Samarbete - en bortglömd nyckelkompetens

När jag följde veckans debatten på Skolchatten om kollegialt samarbete och tidigare Förskolechatt som handlar om makt i förskolan inser jag att detta med samarbete inte är enkelt.
Det kollegiala samarbetet borde vara en tillgång och ett lyft för varje lärare. Men det tycks som vi har kommit långt bort från det som borde känneteckna kollegialt samarbete.

Samarbete en tillgång

Diskussionen som var runt ämnet om makt i förskolan under vårens förskolechatt, visar på samma indikationer. Att samarbeta är svårt. Att det kräver mod och stolthet att stå rakryggad för sitt uppdrag. Det är inte så enkelt längre som det var tidigare, om det någonsin varit enkelt.  Hur gör man då för att få mod?
En inte alldeles enkel fråga men för mig handlar det mycket om att få tillbaka tro på lärandet för lärandets egen skull. Att använda kärleken som rättesnöre vilket Micke Gunnarsson formulerar väldigt bra. Det handlar också om att lära sig samarbeta i grupparbete i kollegiala sammanhang, för det krävs det  insikt hos Lärare och pedagoger. Det ingår som ett av EUs  åtta nyckelkompetenser och är en uppgift vi har att sträva efter. Om vi väljer att inte göra det får vi ett större problem, för hur ska vi någonsin få elever att samarbeta om vi inte kan stå rakryggade inför varandra och går före med gott exempel?

EU:s nyckelkompetens nr 6

 Pedagogiska samtal

Jag tror att om några går före kan det utvidgade kollegiet  som finns i sociala medier, bli ett stöttande kollegium som arbeter tillsammans för att höja vikten av samarbete. Börja värdesätt fortbildning och handledning om samarbete, Satsa på pedagogiska samtal. Gå före och visa på goda exempel, ett gott samvete betyder också mycket. Ensam är inte stark och kommer aldrig vara det. Tillsammans skapar vi förändring.

Civilkurage och folkhögskola

Hjälmareds folkhögskola Foto David Castor

Jag har fått frågor om varifrån vi får civilkurage
För egen del har jag gått några år på folkhögskola. Där lärde jag mig en mycket viktig sak som verkar vara motsats till dagens klassrum. Jag lärde mig tro på min egen förmåga, tillsammans med andra. Jag lärde mig vikten av samarbete. Som tilltufsad 20-åring kom jag till folkhögskolan, tveksam på om jag skulle ge lärandet en chans. Med avhopp från gymnasiet i bakfickan. Ingen hade fått mig att uppnå målen i matematik, fått mig att förstå nyttan med matematik.

Som vuxen har jag förstått att jag har dyskalkyliproblematik, jag har själv svårt att räkna matematik. Men kan oftast förstå var svårigheterna sitter för andra och har vidareutbildning i specialpedagogik med fokus på matematik.

Under åren på folkhögskolan förändrades sakta men säkert, min egen tro på vad jag kunde. Därmed också tron på vad andra kan, någon såg hur mycket jag försökte, vilken möda jag lade ner även om resultaten var dåliga på proven. Lika mycket som lärarens tilltro betydde, betydde kamraternas stöttning. Tillsammans kämpade vi för att klara av prov och genomföra grupparbete. Tillsammans byggde vi en positiv stämmning i klassrummet, där alla var värdefulla och kunde något utifrån sina egna förutsättningar.

Åren på folkhögskola innebar ett växande som människa, jag gick från att vara tonåring med mycket grubblerier till att bli vuxen. Den stora tilltron till elevers förmåga att lyckas bar mig så småningom vidare till högskolan. Den gav en lust att lära för lärandets egen skull. Den gav mig också inre styrka som håller än idag. Idag med många högskolepoäng i backfickan och en pågående specialpedagogutbildning, inser jag att de där åren på folkhögskola faktiskt gav mig en grund. En grund som heter tillit och tilltro till elevers förmåga att lyckas. Jag hoppas att fler lärare och förskollärare vågar ta efter, satsa på samarbete och tillit till varandra och till eleverna så kommer vi också se vändande skolresultat.