Om inte pedagogerna i förskolan prioriterar relationsskapandet, vem ska då göra det?
Den specialpedagogiska forskningen visar att förskolan ur historiskt perspektiv arbetat kompensatoriskt med att stötta barn i behov av särskilt stöd. Bla visar Fanny Jonsdottirs forskning att så mycket som 10 % av barnen i förskolan saknar kamrater, många får aldrig eller sällan möjlighet att knyta vänskapsband i förskolan. En viktig faktor för att kunna delta i socialt samspel, är att pedagogerna prioriterar och stöttar barnen när de visar intresse för att delta i leken eller socialt samspel med kamraterna. Frågan är bara
Hur förskolan arbetar med sociala relationer och om vi är medvetna om att alla barn inte på egen hand klarar att bygga vänskapsband.
De behöver vuxna som stöttar och visar hur man gör, alla barn kan kanske inte delta i socialt samspel eller alla kanske inte vill? Men oftast tror jag det handlar om att någon visar hur man gör och hjälper barnen knyta vänskapsband. Efter ett intressant samtal med en twittervän MiaESa om relationsskapandets betydelse påminde hon mig om att läroplanen till stor del är sprungen ur ett sociokulturellt sammanhang. På hennes blogg finns en intressant vinkel av vårt samtal.
Förskolans läroplan (och därför vårt uppdrag) utgår från ett socio-kulturellt perspektiv. Det vill säga, utgångspunkten är att lärande sker i sociala sammanhang. Goda relationer är alltså grunden till allt vi gör i förskolan och det är därför viktigt för oss att förhålla oss till i såväl omsorgsuppdraget, som i lärandeuppdraget. (från bloggen Barnkulturen, MiaESa)
Därför undrar jag vad tänker ni andra i förskolan om relationsskapande och hur arbetar ni förebyggande med sociala relationer? Varför ges inte relationsskapandet mer plats i förskolans verksamhet?
