Läsandets magi




När jag följer  allmänna debatter om böcker läsning i förskolan/skolan gör jag det med stort intresse. Jag funderar mycket över vad vi anser är läsning eller berättelser. Ofta lyfts pappersböcker upp som den optimala formen av läsning. Enligt många lärare det enda som kan betraktas som läsning. Min erfarenhet är dock att alla inte kan tillgodogöra sig en bok. För barn som har svårigheter inom eller kanske ha dyslexi i olika former, är det inte alldeles enkelt att kunna läsa en hel bok. Men det perspektivet beskrivs inte lika ofta i debatten. Ibland är diskussionen om läsande förebilder hög och intensiv.  Jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi kan öka utbudet av tillgång till böcker även för de som läser mer lättläst text. Läsning kan ske via tv-spel, interaktiva böcker eller via ljudböcker. Jag menar att det behövs en bredare debatt om vad som kan betraktas som läsning och jag tror också vi behöver diskutera själva lyssnandet av en berättelse då den är minst lika viktig.

Som förälder reagerar jag också när ansvaret för att vara läsande förebilder har skjuts över på föräldrar. Föräldrar ska med alla medel få sina barn att tycka det är roligt att läsa. Jag menar att förskola/skola har ett gemensamt ansvar att ge barn tillgång till läsupplevelser. Mina egna föräldraerfarenheter har bidragit till att jag fått en bredare syn på vad som kan betraktas som läsning och därför vill jag gärna berätta om dem. Vår dotter har  kämpat mycket med att försöka läsa böcker. Hon har flerfunktionsnedsättning och har svårt att hålla koncentrationen genom en hel bok tex i skolan när de har läsning. Hon vill gärna ha stora bokstäver och tycker ibland det är svårt att urskilja de små bokstäverna. När hon fått välja böcker själv som hon tycker är spännande är det enklare att läsa själv. Vi har alltid lånat mycket böcker och försökt att läsa tillsammans. Men under några år läste vi väldigt lite. Det var lätt att känna dåligt samvete. Fram till den dagen när vi började läsa lättlästa böcker om hästar. Plötsligt läste hon själv även om det var lättlästa böcker. Under de tröga åren funderade jag mycket över hur man kan vara läsande förebild när förutsättningarna påverkas av bland annat autism. Några av de erfarenheterna har dottern bett mig blogga om för att om möjligt bredda debatten om läsande förebilder.


Magi

Cruella de Vil i dotters version

Vi har tittat på Disneyfilmer otaliga gånger. En av favoriterna var Pongo och de 101 dalmatinerna. Vi läste boken om och om igen och såg den på video. När den rullade för 12:e gången samma dag, var det lätt att bli uppgiven. Men för dottern var den lika spännande, filmerna byttes ut med tiden. Favoritfilmerna har dottern lånat med lättläst text när hon lånat böcker med skolan på biblioteket. Vi har yssnat på sagor på band under tiden som vi ritat eller pysslat tillsammans. Att ha något i händerna medan man lyssnar gör att det blir lättare att följa tråden i berättelserna. Vår dotter målar också gärna av motiven från filmerna. Målandet gör det enklare för henne att skapa egna berättelser i fiktiv form eller i Minecraft. Intresset för filmer och spel har också lett fram till att det är roligt att läsa serietidningar eller enklare böcker om hennes favoritfigurer. För henne och för oss har motivationen varit nyckeln till läsningen och idag läser hon även engelska texter och berättelser. Jag tror alla barn har behov av berättelser som är spännande eller magiska. Därför tänker jag att det är viktigt att vi diskuterar hur vi också kan utnyttja digitala media till läs-upplevelser. Att vara läsande förebild handlar för mig om att skapa gemensamma upplevelser kring texter. Texter kan se ut på olika sätt och därför behöver vi ha ett utbud av olika böcker i förskola, skola och samhället. Det finns inga böcker som är mer rätt än andra utan det handlar mer om att hitta berättelser som fängslar och erbjuder tillfällen att umgås kring en bok eller saga. För mig är textsamtalen och  bilderna som tillhör berättelsen lika viktiga som texten, då de gör innehållet i berättelsen levande. Att leka eller dramatisera en berättelse gör också läsandet till en kreativ upplevelse.

I mina ögon är alla sorters böcker eller medier användbara för att locka till kommunikation och språk.  För barn som använder bildstöd ger bilderböcker en extra dimension till läsningen. Läsning kan se olika ut beroende på vem det är som läser därför ska vi ha olika former av böcker. Att lyssna på band och titta på film blir viktiga komplement för att kunna ta del av läsutbudet. Ljudböcker blir ett komplement och jag slår gärna ett slag för en bredare syn på läsning. Det viktiga är att vi inte ger upp utan provar många vägar till läsning.


LAB är ingen quick fix - Del 4

En lärare som använder tydliggörande pedagogik ger undervisningen en tydlig struktur. Lärare som tar ansvar för klassens relationer, likaså. Att organisationen eller ekonomin inte håller är däremot huvudmannens ansvar.

Hur ser relationerna ut i ditt klassrum
Foto: Leo-setä (CC BY 2.0)

De senaste veckan har LAB (lågaffektivt bemötande) diskuterats mycket. En sak som många tagit fasta på i debatten är rekommendationen att backa från en elev eller ett barn är i affekt. För många lärare tycks det vara likställt med att eleven lämnas ensam i klassrummet. I förlängningen kan det innebär det att eleverna får makten i klassrummet och i korridorerna. För mig leder den kritiken och diskussionen istället till frågan hur verksamheten är organiserad ur ett helhetsperspektiv. Finns det en fungerande rastverksamhet är eleverna förhoppningsvis inte ensamma. Det innebär också att det blir en fråga om prioritet av verksamheter. Handlar frågan om ordning om ordningen i klassrummet? Eller är det i själva verket en diskussion om organisation? Ett helhetsperspektiv innebär att hela skoldagen prioriteras, även rastverksamhet och fritidsverksamhet. Att en stor elevskara lämnas ensamma under rastvakten är inte ovanligt i skolans verksamhet. Problemet handlar ur det här perspektivet snarare om vilket stöd som ges vid övergångarna i skolan.

LAB kan beskrivas som en metod, men LAB kan också beskrivas som ett förebyggande förhållningssätt som handlar om att utvärdera, hantera och förebygga olika problemskapande situationer i vardagen . Med andra ord handlar det om att ha ett helhetsperspektiv på undervisningen. LAB är nära förknippat med tydliggörande pedagogik. Problemet är att det finns många olika tolkningar av metoden eftersom den används på många olika sätt. Därför får vi också många olika åsikter om metoden. För mig är det är ett problem när debatter blir för ensidiga. Rätt använt kan LAB vara del av ett arbetssätt som kan användas för att skapa en tillgänglig lärmiljö. Men precis som alla andra metoder behöver den användas i relation till undervisningen och de elever eller barn som finns i klassen..

Sedan var det där med att backa i en konfliktsituation. Min erfarenhet är att man samarbetar och byter plats med en annan kollega när det uppstår konflikter. Det innebär att det finns genomarbetade strategier i en verksamhet. Det handlar inte om att man backar från en lärarroll, snarare tvärtom, man tar ansvar för att skapa fungerande strategier i klassrummet eller barngruppen. Arbetar man i arbetslag byter man helt enkelt plats med varandra i klassrummet. Det finns olika tips som man kan använda för att få ett fungerande klassrumsklimat. Precis som man kan använda elevernas motivation för att skapa en utmanande undervisning.

Många lärare talar sig varma för att använda rösten för att skapa ordning i klassrummet. Ordning kan naturligtvis skapas med makt. Frågan är bara hur eleverna upplever det? Om de alls har någon talan vill säga. Det finns forskning som visar att elever behöver lärare som tror på elevers förmåga att lyckas i skolarbetet. Först då ökar kunskapsresultaten.

---
Detta är en fristående del i min bloggserie om LAB i förskola/skola