Vågar vi se

Grupptryck
Jag lyssnade i dagarna på David Batras sommarprat där han berättade om sina minnen från skoltiden. Minnen av hur en kamrat utsattes för mobbing av kamraterna. Minnen om hur det kändes att kämpa för acceptans från omgivningen, från kamraterna. Bland annat berättar han om fotbollsmatcherna och hur fotbollen blev det som engagerade kamraterna. Var man inte med och spelade fotboll, var det svårt att ta sig in i gemenskapen. Sommarpratet fick mig att tänka på min egen uppväxt. I ett mindre samhälle där sporten blev det som bygdens ungdomar engagerade sig i, vare sig man ville eller inte. Delvis på grund av att nästan alla sysslade med någon form av sport, delvis beroende på grupptrycket från jämnåriga. Behovet av att få vara med och leka var ofta större än känslan av att våga försvara någon som blev utsatt för dumheter. Bortanför skolvärlden kunde man i lugn och ro leka med kamrater som andra såg som töntiga där var alla jämlikar oavsett status. Men i skolans rampljus blev man både bortvald eller valde bort andra. Grupptrycket styrde vilka kamrater som blev populära och vilka som inte blev det. Att vara tuff eller populär ökade möjligheterna att bli omtyckt. Det gällde att bli accepterad också utanför skolans vardag på fritiden. På skolgården och i korridorer rådde ofta lite av djungelns lag, för att inte prata om cykelparkeringen där alla samlades när man skulle cykla hem från skolan. Mycket av utsattheten ägde rum bortanför de vuxnas övervakande blick, Det är var inte bara slag och sparkar som kunde såra utan ord eller blickar räckte för att man skulle känna sig sårad och utanför. På väg hem från skolan var kamraterna tryggheten. Tittar jag tillbaka på min egen skoltid har jag blandade minnen från den, Lågstadiet och mellanstadiet minns jag som mer harmoniskt än högstadiet. Jag tror det berodde på hur lärare engagerade sig i att skapa trygghet på skolgården. Framför allt på mellanstadiet fanns det alltid rastvakter ute på skolgården. Rastvakter som såg och vågade agera när det var slagsmål eller när några retades. Engagemanget ledde till att det skapades trygghet i klassen. Idag i min egen profession upplever jag ofta att uppdraget att vara rastvakt inte är så prioriterat bland lärare. Rastverksamheten kommer i skymundan framför lärandet i klassrummen. Vilket är synd eftersom en trygg miljö är en förutsättning för att ett lärande ska kunna äga rum. Alla elever har rätt att vara trygga i skolan, både i och utanför klassrummet. Lärande kräver att det också finns en trygg miljö i skolan och förskolan. Skolans klimat skapar vuxna och barn tillsammans, för att få en trygg skolvardag måste vi vuxna lyfta blicken och våga se vad som sker mellan eleverna.

Våga göra rätt
Att barn ska kunna göra rätt och vilja dela en gemenskap kräver att det finns  engagerade lärare och som levandegör en värdegrund i en skola. Ett aktivt arbete som förebygger mobbing kräver delaktighet från alla som arbetar i skolan. Men det är också en inre process, som handlar om att växa upp och lära sig vad det innebär att delta i en gemenskap. Att växa upp innebär också ett inre växande för både barn och vuxna. Barn utgår oftare från detaljer och har svårare att omfatta en helhet och kunna förstå vad deras agerande betyder. Ibland är det lätt att vi som pedagoger och lärare dömer elever utan att tänka på att barn har svårare att se en helhet och förstå innebörden av sitt eget agerande. Vi ser barn som beter sig illa eller elaka och det är lätt att tycka att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra. Men  barn behöver vuxenstöd för att värdegrunden ska bli levande. De behöver hjälp att förstå innebörden i ett lika behandlingsarbete. En värdegrund är ett tomt dokument om inte pedagogerna hjälper barnen att omsätta värdegrunden i praktiken.Tidigt börjar barn förhandla om vilka som ska vara med och leka och väljer lekkamrater. Forskning som Fanny Jonsdottir och Lovisa Skånfors bedrivit om kamratkultur visar att barn redan i förskoleåldern medvetet väljer kamrater. Barn som har svårt att förstå lekregler blir bortvalda och får kämpa för acceptans.Vuxna bemöter ofta barn utifrån hur de själva blivit behandlade under barndomen. Våra egna värderingar påverkar barnens kamratkultur, de påverkar vilka barn som får synas och höras och på vilket sätt. Där är pedagoger inget undantag. Hur vi hanterat vår egen uppväxt blir avgörande för hur vi också bemöter barnen i vår yrkesprofession. Att pedagoger vågar se och uppmärksamma vad som händer i barngruppen eller på skolgården tror jag är avgörande för vilket klimat som utvecklas i barngruppen.

Vågar vi se vad som händer bland barnen utanför klassrummet?
Foto: Kate Ter Haar (CC BY 2.0)

Kompistrycket och behovet av att få vara med tar blir starkare än viljan att göra rätt. En kompis vinner över en annan för den är roligare att leka med.. Att stå emot  när man ser oförrätter kräver att vuxna i förskolan och skolan vågar se och agera mot ensamhet och utfrysning. Linda Linder skriver på sin blogg om att omsorg och lärande hänger samman. För mig är relationsskapandet och värdegrunden en bas för att omsorg och lärande ska komma till stånd. Omsorg är en förutsättning för att lärande ska kunna äga rum i barngruppen och bli en process. Trygga elever har möjlighet att nå bra skolresultat i skolan.

Stereotypa klädkoder

Kan vi välja kläder?

Under dagen har jag följt en diskussion om ifall det bör finnas rekommendationer runt hur en pedagog i förskolan bör klä sig. Frågan har under min yrkeskarriär varit uppe till diskussion flera gånger. Diskussionen har bidragit till att jag blev nyfiken på vad som egentligen gäller? Vad är en lämplig klädsel för en pedagog och vem avgör hur en pedagog bör klä sig. Är det ens eget sunda förnuft eller är det chefen för förskolan som bestämmer hur hens anställda bör klä sig. I en artikel från lärarnas tidning står det att pedagoger ska ha en klädsel som bör fungera för utevistelse, lek, skapande, utforskande, blöjbyten och allt annat som vardagen kan handla om. Kläderna bör värna om både mångfald och personlig stil. Personlig stil kan innebära starka färger och mönster men ändå tåligt material som ska hålla för lek och slitage i umgänget med barnen.
Själv har jag alltid gillat att använda starka färger eller välja tröjor med tryck som gör mig glad och på gott humör. Klädval och färger påverkar oss oftast mer än vi tror. De kläder vi väljer att använda signalerar också något till barnen och vi vuxna i förskolan är viktiga förebilder. Frågan är ändå hur fria vi får vara i vår yrkesroll som pedagoger. Finns det lagar och styrdokument som styr hur en pedagog bör uppföra sig, eller är det så att det "sunda förnuftet" döljer en rad outtalade egna personliga normer. Normer som i förlängningen också innebär regler som en hel arbetsplats får rätta sig efter. Sommartid exploderar frågan om lämplig klädsel när den varma årstiden kommer. Pedagoger får inte bära solglasögon för vi ska kunna se föräldrarna i ögonen. Kjolar ska vara knälånga, shortsen får inte vara för korta och pedagoger ska helst inte använda spagettilinnen Frågan är bara vem som dikterar villkoren för lämplig klädsel och varför det finns så mycket tyckande om hur en pedagog i förskolan ska klä sig och agera. Pedagoger återspeglar både privat och i yrkeslivet det samhälle de är verksamma i. Förskolan har ett ansvar att aktivt verka för genusfrågor och lika behandling mellan könen. Men varför finns det så mycket tyckande just om förskolans verksamhet Är tyckandet exklusivt för förskolans verksamhet eller återspeglar det också  samhällets olika diskurser.

Är det så här vi vill att förskollärarna ska se ut?
Enhetlig kläder som gör det lätt att identifiera vilket yrke.
Foto: Paul Towsend (CC BY-NC 2.0)

Den fria förskolan?

När det gäller klädkoder och diskussioner om klädsel drar många paralleller till hur det var att arbeta i förskolan på 1970-talet. Varma sommardagar arbetade kollegorna i bikini och arbetsmiljö präglades av en friare atmosfär på förskolan. Det fanns inte så många måsten utan barnen hade gott om tillfälle till fri lek. Många kollegor har berättat att de åkte och badade med barnen, ofta kunde två förskollärare ha ansvar för en hel barngrupp under färden och vistelsen vid badstranden. Det låter ofta idylliskt när kollegor skildrat förskolans alla fördelar under 70 och 80-talet även om en och annan kanske raljerar när de ser tillbaka på hur förskolan var förr..Men vilken möjlighet hade barnen till inflytande och delaktighet under samma tidsperiod. Samtidigt berättar många om att redan under utbildningen fick en förskollärare lära sig att styra sin barngrupp. Barnen skulle kunna gå i led och lyssna på pedagogens instruktioner.  Hur påverkades barnen under samma tidsperiod av att pedagogerna liksom resten av samhället levde i en frigörelsepedagogik. Hur roligt var det att vara barn i ett samhälle där rökning var tillåten i offentliga lokaler? Överlag skildras förskolan ofta som friare och att det inte fanns så många regler och förbud. Under slutet av 70-talet och 80-talet byggdes förskolan ut och under samma period startades också ett jämställdhetsarbete i hela samhället. Ett förändrat samhälle har vuxit fram. Barns möjlighet till inflytande och delaktighet har stärkts under de senaste årtiondena. Pedagoger förmedlar omedvetet eller medvetet de diskurser som finns omkring oss i samhället.

Stereotypa könsbilder.

Vårt uppdrag

Förskolan har en uppgift att tillsammans med övriga samhället motverka stereotypa könsroller och uppmuntra barns rättigheter att få vara sig själva. I skollagen står det att var och en som verkar i skolan ska främja jämställdhet mellan könen samt aktivt motverka alla former av kränkande behandling. Som pedagoger är vi alltså förebilder men att vi är medvetna om vad vi gör och varför är enligt min mening viktigare för professionaliteten än klädseln.