När jag började skriva bloggserien om lågaffektivt bemötande - gjorde jag det utifrån de samlade yrkeserfarenheterna jag har från förskolan och skolan. Privat har jag länge använt mig ett lågaffektivt bemötande, då jag även är förälder till ett barn med funktionsnedsättningar. Jag har förstått att det finns ett stort behov av fungerande verktyg och metoder som kan användas då förskolan möter barn med särskilda behov.
Ibland kan det vara svårt att veta var man ska börja när man ska utforma individuellt stöd i förskolan och det är lång väntetid innan en utredning startar när man behöver extra insatser till barn med särskilda behov. Med de resurser och ekonomiska ramar förskolan och skolan har idag har det också blivit svårare att få individuellt stöd i förskolegruppen och på fritidshemmet. Under tiden förväntas förskollärare och lärare i fritidshem ändå ge stödinsatser till barnen inom gruppens ramar. Många pedagoger slår knut på sig själva för att hitta lösningar som skapar en kreativ och inspirerande verksamhet. När man ser att ett barn i gruppen behöver individuellt stöd - anser många att bonuspedagogen har ansvaret för att tillgodose barnets behov i verksamheten. På fritidshemmet skapar man kanske en mindre grupp för barn som behöver särskilt stöd. Inom förskolan och skolan dominerar bilden av att det är barnet som har problem att anpassa sig till gruppen. Många pedagoger vet inte var de ska börja när de möter barn som ofta hamnar i konflikter och försöker lösa konflikterna utifrån sin egen uppfattning om konflikthantering.
Jag menar att vi istället behöver fokusera på hur vi kan hitta långsiktiga gemensamma metoder i hela verksamheten, för att förskolan och skolan ska kunna möta barns individuella förutsättningar och behov. Psykologen Ross Greene menar att barn gör rätt om de kan. Barn handlar utifrån den situation där de befinner sig och utifrån det sammanhang de befinner sig i. Om vi vill få barnen eller gruppen att ändra sitt sätt att agera, behöver vi förändra vårt eget sätt att planera verksamheten. Då får barnen vara delaktiga i det som händer. Tydliggörande pedagogik i form av AKK (alternativ och komplimenterade kommunikation) underlättar barns möjligheter att vara delaktiga och förstå det som sker i vardagen.
Inom förskolan och skolan dominerar bilden av att det är barnet som behöver stöd i gruppen. När ett barn är utåtagerande eller ljudkänsligt är första tanken ofta att barnet behöver punktmarkeras. Istället behöver vi t ex skapa tydliggjorda och ljudabsorberande miljöer, som är planerande utifrån barnens intressen, förutsättningar och individuella behov. Tydlig miljö och bra strategier hjälper barn förstå hur de ska fungera i en trängd och stressad situation, när de annars kanske skulle ha nypt eller slagit andra barn. Det är inte barnen som ska ändra sitt sätt att agera utan pedagogerna behöver skapa utrymme för en mer flexibel miljö i den befintliga verksamheten. Därför behöver förebyggande insatser vara en del av förskolan och fritidshemmet systematiska kvalitetsarbete.
