolan. Det är kunskapen om barn som vi för med oss in i arbetslaget som formar verksamheten.  Det är att vi ser barn som viktiga idag och tycker att socialt samspel har en självklar plats i vår verksamhet. Barn är betydelsefulla och vi ser barnen som finns runt om oss. Vi lyssnar på vad de vill berätta.  Den nya barnsynen som vuxit fram senaste årtiondena  speglar sig i barngruppen och arbetslagens demokratiska process. Arbetet utgår från barnen även om pedagogerna planerar och leder arbetet i verksamheten.  När vår kunskap möter vår barnsyn i arbetslaget formas en pedagogisk process som återspeglar sig i det praktiska vardagsarbetet.
Under tiden som jag tänkt har jag resonerat med kollegor i olika åldrar, både de som arbetar som förskollärare och de som valt att vidareutbilda sig till specialpedagoger eller lärare. Av de som fått frågan har flera svarat att temainriktat arbetssätt är exempel på klassisk förskolepedagogik.

Vännen Linda Linder frågade på twitter vad innebär temainriktat arbetssätt?
Synen på vad tematiskt arbetssätt innebär skiftar från verksamhet till verksamhet? Precis som åsikterna på vad som är skillnaden mellan projekt och temainriktat arbetssätt. Eftersom utbildningarna och erfarenheterna förskollärare emellan är skiftande, uppstår det alltid en mix i arbetslagen när yngre och äldre kollegor ska samarbeta eftersom kunskapen om barn hela tiden uppdaterats.

Därför tror jag vi måste se vad som är gemensamma nämnare för förskollärare oavsett ålder och utbildning, vi måste vara stolta över vår kunskap och tillsammans skapa en verksamhet som bildar det som vi skulle kunna kalla förskolepedagogik. Vi måste värdesätta varandra istället för att, några av oss ser den senaste sanningen som mest betydelsefull och i sin iver att nå framgång i verksamheten, kör över de äldre kollegorna. Vi som har jobbat några år måste i vår tur lära oss av de som är nya i yrket. Hemligheten till framgång i barngruppen handlar just om att lära sig samarbeta. Att värdesätta både gammal och ny kunskap. Att visa barn på att förhållningssätt och delaktighet är viktigt och betydelsefullt. Mixen från våra olika utbildningar och erfarenheter bildar en bred och djup kompetens om vi respekterar varandra i arbetslagen. Barnen och kunskapen om barn är vår gemensamma referensram som vi också delar med barnskötare och andra yrkesgrupper i förskolan,  därför är alla viktiga, även om vi har olika uppdrag. Tillsammans formar vi verksamheten i förskolan och mixen på kunskap och olika kompetenser är också vår största styrka för att forma en attraktiv och modern förskola.

Foton och Copyrights
Fröbels lekgåvor, foto av Michael Fiegle (GFDL)

Är Mallen hinder eller möjlighet

Läser en diskussion på facebook om att använda mallar i förskolan i samband med skapande. Mallar har de senaste åren diskuterats och ifrågasatts i förskolan och skolans värld, precis som målarbilder och målarböcker. Många anser att de inte har i verksamheten att göra och resonemanget går tidvis rätt högt. I bästa fall  kryssar pedagogen i pärmen för att barn inte ska måla för många målarbilder av slentrian. I värsta fall får barn en utskällning för att de gör åt med för mycket papper. En del tar bort alla målarbilder och mallar och tänker att sådant kan barn göra hemma i lugn och ro. Utifrån mottot det är inte förskolans och skolans uppgift.

Barn ska skapa av fri vilja och barn ska uppmuntras i skapande, men hur uppmuntrar vi bäst barns skapande. Genom att stenhårt hävda att det är viktigare att skapa fritt än att låta mallen vara till hjälp att skapa inre bilder. Genom att hålla hårt i papperna, begränsa antal teckningar och ha snäva ramar runt vad som är tillåtet?

Är denna teckning skapad med eller utan mall?

Eller kan vi visa på att det finns många olika sätt att skapa, dels med målarbilder och mallar och visa hur många tekniker du kan använda i samband med skapandet av färdiga produkter. En mall kan vara en mall som tjänar till inspiration där det färdiga resultatet kan se ut på flera olika sätt. En mall kan vara att lära sig följa mönster, den kan fungera som en ritning eller den kan hjälpa dig tänka egna bilder. En färdig målar bild kan bli en klippdocka i leken med personliga kläder, om vi laminerar den och gör den mer hållbar. En målarbild kan bli en film med teknikens hjälp. Det handlar om vilket syfte vi har med mallen, hur vi ser och tolkar möjligheterna med barns skapande. En mall blir faktiskt begränsad först när vi i våra tankar begränsar mallen. Vad vi har för föreställningar om barns egen förmåga att skapa fritt blir avgörande för hur vi agerar. Är barns egna tankar om vad de tycker är värdefullt viktiga för dig som pedagog att utgå från, ja då kanske du måste omvärdera synen på vad som är bäst att använda för att skapa fina teckningar och bilder.

Färdiga färger är också en typ av mall?
Foto: Matt Holland (CC BY-ND 2.0)

Samtidigt kan skapande vara att måla fritt på staffli eller upptäcka färgskalor, hur många barn vet vilka grundfärgerna är och har fått uppleva känslan att skapa färgskalor med hjälp av grundfärgerna. Med ögat och aha-upplevelser växer färgerna och glädjen fram när barn får skapa och uppleva konst  med alla sina sinnen. Skapande handlar om att utgå från barns intresse och upptäckter. Skapande kan vara att plocka in pinnar från skogen, eller att använda andra saker som vuxna ofta betraktar som skräp. Tillsammans upptäcker vi möjligheter om vi är tillåtande. Utifrån den tankegången kan skapande se mycket olika ut i olika grupper. Jag tror att det ofta beror på vem som skapar aktiviteterna och med vilken utgångspunkt.

Att tänka för snävt när det gäller skapande är samma sak som att tänka för snävt när det gäller hur barn ska använda ex IKT, förr ställde vi äggklockor när barn satt vid datorn. Runt teknik vågar vi tänka nytt men vi kryssar fortfarande i pärmen hur många målarbilder barn målat. Vi sätter en gräns för vad som är okej i samband med målande. Max 2 målarbilder av samma sort men vad vill barnen, hur kan vi låta dem vara med i en process som kanske leder till färre och färre målarbilder och mallar, därför att barn upptäcker hur många tekniker det finns att skapa med. Vad är att utmana barnen i skapandet?  Är det att visa på möjligheter och visa på en mångfald eller är det att begränsa sig till ett sätt att tänka? Hur lär vi barn vara kreativa och tänka ut egna lösningar i skapandet?

Förälder till varje pris

Vad som är normalt ligger alltid i betraktarens ögon. Läser i sociala media om alla kommentarer angående Kalla faktas program om baksidan på LSS. Upprörda röster dundrar på i media med all rätt. Det är sorgligt och tragiskt att läsa om hur kommuner lär sig avslå barns rätt till avlastning. Det är oacceptabel behandling av människor med funktionshinder. Det skildrar också ett allt hårdare Sverige där du ska vara lönsam till varje pris. Som förälder till ett funktionshindrat barn blir jag sorgsen över att den skildrar den vardag de flesta av oss föräldrar till barn med funktionshinder lever i dagligen. Ibland möter jag kommentarer som att jag är en engagerad mamma och att vi som familj gör mycket saker. Många vuxna uttrycker sig nedvärderande om barn och unga med funktionshinder utan att tänka på att det är deras egna fördomar som lyser igenom. Som bara kan anas när de i samma veva pratar om föräldrar som inte orkar engagera sig. Som inte bryr sig. Få av dem har satt sig in i vad det innebär att vara förälder till barn med stora omsorgsbehov. LSS är tänkt att vara en avlastning både för barn och föräldrar.

Småfnitter!
Foto: Barakanske (CC BY-NC-ND 2.0) 

Idag på bussen såg jag ett gäng skoltjejer, ett gäng tonåringar med uppväxten framför sig. De använde sin fritid för att resa tillsammans och umgås på fritiden. Gemenskapen lyste mellan dem när de satt och småfnittrade på bussen på det där sättet som bara tjejer kan. Tjejer som jag kan tänka mig är på något läger framåt sommaren eller deltar i annan sommarverksamhet. De pratade skola och prov och diskuterade kompisarnas beteende. Precis det där önskar jag att min dotter och hennes vänner också ska ha rätt att uppleva. Ett liv med livsglädje även om de inte kanske kan delta fullt ut i samhället. Ett liv med vänner och gemenskap. De har ändå rätt att få hjälp med dagliga behov. Att de ska kunna leva ett liv i hemmet där de får hjälp med det de behöver i det dagliga livet för att må bra. Att de få finnas till och vara stolta över sig själva borde vara alla människors rätt oavsett förutsättningar.

Vi som är föräldrar till barn med funktionshinder vill samma sak som föräldrar till barn utan funktionshinder. Vi vill att våra barn ska få ha en fungerande vardag på samma premisser som i andra familjer. Vi vill känna föräldrastolthet utan att någon fäller extra kommentarer eller ger välmenande råd i största allmänhet. För vår föräldrastolthet är lika stor som någon annans. Jag vill att mitt barn ska ha chans att lyckas i livet också på sitt sätt. Jag vill att hon ska bli accepterad för den hon är med sina kognitiva funktionshinder.

Idag värdesätter samhället prestationsmöjligheter och lönsamhet, istället för att prata om människovärde och livsvillkor. Vad som är livskvalité  verkar variera mellan kommuner, liksom synen på vad som är drägliga levnadsvillkor i vardagen. Det borde inte vara så, men ändå trots lagar och förordningar står vi kvar och kämpar på samma fläck. Vissa människor är värda att satsa på, vissa människor har rätt att tillhöra en samhällsgrupp och leva ett fullgott liv. Vad grundas avslagen på och vilka får plats i dagens samhälle?

Det går inte välja bort lika behandling vare sig för de som inom kommunen eller landstingen. Vem av oss kan förneka rätten till ett värdigt liv. Byt plats med oss en stund och ta dig tid och försök förstå hur det känns att vara förälder till någon med funktionshinder.

Skoskavet eller konsten att ställa rätt fråga

Skoskav

Hämtar dottern på fritids, det är lov och barnen har varit på utflykt. Dessutom har de gått en lång promenad.

Jag får höra att hon varit lite trött på eftermiddagen, men inte mer än vanligt. Dottern ligger under ett bord och gömmer sig under tiden. Mamma kan fröken låna ditt busskort nästa gång vi ska på utflykt, undrar hon. Jag får använda lite list påminna henne om att vi ska ner till stan och handla tågfika. Då är det lättare att resa sig och hämta sina kläder. Dottern tycker om att vara på fritids på loven. Vi samlar ihop våra pinaler och går en promenad till busshållplatsen. Väl framme tar dottern av sig stövlarna hon har skoskav. Så mycket skoskav att hon inte vill stoppa fötterna i stövlarna. Det gör ont när hon går och hälarna är uppenbart röda, vi får pyssla om fötterna extra mycket på kvällen och smörja med lite salva innan hon lägger sig för natten.

Inte gjorda för långprommenader.
Foto: Lena Dahlström (CC BY-NC-ND 2.0)

Hur ställer jag en fråga?

Det där med att påtala att man är trött kan vara så svårt ibland. Att hitta väl avvägd aktivitet är viktigt. Att gå lagom långt när man ska på utflykt. Själva utflykten är inte så lång ur vuxenperspektiv. Inte heller promenaden men uppenbarligen tillräckligt lång för att få skoskav. Att du går villigt och inte protesterar kan bero på att du inte vet hur du ska tala om att det gör ont. Vuxenperspektiv och barnperspektiv kan upplevas olika. Konsten att berätta vad man vill behärskas ofta bättre av vuxna än av barn, extra viktigt att vi vuxna frågar barnen då hur de upplever utflykten. Om de orkar gå eller behöver ta lite paus. De vuxna kanske behöver hjälpa till att fråga ibland. Att inte säga något är inte samma sak som att tycka att det är okej. Det kan faktiskt handla om att man inte vet hur man ska ställa en fråga. 

Att sätta ord på det självklara

Det kan också handla om att det är svårt att förstå vad svårigheter i socialt samspel betyder i praktiken. De flesta av oss förstår det som sägs mellan raderna. För andra är det svårare. För personer med autism eller Aspergers syndrom blir det extra svårt. Det kan ta rätt mycket ork bara att kunna ställa den rätta sortens frågor eller påståenden till läraren och kamraterna.

Konsten att ställa den rätta sortens frågor är viktig att träna på för att bli förstådd. Konsten att läsa mellan raderna är viktigt för att kunna delta i det sociala samspelet. För att kunna förklara för andra. För att kunna kommunicera med kompisarna. Det kan handla om det självklara att visa vad du tycker om och inte tycker om. I mötet med personer med autism gäller det att hitta ingångar, att förstå hur personerna tänker. Att utföra det som är självklart för barn med autism är inte alltid så enkelt.Vi pedagoger behöver bli bättre på att sätta ord på det självklara, att se helheten som kan uppstå i olika situationer.

Hur kan vi lärare bli bättre på att förstå vad svårigheter med socialt samspel egentligen innebär?

Hur kan vi hjälpa barn berätta om hur de ser på världen och upplever miljön i skolan så att vi pratar samma språk. Berättelsen om skoskav är ett litet axplock på saker som kan trassla till det i vardagen. Att vi glömmer berätta det självklara resulterar i onödiga påfrestningar. Påfrestningar som kan lösas genom att vi sätter ord på det som vi tror är självklart. Att vi frågar och visar extra omsorg om eleverna. När vi tänker vad, hur, varför och med vem inför  varje moment i vardagen förenklar vi  för den som har svårt att själv ställa rätt frågor.

Samarbete kräver att du släpper garden

Samarbete kräver att du släpper garden

Erfarenheterna från diskussioner i sociala medier och från alla år i yrket som förskollärare säger mig att det inte alltid är så lätt att få till samarbete eller djupare pedagogiska diskussioner på en arbetsplats som förskolan. Även om vi förstår att det behövs så är det inte alltid så enkelt att få till ett samarbete.

För en tid sedan fick jag frågan vad krävs för att det ska vara högt i tak när vi diskuterar tillsammans i arbetslaget? Det finns lika många svar på det som det finns personligheter i förskolan. Sättet vi skapar samarbete på kan skifta beroende på vilka vi är som ska samarbeta. Samtidigt är det viktigt att ha förståelse för att vi som arbetar tillsammans tänker olika om olika saker. Min erfarenhet är inte samma som kollegans erfarenhet. Hur kan vi förstå varandra bättre istället för att fastna i att min egen tankegång är bäst. För att vi ska kunna diskutera tillsammans tycker jag det är bra att det finns ödmjukhet med i mötet med kollegorna.

En ödmjukhet som bygger på respekt för varandra är viktig i en verksamhet där vi ska arbeta med dels varandra men också med barn och föräldrar. Extra viktigt då att personalen lärt sig tala samma språk så de vet hur de ska bemöta andra utifrån gemensamt formulerade åsikter. När man väl prioriterar tid till samtal så tror jag det är viktigt att bryta ner olika begrepp och förtydliga så att det blir tydligt vad begreppen står för som man arbetar efter. Ledord i en verksamhet kan skapa tydligt förhållningssätt och bättre grund att möta barn och kollegor på samma sätt. Därför går det inte nog att förtydliga vikten av att arbeta med förtydligande begrepp och möjlighet till personlig reflektion i arbetslaget.

För att kunna skapa yta för att det ska bli högt i tak krävs det att ledningen prioriterar tid till pedagogiska samtal och diskussioner. Arbetslag som väljer att satsa på samtal eller handledning av olika slag skapar en förutsättning för en bra verksamhet. Men det krävs ett tydligt ledarskap från chefer och utvecklingsledare där vi prioriterar samtalens betydelse för verksamheten. Med en tydlig grund och nedskriven handlingsplan kan en gemensam värdegrund bli verklig i praktiken. Vilket gynnar både personalen och barnen i den dagliga verksamheten.

Att släppa garden går bra när samarbete inte är en boxningsmatch.
Foto: Mike Strasser/USMA PAO (CC BY-NC-ND 2.0)

Inom förskolan finns många pedagoger med stark tävlingsinstinkt. Behovet av att framstå som duktiga flickor lyser igenom. Vi ska ha marknadskraft, vi är bra på allt. Vi ska kunna presentera en bra verksamhet och dessutom ska vi kunna genomföra allt med barnen. Men vi är inga övermänniskor. Vi måste släppa garden om vi ska kunna samarbeta, samarbete kräver att vi är lyhörda mot varandra på arbetsplatsen. Kanske spelar det in att det blir svårigheter att samarbeta när många av oss är uppfostrade med lydnadskulturen.

Måste vi pedagoger kunna allt, eller kan vi tänka oss att en gemensam kompetens också skapar bra verksamhet. Vad behöver morgondagens barn lära sig av dagens pedagoger. Hur kan vi vara bra modeller för barnen. Är det genom att prova allt under föreställningen att vi kan allt eller är det genom att både lyckas och misslyckas med barnen. Genom att visa hur man samarbetar med både det vi behärskar och det vi inte kan så bra visar vi barnen att vi inte behöver kunna allt.  Det viktiga är att vi provar tillsammans vuxna och barn. Att vi inte gör så stor sak av projekt som inte blir så bra utan mer konstaterar att resultat kan bli olika. En tillåtande attityd mot varandra ser jag som en förutsättning för att det ska gå att samarbeta.

Jag tror att det är viktigt att tänka igenom hur verksamheten ska utformas och hur det påverkar pedagogiken positivt eller negativt. Vilka arbetsformer vill vi ha på vår arbetsplats och hur får alla pedagoger lika mycket utrymme i arbetslagen.

Hur tar du kontroll över barnen

Hur mycket höjer du rösten i barngruppen och behövs det ?

Vissa dagar brukar pedagoger vara stressade. Till exempel om annan personalen är sjuk eller frånvarande. Pedagoger behöver ofta hålla läget under kontroll med uppmaningar Vad ska du göra nu? Sitt ner. Den där får du inte ha, lägg tillbaka den. Lyssna på vad jag säger kan vara fraser som far genom luften. Alla pedagoger har bra dagar och dåliga dagar. De dagar stressen stiger i gruppen tror jag de allra flesta av oss tar till rösten för att försöka styra situationen. Ibland så mycket att ansiktet blir rödare och rödare, resultatet blir uppkäftiga barn och stökigare barngrupp.Vi toppstyr med vår röst för att återfå kontrollen över barngruppen. Jag läste någonstans att de pedagoger som kommer ut på fältet från förskollärarutbildningen måste kunna ha kontroll på en samling, måste kunna behärska gruppen med auktoritet. Men jag håller inte med. Att skälla på barn är inte den enklaste vägen till ordning i sin grupp och inte heller den mest effektiva. Att våga gå in i en dialog kräver mer än att styra gruppen med förmaningar.

citat hämtat ur boken Utskälld av Erik Sigsgaard

Med vår röst vill vi få gruppen att lyssna. Men vad händer om vi istället tänker utifrån barnens perspektiv och inleder en dialog. I en dialog kan vi nå barnet/eleven och få igång en kommunikation med frågor som: Hur tänkte du? Är du trött idag? Eller saknar du din ordinarie fröken. Kan vi få igång dialog med eleven. Vi är så vana att använda rösten att vi sällan tänker på att eleven är trött, ofta fylld med känslor och kanske inte har hunnit tänka efter riktigt när det uppstår konflikter. Vår egen uppfostran i en lydnadskultur gör att vi ibland har svårt att förstå den uppfostran som dagens barn får. Istället tar våra egna omedvetna känslor över och vi beklagar oss över barn som inte lyssnar på vuxna.

I alla barngrupper finns dessutom barn som testar de vuxna. Barn som är utåtagerande fungerar ofta som åskledare. Barn som kanske inte alltid vågar lita på vuxna och barn som är för blyga för att berätta. Alla dessa barn slåss om det tysta samtalsutrymmet. De kämpar för att vuxna ska se dem eller inte se dem. Genom att ta barns samtal på allvar går det att hitta öppningar att skapa samarbete runt. Det vi oftast inte tycker är viktigt när barn pratar, utan lyssnar på med ett halvt öra, är viktigt för barnen. Barn som diskuterar vem som får komma på deras kalas, vem som får vara med att leka styr sina kamrater med makt och status.

Simon Zetterberg (CC BY-NC 2.0)

När vi respekterar deras samtalsämne  och lyssnar på det de vill berätta för oss vuxna skapar vi kommunikation på barns och vuxnas nivå. Genom att medvetandegöra för oss vuxna hur talutrymmet i gruppen ser ut, kan vi hitta strategier som påverkar stämningen i gruppen. Testa att uppmärksamma de blyga tysta barnen, ge dem mer samtalstid och se vad som händer. Påverkar det makten i barngruppen?Är du som pedagog medveten om vilka barn som är ledare i din barngrupp? Kan du påverka klimatet i gruppen genom att ge mer uppmärksamhet till barn som inte har så stor uppmärksamhet. Det är stor skillnad på ett arbetslag som styr barnen med rösten och ett arbetslag som styr med dialog. Det är viktigt att vi pedagoger är medvetna om att vår ledarroll återspeglas i barngruppen.

Uppdaterat
Ann-Marie Begler och Caroline Dyrefors Grufman från Skolinspektionen skriver om barn som blir kränkta varje dag på DN debatt. Hur vi agerar mot barn och elever har stor betydelse för hur de behandlar varandra.

Detta är den tredje texten om makt i skolan. Här finner du del ett och del två.

Är du skolmogen lille vän?

Vad är rättvist i dagens skolsystem?

Bilden talar sitt tydliga språk. Skolan blir tuffare och tuffare för många elever. Kraven ökar i skolan och debatten om betygen ångar vidare. Ivriga förespråkare för betyg gör sina rösten hörda och tror att betyg ska skapa mer kompetenta och lydiga elever. På Twitter diskuteras för eller emot läxor. Alla har åsikter men vilka lyssnar på barnen? Frågar pedagogerna efter vad barnen tycker är roligt att göra eller vad styr vår planering av aktiviteter med barnen?

På lika villkor vad innebär det för dig som pedagog och som samhällsmedborgare?

Därför tycker jag  det är dags att vi funderar över vad  lika villkor betyder? Tidigt fostrar vi barn till självständiga individer. Vi uppmuntrar dem att uttrycka sina tankar och känslor i förskolan, vi skriver in barns rätt att uttrycka sina tankar och åsikter i styrdokumenten. Vad händer när de börjar skolan?

Jo, där ska de lära sig katederundervisning. De ska lära sig att uttrycka sin metakognitiva förmåga. Omkastningen mellan förskolans syn på barn och förmedlingsundervisning innebär också att sitta still, arbeta självständigt på lektionerna och svara på lärarnas frågor. Ibland tycker jag det är märkligt att vi inte funderar mer på vad som händer då barn blir så kallade skolmogna. Istället blir det debatt och dagens barn anses ha svårt att lyssna på lärarnas undervisning.

Barn av idag har lärt sig ta plats och synas. Det kräver att lärare kan bemöta dem genom att se dem. Att skol- och förskolesystem kan mötas och bilda helhet.

Det är dags att vi också tittar på hur undervisningen kan förbättras och vi börjar fundera på hur vi kan förstå barns beteende, istället för att tänka att en elev har ett problembeteende. Allt hänger samman. Alla barn förtjänar att ha en meningsfull förskolevistelse och skolgång. Förståelse blir ledord. kompetensutbildning i konflikthantering räcker inte för att lösa stökiga skolsituationer. Inte heller fler betyg. Det är dags för oss lärare och pedagoger att fundera på hur undervisning och fritidsaktiviteter i skolan kan utgå från barnens vardag intressen på allvar?

Finns det samband mellan fantasi och matematik?

 Finns det samband mellan fantasi och matematik?

Oftast när vi tänker på matematik tror jag de flesta av oss tänker på att räkna och sortera. Men matematik är så mycket mer. Att försöka se matematiken tillsammans tycker jag är viktigt för att förstå grunden i matematik.  Barn behöver lära sig matematikformer i interaktion med omgivningen. Att vuxna använder terminologi  i matematik är viktig för att barn ska lära sig känna igen matematikbegreppen. Reflektion tillsammans i barngrupp är också nödvändig för att vidga barnens erfarenhetsram runt matematik. Med hjälp av leken utvecklas också förståelse. Jag tror inte alla upplevelser måste befästas med gemensam reflektion mellan vuxna och barn.Uppmuntran är minst lika viktigt, ex att uppleva matematikens innersta väsen i bygglek eller annan skapande lek. Det är lätt att glömma att fantasi och kreativitet är det du använder för att skaffa dig egen automatiserad förståelse av matematikuppgifterna. Du tänker dig en logisk lösning av matematikuppgiften.

Att kunna fantisera är en nödvändig nyckel för att kunna skapa sig inre bilder av matematiken. Lekar där barn utforskar kreativitet är livsviktiga för att bland annat matematikförmågan ska kunna utvecklas. Utifrån barnets egna unika sätt att tänka kan vi hjälpa barnen vidare i matematiken.

Mönster, form och geometri

Ett exempel på detta är när vi tände overheaden på ljusbordet i våras och barnen upptäckte mönstret som bildades i taket i rummet där overheaden stod, det inbjöd till fler samtal och diskussioner. Barnen hittade andra runda former i rummet och prickmönster på sina kläder. De såg mönster de tidigare inte hade reflekterat över och det gav upphov till mycket spännande samtal i barngruppen.

Att räkna bråk kräver att du  kan skapa dig en inre bild av hur du kan dela en romb eller en kubikform. För personer som har svårt med matematik kan det vara svårt att tänka sig hur en kub ser ut inuti eller förstå att exempelvis en mönsterform i form av prickar och en cirkel är samma form.Därför tycker jag det är bra när vi hjälper barn att se formerna för då får de en grundläggande förståelse för hur bråk är uppbyggt.

Varför är det så svårt att förstå uppgifterna i matteboken när eleven förstår uppgiften när vi räknar vid köksbordet?

Det finns en anledning till att barn i skolåldern gömmer sig under bordet när talen är för svåra eller vägrar att räkna när kraven är för stora.Ofta kan det handla om detta att föreställa sig bilder av matematiken i sin fantasi. Därför kan också kravet på att finger räkna på sina egna fingrar bli för stort. Det kan också vara så att du snabbt ser antalen men har svårt att sätta ord på det.

Kanske är ni fler som funderat över detta. Det kan bero på att det är svårare att föreställa sig tal i fantasin än att räkna dem i praktiken. Med praktiska saker framför sig som är till hjälp för att förstå innehållet i uppgiften blir det betydligt enklare. Att jobba med matematik i lekform innan man tar fram matematikboken är en bra väg att gå.

mer att läsa om matematik
Gårdens lekar fylls med matte
www.ur.se
http://ncm.gu.se/smabarn

Kommunikation väver vi tillsammans.

Kommunikation väver vi tillsammans

Foto: Tommy Fjordbøge (CC BY-NC-ND 2.0)

Här om dagen fick jag uppleva en gyllene eftermiddag. En sådan där dag som skapar avtryck ett bra tag efteråt och ger spännande tillfällen till reflektion. Eftersom jag har en delad tjänst, arbetar jag på förmiddagarna i förskoleklassens resursgrupp och på eftermiddagarna på fritids. Det ger det tillfälle till många blandade upplevelser. En dag letade en grupp barn efter nyckelpigor, de hade hittat en men ville ha fler. En upprörd diskussion om vem som hade flest nyckelpigor skapade ledsna känslor om att de inte hittat mer än en nyckelpiga. Eftersom det varit en kall natt  ledde till ett samtal om att det kanske inte fanns fler nyckelpigor. Det blev ett långt samtal om nyckelpigornas liv och leverne  och efter en stund övergick diskussionen till andra lekaktiviteter. På skolgården finns en hage med bokstäver. Vi hoppade hage tillsammans och letade efter bokstäverna i våra namn. Barnen var glada och nöjda då vi gick in för att fortsätta med inomhusaktiviteterna. Och jag hade en eftermiddag som fortsatte med fler spännande samtal med andra barn i gruppen. Då jag åkte hem under eftermiddagen reflekterade jag över

Vad är det som gör att magiska möten uppstår?

Lärprocess

Att fånga lärprocesser som uppstår spontant handlar först och främst om att se när de uppstår!
Men i högsta grad handlar det om att hitta samspelsmönster som inbjuder till kommunikation mellan vuxen/barn eller barn/barn och vuxen. Att hitta det där lilla extra som gör att barn känner sig så trygga att de vill dela sina upplevelser med oss vuxna. Värdesätter vi det som barnen delar med oss i ett förtroende och reflekterar vi över vad vi gör för att skapa kommunikation.

Kroppsspråk, förtroende och kommunikation bildar en väv av samtalsmönster och möjligheter om vi vuxna ser barnens försök att erbjuda öppningar. Hos en del barn är det kanske vi vuxna som behöver finna öppningar och möjligheter. Ibland blir vi lite blinda när vi är mitt i verksamheten och då kan det vara bra att reflektera med ett utifrån perspektiv.

Vad är det som gör att en del pedagoger kan ha fler barn och få relativt lugn i gruppen medan någon annan pedagog bara kan ha ett eller två barn och ändå uppleva att det är stökigt?

Naturligtvis handlar det om yttre omständigheter och om barnens förutsättningar till samspel men det handlar också om hur vi enskilda individer upplever, känner och ser på situationen just i den stunden. Hur vi kan vända en stökig situation till ett magiskt ögonblick. För mig består en del av hemligheten i att se gruppens samspelsmönster eller individens. Den andra nyckeln är att tacka ja till gruppens kommunikation. Vad är ditt bästa arbetsredskap?

Hur länge orkar du vänta?

Hur länge orkar du vänta?

För en tid sedan slogs jag av hur spännande begreppet tid är. Tid är mångbottnat och kan ses från många olika vinklar. Från det att vi vaknar, tills dagen är slut finns olika hållpunkter. Stopptider som de flesta av oss ska hålla reda på. Så som frukost, skolstart, rast, lunch, mellanmål och fritidspass. Dagen är full av tidpunkter som ska passas. Full av övergångar och väntan mellan olika aktiviteter. Vi vill hinna med så mycket som möjligt och har ofta fullspäckade agendor. Stanna upp ett slag och fundera på hur mycket väntan det finns runt om oss i vardagen.

Foto: Daniel Mott (CC BY-SA 2.0)

Övergångar

Egentligen är det kanske inte så konstigt att en del barn tycker det är jobbigt med övergångar, de stunder som inte fylls med aktiviteter är inte så många. Den fria leken i förskolan eller på rasten blir även den stundtals fylld av väntan för barnen. Väntan på att kamraterna ska komma, väntan på att en aktivitet ska starta. Väntan på att en viss leksak ska bli ledig. Väntan på att vuxna ska prata färdigt. Några vuxna som byter snabba ord på gården medan barnen väntar på att förrådet ska låsas upp exempelvis. Väntan är vår ständiga följeslagare. Den finns som en osynlig följeslagare vid vår sida. Mest väntan är det kanske för barnen. Väntan på att något ska hända. De flesta barn klarar väntan ganska bra och vi tänker kanske inte ens på att de väntar på vår uppmärksamhet. Men så finns de där stunderna när barn slåss eller hittar på små rackartyg. Vuxna har en tendens att undra varför. I samband med övergångar händer det lätt incidenter. Alla barn orkar inte köa i väntan på utflykten. Så småningom när barnen blir äldre blir det enklare. Strategierna infinner sig och vi hittar sätt att hantera all väntan.

Fast är det verkligen så att vi lär oss vänta?

Handen på hjärtat det där med att vänta - är inte det rätt jobbigt för oss vuxna också. Vi väntar vid många tillfällen och hinner pysa lite i våra känslor oss emellan. Vad har du för strategier för att klara väntan?  För att köa i affären eller busskön?

Strategier

Att vara här och nu är barnen oftast bra på. Det kan vara en tillgång och en styrka. Kanske är det vi vuxna som ska möta upp barnen. Hjälpa till att påminna både varandra och barnen om att det är här och nu som gäller. Nu ska vi ta på oss, några kanske kan måla en teckning medan fröken hjälper några barn med kläderna. Eller läsa en bok under tiden. Nu är vi på gården. Låt barnen få långa lekpass och tid till återhämtning. Ge möjlighet till lite tid i samband med övergången. Bildstöd kan underlätta väntan. Schema med bildstöd så barn vet vad skapar lugn. Ett annat tips är att inte göra väntan längre än nödvändigt. Ställ inte upp i led för tidigt. Anpassa så mycket just er verksamhet kan. Försök att vara närvarande tillsammans med barnen. Nu kan du gräva en stund så städar vi senare. Vi vuxna får prata senare, se barnen som vill prata med oss. Ta vara på nuet, lev i det tillsammans och förvänta er inte att väntan för barnen är lättare än väntan för oss vuxna.

Hur ska ett bra föräldramöte vara?

Hur ska ett bra föräldramöte vara?

Frågan ställdes av en vän i sociala medier och erbjöd bra tillfälle till reflektion. Föräldramöten hålls i de flesta verksamheter inom förskola och skola varje hösttermin. Åsikterna om hur ett bra föräldramöte ska vara brukar vara många och åsikterna skiftar mellan pedagoger och lärare.

Vilka ska lyssna?

Jag tycker det är viktigt att tänka på vilka som är mottagare och lyssnare på föräldramötet. Som pedagog eller lärare har jag en agenda för vad jag tycker att ett föräldramöte ska innehålla. Som förälder har jag kanske andra önskemål. Vad kan just dina föräldrar behöva få ut av föräldramötet och vilka förkunskaper har föräldrarna som ska lyssna ?

Vad ska det innehålla?

Finns det plats för att göra en aktivitet tillsammans eller är det en film som ska visas. Filmer som speglar barnens vardag eller lärande brukar vara uppskattat.
Är det en beskrivning av verksamheten som behövs och praktisk information?
Att lyssna på föräldrar och ha en avslappnad men ändå professionell attityd är en kunskap som växer fram hos erfarna pedagoger. Men då är det viktigt att inför varje läsår fundera på frågor som Vad behöver årets föräldragrupp? Vad är speciellt för just den här gruppen, verksamheten?

Engagemang

För att få ett bra föräldramöte räcker det inte med en bra planering. Ett föräldramöte måste erbjuda något som lockar föräldern till att delta. Tillsammans skapar vi ett föräldrasamarbete. Föräldrarelationer kräver stor lyhördhet av oss pedagoger och föräldramöten kan vara gyllene tillfällen att mötas på. En del föräldramöten jag varit på i egenskap av förälder har varit väl planerade och väckt lust och vilja till gemensam kommunikation. Andra har varit kvällar när pedagogerna läst av från papper de hållt i handen och möjligheterna till kommunikation knappast existerat. De kvällar som lockar mig som förälder att delta, har varit de kvällar som inbjudit till god stämning och kommunikation.

Föräldramöte som ett kafferep?
Foto: Andreas Ivarsson (CC BY 2.0)

Kafferep kan vara en talande beskrivning. Ett inbjudande kafferep med tända ljus och goda möjligheter till samtal och reflektion skapar i mina tankar en avslappnad atmosfär. Tillsammans blir ledord även i föräldrasamverkan. Reflektion över vilka mottagarna är och vad de kan vilja diskutera eller lyfta tycker jag är en stor del av föräldramötet. Smaka på ordet Föräldramöte, själva ordet inbjuder till gemensamt ägande av programpunkterna under kvällen. Ett möte där vi äger hälften var, vågar vi tänka så?
Vågar vi fråga exempelvis föräldraråd vad de skulle vilja få del av under ett föräldramöte. Vad tycker du att ett bra föräldramöte ska innehålla?

Vad har du i din ryggsäck

Jag fick en fråga i samband med att förskolechatt diskuterade frågan Varför förskola.

Frågan handlade om hur jag ansåg hur pedagogiken speglar sig i det praktiska arbetet i barngruppen. Jag ska försöka illustrera det med lite exempel. En målare har kunskap om olika färger och olika målartekniker. Han har olika redskap för olika arbetsuppgifter och anpassar sitt material utifrån kunskap om sitt yrke.

Foto: Karin Jonsson (CC BY-NC 2.0)

På samma sätt har en förskollärare eller en lärare kunskap om barn som fungerar som en målarpalett i det praktiska vardagsarbetet. Kunskap om barns utveckling och kunskap om pedagogik blir pedagogens arbetsredskap.  Styrdokumenten ger oss vägledning i vad vi ska arbeta mot och efter. Utifrån de barn som finns i gruppen anpassar vi innehållet. Förhållningssätt och människosyn som pedagogen har påverkar hur pedagogen kommer bemöta barnet eller eleven. Alla pedagoger är påverkade av sitt eget bagage, sin egen ryggsäck och sina personliga erfarenheter ex från yrket.

De sista åren har jag funderat mycket över hur mycket kunskap pedagoger egentligen har om barns utveckling. Jag tror att vi har mycket god kunskap om barns utveckling i allmänhet, men rätt lite kunskap om barn med särskilda behov eller barn som behöver lite extra stöd och gråzonsproblematik. Om pedagoger är osäkra speglar sig det i bemötandet av enskilda barn och förskolan blir inte den demokratiska plattform som det skulle kunna vara. Pedagoger behöver kunskap om barns utveckling men de behöver också mycket kunskap om barn med särskilda behov. Med den kunskapen kan de hjälpa dem in i gruppen och skapa kamratrelationer åt barnen de kan bli länkar och brobyggare, tack vare en välfylld kompetensväska. Jag drömmer om en förskola och ett hållbart samhälle som har högt i tak och kan skapa ett inkluderande system där alla barn får ett likvärdigt bemötande. En förskola och skola där alla barn kan lyckas trots olika förutsättning och behov. Jag tror också att det är möjligt att nå dit om vi väljer rätt arbetsredskap eller målarpenslar ur vår färgpalett som vi pedagoger förfogar över. Tillsammans skapar vi ett hållbart och inkluderande samhälle.Förskolan kan vara en första anhalt på vägen in i ett liknande skolsystem som än så länge finns i åtminstone mina drömmar.

Foto: David Hall (CC BY 2.0)

Vi som arbetar i förskolan förväntas ofta kunna mycket om barn, men erfarenheterna kan vara väldigt skiftande beroende på vad vi har stött på under vår yrkeskarriär. Förmågan att förvalta vår kunskap om barn och omsätta den i praktisk handling blir i praktiken avgörande för hur föräldrarna upplever att deras barn blir bemötta i förskolan. Av samma anledning tror jag att närhetsprincip är mycket viktig för de flesta föräldrar när de väljer förskola. Pedagogiken avgör dock om föräldrarna på sikt väljer att ha kvar barnen i förskola eller om de väljer andra alternativ.

Våga Satsa

Att tala inför andra

Här om kvällen tog jag mig äntligen tid att lyssna på en twitterväns sommarprat. Linda Palm bjöd på många klokheter om läsning och om livet. I programmet nämner hon hur svårt det kan vara att släppa det invanda och prova något nytt. Alla har vi väl känt den nervositeten som kommer när det är dags för oss att prova något nytt. När vi ska anta en utmaning som föreläsning eller föredrag är det lätt att känna nervositeten komma krypande och naturligtvis tror iallafall jag att alla ser. Men verkligheten är att mina åhörare inte märker hur nervös jag är på insidan. Efteråt brukar det kännas fantastiskt bra.

Jag var och lyssnade på en klok präst i Domkyrkan för ett par månader sedan som sa något mycket klokt angående självförtroende. Ofta har vi personer vi ser som förebilder i livet. Personer vi ser upp till och beundrar. Så tänker ni kanske precis som jag tänkte, så där duktig, proffsig skulle jag också vilja vara. Det där gjorde hen så bra. Men den kloka prästen summerade det med att om vi har någon vi ser ut till, har vi också utan att vi är medvetna stråk av likhet med den personen som är vår förebild. Det handlar mer om att lita på oss själva. Vi påminner redan om förebilden och skapar oss förutsättning som vi inte är medvetna om. Vi kan så mycket mer än vi själva tror om vi bara vågar försöka.
Den bilden vi bär i vårt inre är inte samma bild som speglas i det yttre. Om vi själva tror att vi inte kan så mycket kan vi vara övertygade om att i verkligheten kan vi betydligt mer. Det handlar om att våga tro på sig själv och sina egna möjligheter.

Våga

För fem år sedan tog jag steget att sätta mig på skolbänken igen och börja läsa distansutbildning på högskolan. Jag var osäker på om jag skulle klara en kurs men ville ifallall prova. I bakgrunden fanns en önskan att vilja handleda andra människor. Att lära mig mer om inlärning för att kunna förstå bättre, hur vardagen fungerar för människor med olika funktionshinder. Att göra något för unga som inte tror att de kan något, en vilja att inspirera.  Att vilja hjälpa till i familjer och skola för att elever med npf ska få det bättre. Det handlar om att se möjligheter och att våga blicka framåt. Önskan att hjälpa andra med samtalsstöd ledde mig vidare till en handledarutbildning. Maken stöttade med feedback och korrekturläsning och det kändes fantastiskt skönt efter kursen att ha genomfört det. Sucsesivt har det blivit fler och fler kurser och så småningom en längre utbildning på högskolan. Att känna självförtroendet växa är läkande och utvecklande. Om vi stannar vid det som är tungt och jobbigt är det lätt att fastna i egna tankar. Men lyfter vi blicken kan växande äga rum. För att det ska ske behöver du tro på dig själv en liten smula, iallafall såpass mycket att du vågar prova något nytt.

Foto: Marcel Leitner, CC BY-NC-SA 2.0

Förebilder

Fånga upp en förebild. Kanske en duktig pedagog eller någon annan kreativ förmåga. Under kursåren i Växjö har jag förstått att för att bli en bra pedagog är det viktigt att växa inåt. Att brottas med sina egna svårigheter och tillåta sig att våga möta kritik. Förbättra bilden av sig själv och sina negativa tankar är ett steg att ta sig en bit framåt.Istället för att ha låga tankar om sig själv tycker jag det är viktigt att prova sina vingar. Ta steget, sök jobbet du inte riktig tror att du är behörig till. Det värsta som kan hända är att få nej. Sök kursen du är nyfiken på men inte vet om du klarar av. Satsa på kompetensutveckling. Tänk positivt om dig själv. Prova något du inte tror att du kan, be någon hjälpa dig om det är svårt. Tillsammans skapar vi positiva ringar och visar att det går att få det bättre, må bättre.Jag tror att vi behöver förebilder och framtidshopp att sträva emot. När den inre självkänslan får växa växer även den yttre. Den föder en ryggrad och självförtroende i mötet med andra människor. Bättre självförtroende kan bara vi själva skapa och det måste börja inifrån.

Jobbstart

Jobbstart 

Det börjar närma sig jobbstart. Jag ser fram emot hösten då jag ska få förmånen att arbeta i förskoleklass och liten grupp. Då flera av eleverna använder TAKK  ingår det i mina arbetsuppgifter att också skapa en tecknande miljö i förskoleklassen. En mycket rolig och stimulerande arbetsuppgift. Jag har tidigare arbetat på förskola där AKK  varit naturligt del av verksamheten. Att skapa tecknande miljö är en lång process som tar mycket tid. Jag har funderat mycket över vad som krävs för att engagera fler pedagoger att våga börja teckna. Förebilder för mig har varit duktiga pedagoger som använder stödtecken i vardagen och som har fört vidare den kunskapen till kollegor och barngrupp. Ofta tror jag det handlar om att komma igång och våga prova. Glädjen det väcker hos barnen eller vuxna när omgivningen tecknar är svår att beskriva.
Alla har rätt till kommunikation, däremot kan kommunikation gå till på olika sätt. En viktig förutsättning för att AKK ska fungera tillfredsställande är att så  många som möjligt tecknar att de vågar prova att teckna. Att nu arbeta i en miljö där teckenkunskap är en självklarhet det ska bli mycket spännande. Att bygga upp en praktisk miljön i klassrummet och omgivningen en stor utmaning som det ska bli roligt att ta del av.. Kunskapen om AKK behövs och det är en stor fördel för språkutvecklingen när både barn och vuxna använder AKK i verksamheten som ett naturligt inslag i vardagen.

Foto: Lena Folcke

Valmöjligheter

Nu håller jag på och förbereder olika material som ska som bäst  packas ner i jobbväskan. Bildstöd är bra komplement till AKK, för att erbjuda fler möjligheter till kommunikation. Pratkartor som de kallas som kan underlätta olika valmöjligheter i vardagen. Pratkartor kan även sättas upp utomhus för att erbjuda valmöjlighet och kommunikationsmöjlighet med hjälp av bilder utomhus på skolgården. Teckenremsor med nyckelord kan plastas in och bäras i fickan av lärare och personal, på gården och vid utflykter.Alternativt kan bilder fästas i nyckelring som kan användas utomhus. Att ha praktiskt material som underlättar kommunikation och utgår från att skapa förståelse runt olika sammanhang och vardagssituationer känns som en bra början.

Foto: DART

Barnböcker 

Jag jobbar gärna med bilderböcker med passande ämnen och tydligt bildspråk. Fördelen med böcker som har ett konkret språk och tydliga bilder, ansiktsuttryck är att de kan användas ungefär som en pratkarta som inbjuder till samtal runt bilderna.Jag skulle önska att fler författare använde TAKK och teckenspråk i barnböckerna för att bredda barnboksutbudet för barn som har behov av teckenkommunikation. Samtalen kan ske med AKK eller ritprat. Därför blev jag glad när jag fick tips om ytterligare teckenböcker med ämnen som brukar engagera barn.

Tips

Hjälpmedelsinstitutet: Vad är AKK (pdf)
Specialpedagogiska myndigheten: Alternativ och kompletterande kommunikation
Materialtips från Hattens förlag

Bra barnböcker

Vi tecknar om fordon
Räkna med Pino

Hur, vad och varför förskola?

Varför förskola?

Med anledning av kommande diskussioner i förskolechatt funderar jag över frågan Varför förskola?

En intressant aspekt är att läroplanen som ofta framhålls som styrdokument talar mycket om hur och med vad vi ska jobba men inte så mycket om varför. Barnkonventionen ger oss en solid grund att utgå från. Även om det fortfarande inte är den lag många förespråkar att det borde vara.

Är det viktigt att ställa sig frågorna hur, vad, varför utan rangordning mellan frågorna?
Ja, jag tror att det skapar medvetna pedagoger i förskolan, dvs medvetna förskollärare och barnskötare. Personal som kan framhålla förskolans positiva fördelar och tillsammans lyfta förskolan en bit till behöver först ha fått reflektera över grunden till sitt arbete.

Men var hittar vi svaren om varför förskola? Finns det svar?
Är svaren att förskolan behövs ur  jämnställdhetsaspekt, lika värde och försörjningsaspekt?

Ska förskolan inriktning vara inspirererad av skolan och tankarna om lärande eller ska den handlar om perspektivet livslångt lärande. De aspekterna behöver nödvändigtvis inte ställas mitt emot varandra men är intressanta att reflektera över. Om förskolan ska vara valalternativ för alla behöver vi också reflektera över finns det förhållningsätt och riktlinjer att arbeta efter som gör att alla föräldrar och barn passar in i systemet. Hur möter vi upp olikheter och mångfald i förskolan? Hur skapar vi ett klimat där olikhet blir norm och det finns fullt ut förståelse för att föräldrar tänker olika?

Jag skulle gärna arbeta i en förskola som kunde välkommna alla föräldrar och barn på samma villkor, som byggde på intentionen att skapa spännande kreativa lärmiljöer för alla. En förskolemiljö där det var högt i tak i arbetslagen och rikligt med tillfälle att ha reflektioner och pedagogiska diskussioner.Det känns som bra mål att sträva efter.

Varför Läsa

Plommon och krusbärsmarmelad

Sitter vid köksbordet och tittar på bokstäverna på matförpackningarna och frågar dottern? "Vad står det här kan du läsa bokstäverna?" Tillsammans efter mycket möda läser vi Plommonmarmelad. Det är svårt, för det står med små bokstäver i kokboken och bokstaven lilla l ser ut som ett stort i i dotters ögon. Tillsammans formar vi bokstäverna och provläser, plommonmarmel... Sedan fastnar vi innan vi återigen provar, marmelad... Jag skriver plommonmarmelad med stora bokstäver på ett annat papper och nu går det lättare. Stora bokstäver känner vi igen. Stora bokstäver har hon lärt sig känna igen på förskolan, de flesta identifierar hon och ljudar, små bokstäver är mycket svårare och en del är väldigt lika varandra. Därmed också lätta att förväxla med varandra. Vi ska göra krusbärsmarmelad och letar efter recept i kokboken. Krusbär som dottern och jag plockat tillsammans på krusbärsbusken på vårt lantställe.

Hemgjord krusbärsmarmelad foto: @Skaparn

Varför

Dottern tittar återigen uppgivet på mig och frågar ilsket måste vi träna på läsning igen. "Varför måste jag läsa hela tiden?" Frågan stannar i mina funderingar och jag börjar återigen tänka
Hur förklarar jag, du är så stor nu så då borde vilja läsa. Varför är det bra att kunna läsa? Varför ska jag kunna läsa mamma? 
Eftersom jag utgår i tankarna från dotterns dubbeldiagnos autism/adhd. Skriver jag texten med utgångspunkt från det perspektivet. Faktum är dock att jag dagligen lär mig lärdomar som är bra att kunna även i andra sammanhang av min dotter. Det självklara blir synliggjort. I den vardagliga pedagogiken kan jag använda det som utgångspunkt för  lärandeperspektiv.

Är det så att vi ska lära oss något?
Är det självklart så, att det är bra att veta varför vi ska lära oss just den uppgiften.
I lärandeperspektiv gäller detta i synnerhet. En elev med svårigheter i lärandet kommer knappast nå målet om ingen förklarar vad haken är. Men om någon förklarar, finns det genast en potential att nå en bit till. Att lära sig något nytt.
Ta t ex kartan. För att läsa kartan måste du veta åt vilket håll norr är annars kommer du ganska fel om du ska följa en en karta. På samma sätt måste du veta vad innehållet är i den uppgift eller kunskap du förväntas utföra. Det ger dig större chans att lyckas och nå ditt mål.

Oftast reflekterar vi nog inte över varför men frågan kan ändå vara bra att ställa. För många barn med autism och Aspergers syndrom  krävs det att de hittar den inre motivationen och drivkraften för att lärandet ska bli meningsfullt. De behöver få förklarat varför, för att det ska vara lättare att lära. De kan inte uppfatta det som är självklart för de flesta av oss i vardagen. Med bilder, text och enkelt språk behöver de få innehållet tydliggjort, De behöver tydliggörande pedagogik för att kommunikationen ska fungera. kommunikation kan se ut på olika sätt och det finns olika metoder för olika individer.

Metoder 

Vi kör på med metoder innan vi förklarat grunden och då blir det också konsekvenser eftersom personerna som ska lära sig inte förstått vad de ska lära sig. Personer är självklart olika. En erfarenhet från min egen föräldraroll är att en större förståelse för varför kan skapa motivation till ny lärdom.  Därför sätter jag mig ner och ritar en seriebeättelse om varför det är bra att kunna läsa. 
När man ska åka tåg behöver man veta vart man ska åka. När man ska laga mat behöver man veta vad som ska vara i receptet och så vidare. Under frukosten tittar hon glatt på mig och säger "...när man ska åka buss behöver man veta vart bussen kör och vilken buss man ska åka, mamma rita bussen glöm inte det." 
Vi ritar bilder till för att förstärka språket och både hon och jag känner oss gladare. Jag ritar en baksida till också för att hon ska veta hur hon kan träna läsning. Vi köpte vi en iPad och fyllde med bokstavsappar. Men jag glömde förklara vad hon skulle göra med apparna.  Kanske blir det lite roligare att använda paddan och framför allt enklare att förstå innehållet efter att ha läst vår serieberättelse några gånger. Tre appar som jag tycker har varit till hjälp hemma är Ritprat, se bokstavsljuden och lyssna och läs.

Varför Läsa

Kom ihåg att ställa den frågan då och då och backa i dina tankegångar. Metoder och kartläggning är bra men vi får inte glömma grunden att förklara varför läsa, varför lära sig något. Genom att reflektera tillsammans kan vi starta motivationen och fortsätta läsa gatskyltar och lösenord till spelen på datorn hemma. Vi kan motivera ett intresse precis som man kan göra med lärandet. Vi kan sätta igång en process. Vissa lär sig med fantasin som drivkraft andra lär sig genom att få stanna upp och få saker förklarat.Alla barn med är olika men den inre motivationen är en drivkraft för alla när vi hittat den och startat den. Varför läxa, varför skola osv kan vara viktiga och väsentliga frågor att ställa sig. det är bara det att vi som omgivning ofta glömmer detta. Vi har lite för bråttom lite till mans. Vi har också lite för bråttom att tänka det går inte, istället för att reda ut orsaken och stanna upp och lyssna. Jag fortsätter mitt reflekterande och tackar dottern som återigen fått mig att tänka efter, och det tror jag vi är fler som behöver göra.