Kan du se den andres perspektiv?

Jag har under en längre tid slagits av hur svårt det kan vara att förstå varandra när vi hamnar i dilemman där deltagare har olika åsikter i en diskussion. Vi vet att det är viktigt och finna vägar för samarbete inom verksamheten. Men hur lyssnar vi på varandra i gemensamma dialoger och stöttar varandras olika styrkor i arbetslaget. Är det den starkaste rösten eller det effektivaste arbetslaget som tar mest utrymme i verksamheten, eller finns det inre kvalité som kanske inte tydliggörs lika högljutt i en samverkan, som är lika betydelsefullt. Diskussionerna på internet går heta och många som deltar i diskussioner på sociala medier kan gå ganska långt med sina argument för att få sista ordet, oavsett vilket ämne det handlar om. Många strävar efter att ha så slagkraftigt argument som möjligt i diskussionen istället för att försöka finna vägar för en dialog tillsammans. Man vill gärna driva sin linje och övertyga kollegorna om att den egna åsikten är bäst oavsett om det handlar om en diskussion på internet eller en mer privat diskussion med vänner.Ibland får jag känslan av att det är så också på våra arbetsplatser. Det är viktigt att vara kreativ och idéskapande i verksamheten men det borde vara lika viktigt att kunna lyssna på dem man ska samarbeta med, ändå verkar det vara mycket svårare och lyssna på sina kollegor för att försöka förstå deras ståndpunkt.

Din åsikt är baserat på ett perspektiv, men kan du se den andres perspektiv?

Hur vi hanterar och respekterar olika arbetssätt inom den egna verksamheten är lika viktigt som hur vi praktiskt möter olikheter i en barngrupp. Ett professionellt förhållningssätt gentemot barnen är för alla som arbetar inom förskolan och skolan en självklarhet. Att fundera över vilket ansvar vi kan förvänta oss av barnen är också enklare än att reflektera över den gemensamma kontexten där både kollegor, föräldrar och barn ingår. Den gemensamma kontexten skapar vi tillsammans. Vi har ett ansvar att möta kollegan med nyfikenhet och intresse. Vilket kanske inte alltid enkelt, då många viljor ska samsas om utrymmet när verksamheten planeras. Ofta finns underförstådda regler och kanske även status i ett arbetslag. Att skapa utrymme för olikhet handlar om att fästa blicken på hur vi kan möta varandra som medmänniskor oavsett ålder, status och kompetens. Det handlar om hur vi möter den "andre" som medmänniska med förståelse och respekt också i de små mötena som sker i vardagen. Det handlar också om att förstå varandras olika roller och uppdrag i en gemensam verksamhet istället för att tävla om vilket uppdrag som är viktigast.


I samarbete och samverkan inom den egna organisationen finns en gemensam kraft som vi kan använda för att skapa en tillåtande och harmonisk atmosfär i verksamheten. Om vi lite till mans funderar på hur vi förvaltar även de korta mötena tillsammans i arbetslaget. Kan vi finna vägar för att försöka förstå den andres handling i olika situationer, när de väljer en annan lösning än vi själva skulle valt. Vi måste kanske inte korrigera kollegan om barnen springer i korridoren, utan vi kan välja tänka att kollegan har en tanke med vad hon gör och lita på den. Eller vi kan vänta med och ta diskussionen tills det är dags för avdelningsmöte och vi har tid att sitta ner och reflektera tillsammans. Alla små val som vi gör är  också betydelsefulla.
Jag är nyfiken på hur ni tillsammans arbetar för att skapa ett tillåtande klimat i er verksamhet och hur lyssnar ni in varandra i arbetslaget?