Vems mening?

Den senaste tiden har jag funderat på vilket sorts meningsskapande barn behöver för att få tillräckligt med motivation för att lära sig saker. Eller vilket meningsskapande som kan få barn att bli delaktiga i ett sammanhang. Barn har ett annat sätt att närma sig omvärlden än vad vi vuxna har. De upplever omgivningen annorlunda än vad vi gör. Pinnar, stenar, sand och kottar lockar barn att plocka med dem, känna på dem och kanske bygga med dem. En och annan knatte stoppar kanske också in några löv i munnen och smakar på dem. Kort sagt barn hittar saker eller ting som fascinerar dem och utforskar dem grundligt. Frågan är bara hur vi pedagoger kan lära oss att ställa in hörstyrkan eller seendet och upptäcka tillsammans med barnen. Det som barn tycker är meningsfulla aktiviteter upplevs inte alltid som meningsfullt av oss vuxna. Beroende på vad läraren eller pedagogen har för tolkningsföreträde, kan meningarna om vad barnen bör göra vara mycket delade. Det som någon tycker är en meningsfull aktivitet kan för en annan vara något som barnet helst inte alls borde syssla med. Därför är det också olika hur mycket tid och energi enskilda pedagoger lägger på att försöka hitta lösningar.

När solen faller glittrar draperiet i ljuset och cd-skivorna glittrar i ett
spektrum av färger från blått till lila.
Ofta tycker vi nog lite till mans att barnen är ganska nöjda med att bara vara i sin hörna, och ösa med sanden. Därför får de sitta där, inte bara en gång utan många gånger när det är utelek på gården. Men vad skulle hända om vi ställde vårt vuxna perspektiv åt sidan och såg på gården med barnens ögon. Efter en längre tids utevistelse, började jag se det barnen såg. Jag upptäckte ljuset och färgskiftningarna, och den perfekta platsen för att bygga med pinnar och stenar. Vi behöver ibland ställa in synskärpan för att stanna upp och reflektera över vad barnen gör? Vad lär sig barnet och hur kan vi utmana barnet att upptäcka nya saker att förundras över? Inom Reggio Emiliainspirerade förskolor används begreppet "att följa barnen" i det de upplever som meningsskapande. Jag har förstått mer och mer att vad vi lägger in i det begreppet skiftar beroende på hur vi som pedagoger tolkar om innehållet i barnens aktivitet är betydelsefullt eller inte. Vi vill gärna styra barnet vidare från enkla sysselsättningar som i pedagogers ögon inte innehåller tillräckligt med lärande, men jag menar att vi ibland missar barns nyfikenhet och intresse om vi inte förmår uppfatta vad som gör barn nyfikna och intresserade i vardagen.

Hösten fångade av barnen.

Om vi ska observera det barn upptäckter, kräver det att vi ställer vårt vuxna perspektiv åt sidan, och försöker se det som barnen provar, utforskar och gör hypoteser om i sin verklighet. När vi plockar upp trådar från det barnen finner fascinerande kan vi jobba tillsammans med barnen och locka fram ett fördjupat lärande. Den gamla förmedlingspedagogiken som bygger på en fastårstids planering, håller fortfarande både förskola och skola i ett hårt grepp. Från v. 42- v. 47 jobbar många med hösten och målar varsitt höstträd efter samma mall. Eller sjunger årstidssånger på samlingen, och pratar om att löven faller från träden. När barn skapar tillsammans en gruppmålning av naturmaterial som barnen själva samlat in öppnas möjligheten för att ta några löv man själv valt och göra egna lövtryck, där man kan följa lövens ådringar och skiftningar i färger.

Vad lär sig barnen när de upptäcker mönster och skiftningar från löven?


Lek med tanken på vad som skulle kunna hända om barnen fick upptäcka hösten och samla egna skatter från hösten, som de fick använda i sitt eget skapande? En skicklig lärare eller pedagog tror jag når en helt annan kunskap hos barnen om aktiviteterna bygger på barns intressen och nyfikenhet, istället för förmedlingspedagogik. Linda Linders ord om estestik i miljön fångar lite av det som är så fascinerande.
Att få förundras och förbryllas över den miljö man vistas i, att få upptäcka det märkliga i det vanliga (Paola Strossi) och att få tillgång till material som lockar, ropar, speglar, glittrar, glimmar, kletar, doftar, klirrar- som ger ett intryck- och som speglar den fantasi och kreativitet som finns inom varje barn är för mig en självklarhet och för barnen en nödvändighet.


På samma sätt tänker jag att vi begränsar barns möjligheter att lära barnen när vi inte ser vad som motiverar dem till ett lärande, eller förstår vad de utforskar i vissa aktiviteter. Många av oss är snabba att ta bort barnen från situationer där vi istället skulle kunna utmana dem till ett fördjupat lärande, för att vi tycker att de är meningslösa eller enformiga. Vad barnen egentligen gör i de till synes ganska enkla aktiviteterna. När vi tar tillvara på barns egen nyfikenhet och kreativitet kan vi utifrån det skapa lärandekontexter som utgår från både ämneskunskap, individuella behov och en grupps lärande.