Vems fel är det?

Jag följer debatten om ordning och reda och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det känns som en infekterad debatt när skolproblematiken skylls på att det är besvärliga föräldrar och attityder som är skolans största problem, främst på gymnasium och högstadium.

Inte heller tror jag det är så enkelt att för mycket dataspel är orsaken till dåliga skolprestation.  Dataspelet blir en syndabock som egentligen står för något helt annat. Enligt Pisa och Tomas Tobé skolkar svenska ungdomar mycket och kommer för sent till lektionerna. Att förknippa detta med att det är dataspelande som gör att tonåringar är uppe sent på kvällarna är att göra det väl enkelt för sig. Kanske är det på sin plats att vi istället sätter fokus på relationer och tid med våra barn. Det är mycket vi ska hinna med på kvällen, så som sport, tränande och andra intressen. Ett allt snabbare tempo i samhället påverkar allt fler familjer. Att fastna i ekorrhjulet är lätt. Ska vi titta på orsaker till att läsförståelse sjunker bör vi spegla hela samhällsbilden. Att skylla på dataspel är att göra det väl enkelt för sig. När man väl fastnar i dataspelande ligger det förmodligen en rad svårigheter bakom innan dataspelandet blir ett faktum och man riskerar att bli exempelvis hemmasittare. Det finns många exempel på hur dataspel gynnar barns lärande. Det digitala livet är en del av vardagen och det är snarare frågan om hur vi använder det på så positivt sätt som möjligt.

Virtuell eller augmented?
Emmanuel Gadenne (CC BY-NC-SA 2.0)

Med stigande intresse har jag läst Skolverkets längre artiklar om elevhälsan och fokus på att förebygga skolsvårigheter som förstärkts i senaste skollagen. Genom att satsa på att arbeta med hela skolvardagen tror jag eleverna lyckas bättre. Att satsa på förebyggande insatser som genomarbetade värdegrunder och förhållningssätt bidrar till mer förhoppningar på att alla elever kan. Att satsa på att elevers fysiska hälsa känns också välkommet. Ett positivt klimat i skolan är en grund för en god lärandemiljö och det behöver vi.
En satsning som jag hoppas ger kvalité är ett synsätt som fokuserar på elevers starka sidor och stödjer när det finns behov av särskilt stöd.

Föräldrar gör så gott de kan och så mycket de kan för att hjälpa sina barn. Blir de besvärliga är det troligtvis för att det gått så långt att de tycker att skolan inte hjälper eleverna med det de ska. Samhället idag anser att föräldrar ska klara det mesta. Samtidigt som stödet till föräldrar till barn med funktionshinder nedprioriteras. De senaste åren har det funnits tendenser till att få stöd via LSS minskat. Många föräldrar vittnar om att vårdbidraget till barn i behov har blivit svårare att få, trots att samma behov funnits. Kalla fakta tog upp baksidan av LSS i sitt debattprogram i höstas. Nu ska föräldrarna även få ordning på barnens attityd i skolan. Med viss nyfikenhet undrar jag  Vilket ansvar har skola och samhälle när det gäller delaktighet? Ska föräldrarna lösa skolproblemen också ovanpå allt annat som räknas som föräldraansvar. När föräldrarna inte orkar, vilka lappar då ihop föräldrar som dukat under i kampen för sina barns skolgång. De ökade anmälningarna till skolinspektionen angående uteblivna stödresurser i skolan ger rätt tydliga signaler på att skolan sakta men säkert kapsejsar om ingenting görs för att förbättra situationen.

Vi behöver vi upprätthålla värdegrundens betydelse och fortsätta satsa på förebyggande åtgärder i skolan. Vi behöver satsa på den fysiska och psykiska hälsan och värna om hållbara livsmönster för alla elever. Vi behöver tillsammans arbeta in positiva förhållningssätt och bemötanden där förväntan på alla elever lyser igenom. Det går att nå med en bra samverkan mellan olika professioner och en tydlig organisation.