Mina kära pedagoger och kollegor i Sverige, det är dags att vi slutar diskutera vilka appar som är bra och börjar diskutera paddagogik. Det är dags att vi kasserar äggklockorna slutar begränsa tiden och låter barnen upptäcka möjligheterna med IKT och teknik på allvar. Det är dags att vi lyfter exempel på hur vi kan integrera datorn med andra verktyg i verksamheten och låter den bli en naturlig del av vardagen.Så skrev jag 2013 efter min första SETT-mässa. På årets mässa hamnade jag i många diskussioner om varför det inte hänt mer de senaste åren. Fortfarande tror många att ett bra sätt att använda IKT är att använda pedagogiska appar i undervisningen. Spel och Youtube ruskar vi på huvudet åt och tycker att det inte hör hemma i verksamheten, för det har ju barnen fri tillgång till hemma. Eller så tänder vi på alla cylindrar när vi ser häftiga tips fladdra förbi i sociala medier. Vad häftigt med ett interaktivt tält, vilket material använde ni? Mina barn hade ett sådant tält på sin förskola, var kan jag ladda ner appen, vill du länka. Frågor som dessa är vardagsmat både på sociala medier och i vanliga samtal mellan kollegor.
De senaste åren har projektortält och IKT-rum exploderat i många verksamheter. Om vi ska använda IKT är för länge sedan passerat. Men hur vi ska använda IKT finns det många olika tankar om. De bra inspirerande lösningarna lockar. De är enklast att börja med. Gör en förskola något häftigt som är lätt att ta efter, hakar andra gärna på. Bra idéer sprider sig som ringar på vattnet till förskolorna via Instagram och pedagogiska grupper på Facebook.
 |
| Bild från Sara Perssons film om tältprojektion |
Men någonstans undrar jag vad som händer under ytan när de enkla lösningarna och det färdiga materialet tar överhanden. I brist på tid och reflektion hoppar många på snabbtåget med färdiga produkter oavsett om det är lego eller en färdig kub. Kanske bidrar tidsbristen och de stora barngrupperna eller pressen från ett utökat läraruppdrag till att vi gärna väljer enkla snabba lösningar. Eller handlar det om ett allt snabbare samhälle. Hur som helst är risken stor att snabba fix och trix tar över i verksamheten. Att fråga någon efter tips på internet tar fem sekunder, att själva planera en process och söka svar tillsammans tar för mycket tid. Men jag saknar fortfarandet diskussioner om ett förhållningssätt. När vi skapar lärmiljöer måste vi också ge oss tid att bygga processer och öva oss på att ställa in hörstyrkan, så den överensstämmer med det barnen ser i sin vardag. Det är nämligen det som ska ligga till grund för förskolan. Vi borde se en mångfald av idéer från pedagogiska miljöer istället för 100 fisktält eller likadana kuber, oavsett hur inspirerande idéerna kan vara. Barnen måste få inflytande över processen och kunna påverka valet av innehåll i lärmiljöerna.
 |
| Crutches Foto: Anthony Crider (CC BY 2.0) Som lärare behöver du inga kryckor. Du kan stå på egna ben. |
Därför är det så glädjande med alla möten på SETT som bortanför föreläsningarna vittnar om att det jäser under ytan hos många pedagoger. Det växer fram ett sug efter ett framtidsorienterat lärande där barnens processerna är i centrum. Det växer fram en förändrad pedagogroll, och kanske är det också därför barn i större utsträckning när de börjar skolan gör uppror mot katederundervisning när de sätts i traditionella klassrum.
IKT handlar om förhållningssätt, barnsyn och samhällssyn, inte om bra appar. Ord som berörde mig i mina tankar är att det också kräver en förändrad lärarroll. En lärarroll som handlar om att våga undervisa utan kateder och läroböcker. Det vill säga vara pedagog utan kryckor. Den rollen i sin tur kräver modet av pedagogerna att våga axla det ledarskap som utmanar den traditionella synen på kunskap. Gemensamma mötesplatser blir forum för nätverkande där ett framtidsorienterat lärande, relationer och dialoger hamnar i blickfånget. SETT blir med andra ord mötesplats som ger oss vi inspiration och få fina exempel som vi på hemmaplan vi kan utveckla verksamheten tillsammans med barnen i gemensamma lärprocesser. Det gör ingenting om vi gör fel, det viktiga är att vi vågar låta allas röster bli hörda. Det finns ett demokratiskt perspektiv som handlar om att alla barn ska ha rätt till multimodal teknik oavsett förutsättningar, men det kräver att vi pedagoger vågar agera tillsammans med barn på en gemensam arena.
