Åp - En fråga om delaktighet

Delaktighet för alla

Efter veckans förslag från utbildningsminister Jan Björklund om att slopa åtgärdsprogram skulle jag vilja vända på debatten. Den kvarstående efterdyningen i mina tankar är hur ökar vi delaktigheten för elever som är i behov av stödinsatser i skolan?

Tankarna om en skola för alla, om att elever ska kunna påverka sin vardag, borde de inte gälla alla elevers möjligheter. När får elever med särskilda behov större möjlighet att delta i ett samhälle som välkomnar alla elever. När pratar vi om människovärde i skolan och ser på våra elever med empati. Kanske är Emil i Lönneberga ett bra exempel för att visa att alla har kapacitet. Den välbekanta odågan i Astrid Lindgrens barnböcker som senare blev kommunalråd. Arbetet med att stärka delaktigheten för elever i behov av stöd har förts en längre tid av forskare inom specialpedagogiken. Kampen för delaktighet i vardagen och ett inkluderande samhälle har stått på agendan ända sedan vi införde Salamancadeklarationen. Ofta vill Sverige framstå som ett föregångsland när vi diskuterar delaktighet, men gäller delaktigheten alla eller bara vissa människor som betraktas vara lönsamma för samhället. Att välja att bespara på dokumentationen för barn i behov av särskilt stöd tycker jag är felprioriterat redan från början. När jag läser debatten som förs om åtgärdsprogram i sociala medier blir jag grymt ledsen. Jag blir ledsen över att lite för många av lärarkollegorna tycker det är okej att prioritera bort åtgärdsprogram och dokumentationen runt barn i behov av särskilt stöd, med motiveringen att de kan satsa på de andra eleverna i klassrummen. Dessa åsikter lyser igenom lite väl ofta i debatten. Jag tror vi måste kämpa för att alla elever kan lyckas, för att förändra Sveriges sjunkande skolresultat. En organisation blir aldrig sämre än sin svagaste länk, detta gäller även skolan. Alla elever förtjänar lärare som tror på dem. Inkludering och stödinsatser är bra, men ska det bli bra, måste vi göra det med en varsam hand. Vi har inte råd att låta elever betala priset. Jag tror på fler åtgärder i klassrummen och fler specialpedagoger, men inte på bekostnad av åtgärdsprogrammen. Jag tror att vi alla måste ställa oss frågorna vilken skola vill vi ha? Vilket samhälle vill vi ha och vilka får synas i samhällsdebatten?

Se möjligheter

För egen del hoppas jag att vi får ett samhälle där flera Emil kan uträtta stordåd. Att vi ser kapacitet och människovärde istället för problem och onödiga besparingar. Ska vi nå en skola där alla barn kommer till sin rätt måste vi strida för delaktighet och rättighet. Okej ta bort åtgärdsprogramen, men se till att det finns andra dokument som styrker barnens rättigheter och skapa möjlighet för människor med funktionshinder att vara med att bestämma. Skapa delaktighetscirklar i skola och samhälle, gemensamma plattformer där vi kan diskutera pedagogik.

En skola där alla elever räknas eller en skola där bara duktiga elever kommer till sin rätt.  Vilken skola vill vi ha? Strävar vi efter efter en skola där alla elever är lika värda där vi kan prata om verklig inkludering och inte exkludering.
Ska elever inkluderas måste vi börja diskutera vad inkludering innebär i fråga om delaktighet. Vi kan inte ha en stor elevgrupp som mår dåligt därför att de har svårt att tillgodogöra sig undervisningen.  Allt för ofta i samband med mina föreläsningar  möter jag  f.d. elever med neuropsykratiska diagnoser som minns en mycket negativ skolgång. Mina farhågor är att vi nu vrider klockan tillbaka istället för att skapar framtidstro för alla elever.

Det som gör mig mest besviken är egentligen inte att vi slopar åtgärdsprogrammen utan snarare att vi försämrar ännu mer för en svag elevgrupp som har svårt att föra sin egen talan. Redan idag är skolgången kantad av många svårigheter för flera elever som är i behov av särskilt stöd. Själv sällar jag mig till skaran som använder begreppet elever med särskilda rättigheter. De rättigheterna behöver vi kunna styrka med skriftlig dokumentation som håller för överklagan när skolan inte lever upp till förväntningarna. Utan dokument som styrker deras behov blir det svårt att få den hjälp man behöver i skolan, både när det gäller fysiska hjälpmedel och när det gäller extra pedagogiska hjälpmedel. Det spelar kanske ingen större roll för läraren som får minskad administrationsbörda, men för den enskilda individen spelar det en mycket stor roll.
Föräldrar, har de flesta elever, men inte alla. Alla har inte heller föräldrar som kan eller orkar föra deras talan. Frågan är hur många föräldrar som vågar överklaga och begära ut åtgärdsprogram och skriftliga dokument? Frågan är också till vilket pris föräldrar ska behöva kämpa för sitt barns rättigheter. Ett människovänligare samhälle borde ha plats för olika individer och se olikhet som en tillgång, inte ett hinder.