Likriktade lärmiljöer

I samband med att jag skrivit uppsatsen på specialpedagogutbildningen tillsammans med en kurskamrat har mitt intresse för hur vi utformar lärmiljöer i förskolan och skolan tagit ändå mer fart. Elisabeth Hultman Nordin lyfter i sin bok Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande
fram budskapet att svenska förskolors miljöer är ganska lika utformat.

Lärmiljöerna blir som små minatyrmiljöer för vuxna fast det är barn som ska vistas där. Ofta placeras material högt upp i skåp som barn inte når som exempelvis olika spel eller andra mer ömtåliga saker som vi vuxna är rädda om. Åsikterna om ifall saxar och klister ska stå framme varierar och leder ofta till diskussioner. Inredningen ser ungefär likadan ut i förskolan med bord, stolar och låga hyllor. Mitt i rummet placerar vi mattor eller skapar bygg-, lekhörnor. Alternativt skapar vi ateljémiljöer eller byggrum där barn har möjlighet att bygga, leka och skapa. Men inredningen både ute och inne är i stor utsträckning påverkade av pedagogers bilder av vad en förskolemiljö ska innehålla.

Oavsett inriktning och pedagogiska resonemang funderar jag över varför alla förskolor är så lika?
Jag tror förskolor skapats på ett liknande sätt de senaste årtiondena. Det har funnits dockvrår och byggmiljöer i olika varianter och utformningar. Lego, järnväg, dockor, bilar och flaskfärg finns på många förskolor. I Reggio Emilia-inspirerade förskolor finns kanske istället ateljéer, torgmiljöer och öppna lekytor. Men fortfarande vågar jag påstå att förskolornas innehåll ser ungefär lika ut.
Är det så enkelt att styrdokument och pedagogiska arv som ex Fröbel påverkar utformningen för att vi ska uppnå kvalité i verksamheten, eller finns det andra saker som också påverkar hur vi utformar våra lärmiljöer i förskolan. Alla styrs vi av vår egen uppväxt, vårt eget bagage och våra tankar om vad som är bra barnvänligt material att använda i förskolan.

I veckans förskolechatt ställdes frågan om det finns något material som kan benämnas som mer svenskt än annat?

Den svenska förskolan har länge påstått att den arbetar utifrån barns intressen. Läroplanen lyfter att barns inflytande är viktigt. Frågan är dock hur vi kan se spår av barns inflytande i den pedagogiska miljön. Är miljön tillgänglig utifrån barns intresse eller är den skapad från de vuxnas föreställningar om vad som är en lämplig miljö för barn. Även om vi har styrdokument, präglas miljön fortfarande mycket av den miljö vi själva vuxit upp i och det påverkar också våra resonemang.
För att barnen ska få verkligt inflytande i utformningen av den pedagogiska miljön behöver vi pedagoger frigöra oss från vårt eget bagage och utmana våra egna normer och värderingar. Vi behöver lära oss att se miljön med framtidens ögon? Vill barn använda rummets möjligheter på samma sätt som vuxna?

Foto: Joakim Wahlander (CC BY-NC 2.0)
Hur du ser på pärlor, styrs av dina värderingar.

Ett exempel på hur vi styrs av våra egna värderingar är hur barn får möjlighet att använda pärlor. Vid skolstarten har pedagogerna berättat att barnen gillar att sortera och ösa pärlor. Själv har jag automatiskt tänkt att barnen vill trä halsband eller göra pärlplattor, om en kollega berättar att de tycker om att pärla. För en tid sedan insåg jag vid ett besök i en Reggio Emilia-inspirerad ateljé, att själva undersökandet av olika former och färger hos pärlorna på hade ett lika stort värde i sig. Det blev uppenbart för mig att det fanns pedagogiska variationer i hur pärlor används i förskolan. Olika generationer pedagoger har olika uppfattning om hur pedagogiken ska bedrivas. Vi ärver synsätt och pedagogiska värderingar av varandra. Hade jag frågat någon av mina kollegor som hade de förmodligen haft ytterligare en annan tanke om hur barnen skulle få använda pärlorna. Via gemensamma diskussioner kan vi flytta våra egna perspektiv. När vi diskuterar skapas nya föreställningar. Vilket i sin tur får betydelse för hur vi organiserar den pedagogiska miljön.

Vilka möjligheter barnen har att påverka inredning och utformningen av våra lärmiljöer och hur synliggör vi en vardag som barnen är en del av i den pedagogiska miljön? För att miljön ska förändras måste olika generationers pedagoger och olika synsätt våga mötas. Gemensamma diskussioner om normer och värderingar hjälper oss att utvidga den pedagogiska verksamheten när vi vågar lyfta kulturella dilemman som pågår i det samhälle vi befinner oss i.