Vem bestämmer att barn är ouppfostrade


Ouppfostrade barn

Vad menar vi när vi pratar om ouppfostrade barn? Frågan har slagit mig senaste tiden när jag läst debatten om barnuppfostran i massmedia. Upprörda röster höjs och menar att dagens barn är ouppfostrade. Vilken norm styr vad som är bra barnuppfostran. Vem sätter gränserna för vad som anses är normal uppfostran.

Att gå mot samma mål.
Foto Fredrik Larsson (CC BY-NC-SA 3.0) 

Alla vi som lever ett rätt vanligt familjeliv har tankar om vad barn behöver för att må bra. Föräldrar vill sina barns bästa men vi har olika sätt att fostra våra barn. Frågan är vad vi fostrar dem till för det beror i sin tur på vad vi som föräldrar lärt oss som barn. Alla tycker om barn och har åsikter om hur barn ska vara, frågan är fortfarande vilket mål vi har som våra barn ska kunna? Är målet att barn ska kunna delta i socialt samspel med vänner och omgivning, är det omgivningen närmast familjen som avgör hur spelreglerna ska se ut. Eller är det föräldrarnas tankar om vad de tycker dina barn ska kunna som är det centrala när vi diskuterar uppfostran. Det märkliga är att jag sällan hör pedagoger eller lärare tala om sin roll i sammanhanget. Om hur deras värderingar och normer återspeglas i barngrupp eller klass. Hur vi agerar i kommunikationen med föräldrar och barn får stor betydelse för hur barn och elever uppfattar situationen de befinner sig i.Vad vi anser är okej får stor betydelse för hur vi förväntar oss att barn ska vara.Därför är det viktigt att se hur mycket våra egna åsikter påverkar vårat tyckande om vad barn förväntas kunna.

Är det uppkäftigt att säga vad man tycker i skolan, eller är det så att vi har svårt att hantera barn som är vana att räknas som individer? Har skolan svårt att möta barn som är vana att ta plats i en grupp och ett sammanhang. Är det vi  lärare och pedagoger som bestämmer vad som  är okej spelregler i gruppen eller klassrummet? Finns det utrymme att vidga min egen syn på vilka normer som är viktiga och för vem. Hur sätts normen i ert arbetslag. I alla sammanhang bör vi ställa frågan. Vad uppfostrar vi emot och vem bestämmer.

Vem fostrar?

Naturligtvis är fostran viktig om vi vill att elever ska lyckas och att barn ska bli ansvarskännande fungerande vuxna. Men vi kan fostra på olika sätt och mot olika mål, därför måste vi definiera vilka mål vi fostrar mot. Vilka tankar om etik och moral som vi vill eleverna ska lära sig.
En gemensam plan och riktlinje skapar samarbete med föräldrarna, med förståelse kommer vi långt. Det viktigaste är eleverna och därför behöver vi lära oss att se skoldagen med elevens perspektiv, att byta glasögon när vi betraktar varandra är viktigt. Relationer är viktigt, relationer som bygger på respekt skapar trygga elever. När de uppträder på ett sätt vi inte förstår är dialogen vår väg till förståelse.

Jag tror att det är dags att vi som är personal i skola, på fritids eller i förskola börjar titta på vår egen roll när vi sätter en norm för gruppen eller klassen. Det går att skapa plats för självständighet, självkänsla och socialt samspel om vi samarbetar och lär ut vilka normer vi förväntar oss att barnen eller eleverna ska kunna. Vill vi att de ska hänga av sig kläderna på kroken, ja då måste vi försäkra oss om att kunskapen når fram till eleverna. Vill vi att de ska delta i gruppens aktiviteter, så måste vi tydliggöra vad vi ska göra. Ibland hoppar vi över, att dubbelkolla om att informationen nått fram, istället tar vi det för givet.
Samhälle och media pratar om att barnen idag är ouppfostrade.Men  behöver vi använda ord som uppfostran i dagen samhälle. Eller borde vi tala om hur vi bygger självkänsla och självförtroende hos eleverna. Hur vi skapar en fungerande grupp och lär barn samspela med andra barn. Är det där vi borde lägga krutet? Har vi elever som mår bra får vi också elever som lyckas i undervisningen. Som ser tillbaka på skoltiden med glädje.