Lucka 22 - #Stafettjulkalendern

Lucka 22 i #stafettjulkalendern

Max Velthuijs: Grodan och främlingen

Så har det åter blivit dags för mig att bidra med ett boktips i #stafettjulkalendern. Denna gången tänkte jag överlåta lucköppningen till min dotter som vill tipsa om sin favoritserie. När jag frågade henne vilken bok hon skulle välja, tänkte hon en lång stund och satte sig sedan och tittade på alla böcker som vi nyligen rensat bort från hennes bokhylla. Hon valde sedan boken hon har ritat och sytt två  figurer till efter egna mönsterbilagor. Den ena figuren är tillverkad i syslöjden och den andra i en god väns systuga. Hon har också byggt lekmiljöer i form av hus med papper och kartong, samt tillverkat figurer i papper för att kunna leka och återberätta sagan i lekform. Dagens gemensamma boktips från oss är serien om Grodan och hans vänner (Max Velthuijs). En bokserie som varit både dotterns och min egen följeslagare i många år. Böckerna finns på många språk och är lätta att ta till sig. Jag tycker böckerna öppnar för filosofiska samtal om vänskap och känslor med barnen och jag har använt dem som samtalsunderlag både i samlingen och vid bokläsningen i allmänhet.

Grodan - sydd som ett eget gosedjur

Luckor av mig i #Stafettjulkalendern

2013 - Lucka 14
2014 - Lucka 14
2014 - Lucka 22

Lucka 14 - #stafettjulkalendern

Lucka 14

Mitt bidrag till #stafettjulkalendern är boken Hallå hur gör man skriven av Christian Eidevald.  I boken systematisk analys för utvärdering och utveckling i förskolan beskriver författaren hur man kan genomföra systematiskt kvalitetsarbete i förskolan. I skollagen står det att förskolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och att utvecklingen ska dokumenteras och analyseras på ett vetenskapligt sätt. Men vad innebär en vetenskaplig grund frågar Christian och hur kan man systematisera dokumentationer på ett vetenskapligt sätt?

Ja vad innebär en vetenskaplig grund och varför behöver förskolan vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? På sociala medier deltog jag i en diskussion om ämnet, där någon ställde frågan, var börjar man och hur ska man veta vad det innebär. Hur gör man för att omsätta innehållet i forskningen i sitt eget arbetslag och förskolans verksamhet.



En väg är att börja diskutera vad en genomtänkt barnsyn kan innebära för ett arbetslag. Att avsätta tid för pedagogisk reflektion är en god början, med hjälp av diskussionsfrågor kan innehållet verksamhetsanpassas. I bokens första del finns en välskriven beskrivning över förskolans förstärkta uppdrag. Den andra delen handlar om förskolans praktik och den tredje delen, ställer frågan vad en analys, är eller kan vara, utifrån förskolans förstärkta uppdrag. Att avsätta tid för att diskutera förskolans förstärkta uppdrag och tillsammans orientera sig i olika inriktningars betydelse för verksamheten är en kvalitets satsning som också ger resultat i det praktiska arbetet i barngruppen. Jag tycker det är oerhört viktigt att de metoder vi väljer att använda i förskolans arbete är vetenskapligt förankrade och att pedagogerna vet vilken barnsyn de bedriver sitt arbete utifrån. Boken är välskriven och lätt att till sig för den som är ovan att läsa litteratur om vetenskaplig inriktning.

I texten på bokens baksida står det att boken riktar sig till dels studenter på förskollärarprogrammet dels till förskollärare och förskolechefer som vill utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete. Jag hoppas att fler får upp ögonen för denna pärla till bok.

Luckor av mig i #Stafettjulkalendern

2013 - Lucka 14
2014 - Lucka 14
2014 - Lucka 22

Guldstunder i förskolan

Läser goda vännen Linda Linders inlägg om guldstunder i förskolan. Linda beskriver innebörden med uttrycket som något man upplevt efter en längre tids arbete i förskolan. Det kan vara något man är stolt över eller något som betytt mycket för en som pedagog. För mig är begreppet nära förknippat med kommunikation. Eftersom bloggtexten hos mig sätter avtryck och lämnar eftertankar ställer jag frågan på twitter: vad guldstund kan innebära för pedagoger i förskolan? En del pedagoger beskriver det som något som händer mötet mellan mig som pedagog och barnen. Guldstund kan också beskrivas som stunder då verksamheten möter barnens tankar och behov. Någon annan beskriver det som ögonblick där eleverna visar och bekräftar kommunikation mellan varandra.



För mig är guldstunder nära förknippat med kommunikation och relationsskapande, något jag tycker är viktigt i förskolans verksamhet. För många barn är kommunikation och relationsskapande något som kommer av sig självt med stöd från omgivningen, men inte för alla. De senaste åren har jag arbetat med förskolebarn som har behov av särskilt stöd. Arbetet har  tillsammans med studierna till specialpedagog, förändrat och fördjupat min kunskap om alternativ kommunikation, som ex bildstöd och TAKK. Ibland blir jag smärtsamt medveten om att alla barn inte får den självklara rätten till kommunikation som de borde få i förskolans verksamhet. Som förskollärare och blivande specialpedagog anser jag att relationsskapandet är nödvändigt i förskolans verksamhet för att skapa möjlighet till utveckling och lärande. Min uppfattning är att kommunikation är viktigt för att det ska uppstå samspel och lärandeprocesser. Samspelet blir en del av navet i verksamheten och ju mer vi kan arbeta med relationerna i barngruppen, desto bättre förutsättning för delaktighet och lärprocesser skapar vi. Barn behöver få tid att uttrycka sina tankar och behov i förskolans verksamhet, inte vid enstaka guldstunder utan hela tiden.

Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen
i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska
främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. (lpfö 98/10)

Alla barn skapar inte lika enkelt kommunikation utan behöver pedagoger som med hjälp av pedagogiska insatser arbetar med relationsskapandet i gruppen mellan barn och mellan barn och vuxna. Vi behöver öka kompetensen om hur kommunikation och samspel kan skapas i en barngrupp. Idag läser jag i många sammanhang på sociala medier att det är ont om tid i barngrupperna och att förskollärare tycker att de har svårt att hinna se och möta barnen, bland annat på grund av stora barngrupper. Vågen av missnöje är ibland stor och drar lätt med sig en negativ tendens att skildra förskolan. Linda Linder ställer frågan Hur vi skapar en professionell relation till barnen där barns sätt att kommunicera ligger till grund för verksamheten?  I mina ögon är det en mycket viktig fråga. Hur bygger vi en kommunikativ miljö i förskolan där alla barn blir sedda och förstådda blir min följdfråga?

Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället. (ur paragraf 23, barnkonventionen)

En Guldstund för mig kan vara när ett barn på något sätt kommunicerar med omgivningen. Ett sådant tillfälle kan vara när ett barn kan säga mitt namn med ett glatt leende, efter att ha försökt forma det med skrift eller läten, men inte kunnat forma orden. Eller känner igen sitt eget namn och vill kommunicera. I den bemärkelsen blir själva kommunikationen viktig och en bekräftelse för mig på att barnen förstått något jag försökt visa eller lära ut. Det är oftast en aha upplevelse i ett sammanhang för barnet, men en händelse som uppstår efter en längre tids arbete i verksamheten.

I förskollärarens roll ingår ansvaret för verksamheten, ansvaret för säkerheten och ansvaret för barnen och verksamhetens växande. Gruppen får i det sammanhanget stor betydelse, Hur vi skapar professionella relationer blir en viktig del i förskolans verksamhet att reflektera över. Förskolan är den första institutionen som barn möter i ett samhälles- och skolperspektiv. Förskolans bemötande och förhållningssätt blir viktiga för barn och familjers upplevelse av förskolan. Det är därför viktigt att vi lyfter alla människors lika värde och verkar tillsammans för att barnen ska få en positiv förskolevistelse. Förskollärare möter barn från olika förhållanden och förskolan ska erbjuda alla barn en likvärdig förskolevistelse.  Det handlar inte bara om att vi ska veta vad som ingår i professionella relationer ifrån styrdokumenten utan lika mycket om att vi behöver konkretisera innebörden i vad relationsskapande i förskolan kan innebära för professionen och barns delaktighet i verksamheten. I relationsskapandet är det viktigt att kunna skilja på professionella och privata erfarenheter. Det är också viktigt att ha fokus på uppdraget. Vi ska dock vara medvetna om att vi har ett ansvar för att skapa ett aktivt relationsbyggande i förskolan som möjliggör barns rätt till aktivt deltagande i förskolan, oavsett förutsättning. Därför behöver vi kunskap om hur vi ska hantera relationer i olika form i förskolan. I det sammanhanget blir det mycket viktigt att höja kompetensen om kommunikation, samtal och samspel i förskolan.

Stadigt lärande

Hur mycket tid får barn idag att svara på frågor i klassrummet? Finns det tid att möta barn och vänta på deras svar och hjälpa eleven att ställa reflekterande frågor. Hur ofta funderar vi över vad det innebär att förstå innehållet i en lektion och vilka hjälpmedel elever kan behöva för att våga svara på frågor och följa instruktioner.
Idag är många klasser och barngrupper stora och många lärare och pedagoger upplever en frustration över att hinna lyssna in och se elevers lärande Inte lika ofta hörs diskussionen om relationernas betydelse i klassrummen. En skicklig lärare och pedagog ska kunna skapa professionella relationer och skapa bra lärande eller undervisning. Både inom förskola och skola vittnar många om att det kan vara svårt att få till en atmosfär i klassen, barngruppen, där det finns tid att se och lyssna och ge utrymme för dialoger i klassrummet, utan att konflikterna tar överhanden och eleverna tappar koncentrationen. Jag fick en fråga från bloggvännen Karin Hallingström om hur jag tänker om att ge tid att svara på frågor och skapa förutsättning för lärande i barngruppen.

För mig sker lärandet i samklang med miljön, tingen och personerna som finns där. Utgår jag från att alla barn kan oavsett förutsättningar, blir mitt uppdrag som lärare och pedagog att skapa förutsättning för lärande oavsett vilka elever som finns i min grupp eller klass. Den barnsyn och elevsyn som jag som lärare har dominerar förutsättningarna för hur mycket enskilda elever kan lära.  Barn och elever lär sig teori på olika sätt och därför är det viktigt att vi som lärare och pedagoger tar oss tid att uppmärksamma och se variationer i olika sätt att resonera om ämnesinnehåll. Därför är det viktigt att få möjlighet att svara på frågor och möjlighet att formulera ett svar om man behöver tid att tänka. Förutsättningarna som skapas i en verksamhet är nära förknippade med vad vi tänker om eleverna och deras förutsättningar. Tänker vi utifrån utvecklingspsykologins tankar att barn och elever ska ta emot lärande och kunskap skapar det en viss sorts undervisning och bemötande. Tänker vi däremot att lärandet sker i samklang med miljön och personerna som finns där, blir atmosfären i klassrummet oerhört viktigt. I förskolan och skolan finns olika tankespår beroende på vilken syn läraren har om hur barn lär.

Liksom kaprifolen behöver något stadigt att växa mot, behöver eleven en stadig lärare.
Foto: KENPEI (CC BY-SA 3.0)

Jag tänker utifrån samma resonemang att vi behöver diskutera hur vi skapar professionella relationer i våra barngrupper och klassrum. Innebörden i det begreppet skiftar säker för oss som lärare och pedagoger, men utifrån tanken att lärandet sker i relation till omgivningen blir vårt förhållningssätt mycket viktigt. Jag tror att vi behöver reflektera över hur vi lär varandra vara "stadiga" pålitliga vuxna i en föränderlig verksamhet som barnen kan känna tillit till. Anne-Marie Körling skriver om stayer och funderar över vikten av att vi står kvar i lärarrollen och pedagogrollen även när det stormar i barngruppen eller klassrummet. Den utmaningen är så viktig att vi funderar över hur vi vi själva kan hitta möjligheter i möten med elever och barn även när det kostar på. Jag menar att den här diskussionen behövs i både förskola och skola, och att den sträcker sig över skolformer. Därför tycker jag det är dags att vi börjar diskutera hur barnen får möjlighet att växa tillsammans med oss i professionella relationer, vad lägger du som läsare in i begreppet professionella relationer och hur bär dig dig åt för att skapa relationer till dina elever?
För mig innebär professionella relationer att möta eleverna med respekt och försöka lära känna dem så väl att jag vet hur de tänker. I det avseendet är alla mikrosekunder viktiga. På ett annat plan innebär det skapa möjlighet för lärande och utveckling med hjälp av nätverksskapande mellan lärare föräldrar och andra professionella yrkesutövare.


Delaktighet inte åsikter

Delaktighet inte åsikter

Trots att det kom en läroplan 1998 finns det många åsikter och tyckande om tolkningen av läroplanen.  Beroende på vad vi har för erfarenheter tolkar vi läroplanen på olika sätt. Läroplanens innehåll kan vi inte bortse från som förskollärare i en barngrupp, utan vi ska arbeta efter innehållet i läroplanen. Det vi gör ska vara förankrat i läroplanen, ändå finns det ofta mycket tyckande, i det dagliga arbetet i barngruppen. Varje dag diskuterar vi allt från ifall barn bör ha galonbyxor på sig utomhus på gården till att barnen måste smaka på all mat som serveras på lunchbordet. Hur vi argumenterar beror ofta på hur vi själva blivit uppfostrade eller på vad vi lärt oss under utbildningen. På sociala medier diskuteras allt från höst tavlor och olika pysselprojekt, vintertid blir det många kommentarer över ifall små barn ska vara med på luciatåget eller inte, eller önskemål om förslag på julpyssel som kan produceras och tas med hem av barnen. Inte lika ofta diskuterar vi forskning eller teoretisk litteratur. Att engagera sig om saker som ifall personalen ska ha vinterkläder leder till en mängd gillande på Facebook. Jag menar att diskussioner på sociala medier är en återspegling av hur verksamheten formas i många av våra förskolor. Jag tror på en "delakultur" och menar att det berikar både den personliga yrkesrollen och att sociala medier kan bidra till att lyfta förskolan i positiv riktning, Men vad vi diskuterar och hur vi uttrycker oss visar också hur mycket som fortfarande kan göras för att höja förskolans status.

Hur delaktiga är barnen i valet av pyssel?
Foto: Josh Miller (CC BY-NC 2.0)

Att utmana barnens nyfikenhet och kreativitet är en viktig del av förskolans verksamhet. På ett sätt kan man säga att det är själva ryggraden i dagens förskolepedagogik. Förskolan vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. En viktig uppgift för förskolan är att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på (lpfö 98/10). Hur låter vi barnen bli delaktiga i julpyssel eller utformande av Luciatåg? Får de vara delaktiga - eller styr pedagogernas egna åsikter Lucia tåget och julpysslets utformande?.

Friåkare

Ibland tror jag att vi glömmer eller inte tycker det är viktigt  att förankra det vi tycker i ett barnperspektiv. Vi glömmer att knyta samman det med teoretiska kunskaper och förlitar oss på något vi upplevt eller alldeles bestämt anser är viktigt. Fördomar blir lätt stora berg och dominerande sanningar om vi inte kan grunda dem med teorier eller vetenskapliga resonemang. Jag tror vi behöver fråga oss vad vårt uppdrag är och vidga bilden av vad ett barnperspektiv i verksamheten egentligen innebär. Min kloka vän Martina Lundström använder uttrycket friåkning när hon lyfter vikten av en implementering av läroplanen och tydliggör vad vårt uppdrag faktiskt innebär. Vad behöver barnen som växer upp idag för att utvecklas och läras i ett livslångt perspektiv. Då behöver vi ställa våra egna åsikter åt sidan och lära oss skilja på vad som är egna åsikter och värderingar och vad styrdokumenten betonar.

Det viktiga

Barnen har rätt att möta förskollärare och barnskötare som har en teoretisk förankrad kunskap i ryggraden när de möter gruppens och de enskilda individernas behov. En del av oss är i grunden teoretiker medan andra är mer praktiker. Via våra olika yrkesgrupper får vi olika erfarenheter med oss in i uppdraget. Vår utbildning påverkar vårt tankesätt och vår tolkning av läroplanen, vilket påverkar den praktiska vardagsmiljön. Att vi i vet vad vi har för grundsyn på kunskap eller barns lärande är viktigt, utan den insikten är det stor risk att vårt eget tyckande blir det som dominerar vår verksamhet i förskolan. Förskolan behöver en teoretisk vetenskaplig grund i verksamheten och att läroplanens uppdrag blir förverkligad där. Kanske behöver förskolan också både praktiker och teoretiker för att barnen ska möta en bra verksamhet, olika tankesätt kan på så sätt bilda en helhetssyn. När vi uttalar oss om vetenskapliga förhållningssätt är det också viktigt att vi vet vad de står för så vi kan återge dem på ett så korrekt sätt som möjligt. Det är viktigt att vi har fokus på vårt uppdrag och att det finns tydlig implementering av läroplanen i förskolan.

Samling för språket

Varför har vi samling i förskolan? Det finns tusen anledningar till att ha en samling i förskolan men det finns få aktiviteter i förskolan som det finns så mycket åsikter om som samlingen. Samlingen kan användas för att samla barnen inför en aktivitet eller inför en måltid medan kollegan dukar bordet. Samlingen kan användas medvetet som en återkommande aktivitet i verksamheten, men den kan också användas för att stunden eller nuet kräver en samling. Ibland har vi kanske samling för att vi alltid haft en samling och tycker det ska vara så.

Klotter eller skriftspråk?

Idag har jag lyssnat på Elisabeth Franks föreläsning om förskoleklassen på #Skolforum. I mina tankar fastnade det hon sa om språksamlingar i förskoleklass, hon menade att många förskoleklasser arbetar mycket med att klappa stavelser i namnen och arbeta med rim och ramsor. Hon menade också att detta inte räcker utan förskoleklass behöver utmana barnen att lyssna på språkljud och bygga texter ord och begrepp. För att kunna skriva behövs det också en förståelse för hur skriftspråket formas och skrivs. Lärare i förskoleklassen behöver ha ett medvetet förhållningssätt i hur de lär barn läsa och skriva.

Så kom hon till det viktigaste och kanske i mina ögon mest grundläggande. Innan du kan läsa och skriva behöver barn få ett ordförråd. Ordförrådet är nyckeln till att kunna förstå innebörden i det du läser.

Hur arbetar vi då med att utveckla barns ordförråd i förskolan? Med att ge barnen rika möjligheter att delta i samtal med pedagoger och jämnåriga? Hur vi tänker om barns lärande när det gäller språkutveckling påverkar nämligen inte bara deras läsutveckling utan också deras möjlighet att kunna uttrycka sig språkligt. Därför är det så viktigt att vi tidigt ser barn och samtalar med barn om sådant som upptar deras tankar och uttrycks i barnens samtal med varandra. Genom att tidigt se och uppmuntra barn att berätta vad de målar när de ritar kan vi uppmuntra skriftspråket. När barnen leker kan de få skriva handlingslistor och vi pedagoger kan ge dem uppdrag att utföra, kanske skriva brev till Bolibompa eller jultomten. Det viktiga är inte resultatet utan själva uppmuntran när vi ser att barnen vill berätta något för oss. I barnens egna funderingar hittar vi ingångar som vi kan använda för att forma den pedagogiska miljön i förskoleklassen eller i förskolan. Det är också tillsammans med många möjligheter till bokläsning en god grund för språkutveckling.

När det gäller samlingen finns det många anledningar att ha en samling, men det är viktigt att vi tänker igenom vad vi vill förmedla med samlingen och varför vi har med aktiviteten. En språksamling är bra, men den behöver finnas som en röd tråd i ett sammanhang för att fylla ett syfte. Om syftet med samlingen är att främja språkutveckling tycker jag det bör vara en tydligt planerad återkommande aktivitet. Bildstöd och teckenkommunikation ökar möjligheten för barn att förstå innebörden i samlingen. Pedagoger som med närhet, engagemang och empati håller samlingar där barn inbjuds till delaktighet genom att välja sånger, eller föremål, stärker barnens självkänsla och ökar gruppkänslan. Samling bör innehålla viss valfrihet och tiden på samlingen bör anpassas till barns uthållighet och ork att delta i samlingen.











Så skulle aldrig jag göra

Barns behov

Alla barn har rätt att få sina behov tillgodo sedda i förskolan. Hur vi ser på barn får stor betydelse för deras identitet och självkänsla. De flesta som arbetar i förskolan, vill barnens bästa, men hamnar ibland i situationer som är svåra att bemästra. När vi möter barn med utåtagerande eller annorlunda beteende sätts våra ambitioner på prov, hur vi förhåller oss till situationer när barn är utåtagerande i förskolan varierar beroende på vilken erfarenhet vi har eller vilka råd vi får från omgivningen.

Bestraffning?
Foto: Skaparn (CC BY-NC-SA 3.0)


Ofta uppmuntras pedagoger av en välmenande omgivning att sätta tydliga gränser och säga ifrån när det gäller utåtagerande beteende. De enskilda barnens behov ställs mot gruppens. Alla barn har behov vi behöver ta hänsyn till är ett vanligt resonemang. Även om vi har avsikten att möta barnen och försöka förstå deras perspektiv kan stora barngrupper eller stark press göra att vi faller in i ett negativt mönster som pedagoger. Villkoren i omgivningen kan också göra att pedagoger inte orkar hålla fast vid sitt engagemang, vilket kan leda till att en mer kontrollerande atmosfär infinner sig i barngruppen. Det kan vara vikariebrist, föräldrakontakter, nätverksmöten, eller barnens dagsform som påverkar stämningen och atmosfären i barngruppen.  Det är av olika orsaker lätt att hamna i en situation där barnen känner sig utskällda, utan att pedagogerna upplever att de skäller på barnen. I deras ögon är verksamheten väl fungerande och alla barn är delaktiga på lika villkor.
Barn påverkas också av tidsperspektiv och dagsform. Jag ska illustrera vad jag menar med ett exempel,

Namir försöker putta ner Ninni när hon står högst upp i rutschkanan. Ninni skriker högt med rädsla i rösten. Pedagogen sitter i soffan och tittar på. "Ninni du är en gnällspik" säger hon. Namir fortsätter försöka få ner Ninni från rutschkanan, trots att hon skriker. Efter en stund lyckas han dra ner henne.
(Möten för lärande)

De flesta av oss reagerar instinktivt och tänker: varför ingriper inte pedagogen? Varför väljer hon att låta Ninni framstå som en gnällspik? Jag tror att det är så enkelt att vi alla som enskilda pedagoger växlar mellan att vara professionella pedagoger och vanliga människor beroende på stundens förutsättningar.Verksamheten i förskolan utförs under en hög arbetsbelastning, antalet barn är stort och orken räcker kanske inte alltid hela dagen. Även om ambitionen är att utgå från barnets perspektiv och finnas nära, tror jag många pedagoger skulle suttit kvar i soffan kl 16.00 när man arbetat en hel arbetsdag ensam med en vikarie och full barngrupp. I stunder när vi pedagoger är trötta eller utsätts för stor arbetsbelastning ökar mängden ska eller måsten när vi talar med barnen. I de stunderna sätts också vår pedagogiska kunskap på prov, jag har arbetat med skickliga pedagoger som klarar att med lugnt tempo och engagerat förhållningssätt klarat rodda en barngrupp själva, innehållande 7 sovande barn, och 10 vakna större barn. Men jag har också arbetat med kollegor som styrt barngruppen med förmaningar och tillsägelser. Det handlar inte bara om yrkesrollen utan också om vår personliga förmåga att överblicka helheten samt hantera stress och yttre påverkan. Frågan vi bör ställa oss är: vad som gör att vi i vissa förskolor hamnar i negativa spiraler med barnen?

Stressen påverkar vårt beteende även om våra ambitioner är aldrig så goda och förskolan är känd för att vara en förskola med hög kvalité i verksamheten.

Så skulle aldrig jag göra

Debatten om belöningar och bestraffningar som med jämna mellanrum figurerar på sociala medier/gammalmedia berör de flesta av oss som arbetar i förskolan. Det är enkelt att slå sig själv på bröstet och säga så skulle jag aldrig göra (du som läser detta skulle naturligtvis agerat på ett helt annat sätt, du är ju en medveten pedagog) när felaktiga beteenden diskuteras i olika forum. Men kanske är det svårare att rannsaka sitt eget arbetslag eller sig själv som enskild pedagog. Att ge förskolor tid till att diskutera kunskapssyn och lärande är förebyggande långsiktiga lösningar för att förbättra den pedagogiska kvalitén i förskolan.

Det är stor skillnad på hur pedagoger bemöter barn i den dagliga pedagogiska verksamheten. Det är tydligt att arbetslag som inte fått diskutera fram en gemensam barnsyn brister i bemötandet mot enskilda barn. En stor fara tror jag är när vi utgår från tankesättet Vi är bäst, vi gör inga misstag. Det är bättre och effektivare att rannsaka sin egen verksamhet och fundera över hur vi på bästa sätt kan skapa pedagogiska förutsättningar som är lösningsfokuserade och som utgår från tanken att alla barn gör så gott de kan. I svårhanterliga situationer behöver vi först ställa frågorna
  • Vad är problemet? 
  • Vems är problemet? 

Pedagoger bemöter på olika sätt och enskilda pedagogers bemötande kan skapa stora sprickor i arbetslagen. Det är viktigt att det ges förutsättning och tid för att få diskutera fram en gemensam barn och kunskaps syn. Därför är det viktigt att cheferna ger tid till pedagogiska diskussioner och skapar tid till reflektion. Ett arbetslag behöver ett gemensamt förhållningssätt för att kunna skapa en atmosfär i barngruppen som tar avstamp i barns livsvärldar.

Att möta barns livsvärld innebär att närma sig och försöka förstå barnet i dess helhet. Barnets kropp, ansiktsuttryck, gester och ord bildar en helhet som det gäller att försöka förstå.
Om vi ser barn som meningsskapande medmänniskor, och är närvarande i deras livsvärld, kroppsligt, sinnligt och kognitivt får vi en lyhörd, tillåtande och ömsesidigt samspelande atmosfär i barngruppen.
(Möten för lärande)






Var finns lärande och utveckling?

I veckan som gick hade jag förmånen att få lyssna på en föreläsning med Dylan Wiliam. En spännande fråga som ställdes under föreläsningen handlade kort och gott om hur vi synliggör barns och elevers lärande i relation till vår egen undervisning. Ofta hör vi att elever är lata oengagerade eller ouppfostrade, men inte lika ofta reflekteras det över hur undervisningen presenteras. Vi vill helst höra att skolan gör så mycket bra och att lärare är skickliga i sin yrkesroll.  Att reflektera över hur lärandet presenteras och vad den innehåller är svårare. Att tänka att lärare kan misslyckas är nästan tabu, men Wiliam påpekade flera gånger under sin föreläsning att en skicklig lärare vågar misslyckas och ta nya tag. Det är till och med så att misslyckande och fel svar skapar ett fördjupat lärande och gör att vi minns de rätta svaren bättre. Det gör oss inte sämre som lärare utan bättre, när vi vågar reflektera över lektioner som varit mindre bra och ompröva innehållet till nästa lektionspass.

Dylan Wiliam förläser vid ett tidigare tillfälle. (besk)
Foto: Jay Salikin (CC BY-NC-SA 2.0)

Lärarens val av metod och synliggörande av kunskapskrav är lika viktigt som elevernas engagemang och resultat i klassrummet. Lärare skapar engagemang genom ett engagerat förhållningssätt och har oftast valt yrket för att de vill nå alla elever, de vill prestera så bra undervisning som möjligt, de gör en storartad insats och lägger ner sin själ i undervisningen. Ändå misslyckas vi ibland och då är det viktigt att reflektera över hur vi kan nå fler elever. Det handlar inte bara om undervisningen utan också om hur vi skapar engagemang och interaktioner i klassrummet.

Vilka metoder vi väljer när vi ställer frågor, får stor betydelse för hur vi lyckas engagera elever och barn i undervisningen och i själva lärandet. Sättet vi ställer frågor på för att skapa reflektion och diskussion får stor betydelse. Valet av öppna eller stängda frågor påverkar hur eleverna svarar på frågorna lika mycket som till vilka vi väljer att ställa frågorna. Att låta elever skapa frågorna till proven kan vara en framgångsfaktor enligt Wiliam men det handlar också om  hur vi kan engagera fler elever? Elever som ställs inför frågor som inte inbjuder till reflektion blir oengagerade, relationen ger liv åt klassrummet och är viktigt för att skapa engagerade undervisning. En annan viktig fråga är hur vi ger samtalsutrymme åt alla elever. De som svarar först och snabbast har kanske inte alltid de mest genomtänkta svaren, utan det handlar om att fördela samtalsutrymme i klassrummet och ställa utmanande frågor eller påstående som kräver att eleverna gör ställningstagande. Därför är handuppräkning inte alltid den bästa metoden utan behöver kompletteras med andra sätt att besvara frågor.

Jag drar en parallell till förskolans verksamhet och tänker att det är viktigt att vi först och främst uppmärksammar barnens eget vardagsspråk. Barn behöver tidigt få bekräftelse på att deras tankar är viktiga, de behöver känna att pedagoger i förskolan tar sig tid och lyssna på dem. Att vi ger dem möjlighet och reflektera utifrån egna tankar tillsammans med kamraterna. När vardagsspråket sätts in i ett sammanhang uppstår ett lärande i den gemensamma processen, vardagsspråket blir ett undervisnings och lärande språk exempelvis när barn slutar i förskolan och börjar förskoleklass. Det är viktigt att barn bjuds in till dialoger i förskolan och skolan. Att vi ger barn möjlighet att reflektera över egna ställningstagande och funderingar. Att lyssna och uppmärksamma det barn berättar är ett medvetet sätt att inbjuda till lärande. Barn behöver vara barn och få tillfälle till lek i förskolan men barn behöver också få en övergång till skolans lärandespråk och det kräver att förskolan lagt en grund som inbjuder till optimal språkutveckling. Barn vistas många timmar i förskolan och behöver få tillfälle att utveckla även sitt filosofiska språk. När ord sätts in i rätt sammanhang växer barns språkförståelse och inbjuder till mer språkutveckling. Att behärska ett språk handlar om att kunna kommunicera olika sorters språk och där är det viktigt att vi ger barnen en trygg grund att stå på i förskolan.
Grå hårfärg är ingenting?
Foto: Frisno Boström (CC BY-NC-ND 2.0)
Hur vi bjuder in barn till dialog är viktigt att uppmärksamma i förskolan och skolan. Om ett barn berättar något är vi snabba att svara istället för att ge barnen tid till egna svar eller upptäckter. Ett exempel på detta är när yngre barn diskuterar hur gamla de är och jämför med hur gamla fröknarna är. Ett annat exempel är när barn benämnt grå hårfärg som färgen ingenting, barns resonemang ger spännande dimensioner att upptäcka tillsammans. Deras tankar är ofta annorlunda än våra och det är viktigt att de får tillfälle att uttrycka sina funderingar för att det ska uppstå en lärprocess. Det är utmärkta frågor att låta barnen reflektera över, och hitta olika svar på. Istället för att direkt svara på hur gamla vi är, kan man ställa frågan hur många år tror du jag är, vilken fröken är äldst osv. Det är ett sätt att få igång barnens eget resonemang och kanske återkomma till i en samling eller ett tema. Jag tycker det viktigaste vi kan ge barn för att skapa möjlighet till eget lärande och reflektion är tid. Tid att binda samman sina funderingar med samtal och reflektion, tid att göra reflektion och utveckla sitt vardagsspråk tillsammans i barngruppen.

Vill vi komma åt barnens resonemang behöver vi engagera barnen utifrån deras perspektiv. När elever och barn får ta ställning och diskutera utifrån egna valda frågor skapas ett lärande, eftersom eleverna engagerar sig i lärprocessen. Hemligheten är engagerade lärare som förstått vikten av att utgå från elevernas eget vardags språk, därefter kan vi med väl valda frågor och lektionsupplägg skapa ett tänkande i klassrummet.  Hur kan vi då ta reda på barns resonemang?
Ett sätt är att dokumentera och filma barn i deras vardagsgemenskap, på rasten eller i den fria leken erbjuds bra tillfälle att observera barnens samspel och lek. Genom att lyssna på och uppmärksamma barns kommunikation får vi viktiga ledtrådar som kan bli ett lärande, när samtals innehållet uppmärksammas ex i samling eller klass samtal. När vardagsspråket sätts in ett sammanhang blir det ett lärande, det uppfattas däremot inte alltid som lärande utav barnen, men det ger många ledtrådar till lärare och pedagoger om hur barn resonerar runt olika sammanhang.
Därför är den största tjänsten vi kan ge barn att lyssna på dem och skapa tid för utrymme till dialog i våra barngrupper och klassrum. I barns egna livsvärld finner vi engagemanget och möjligheten till gemensamt lärande och utveckling.


Undervisning i förskolan

Hur en dag ser ut i förskolan skiftar beroende på var verksamheten är placerad. Kärnan i förskolans verksamhet är att den ska ge alla barn de förutsättningar de behöver senare i livet. Skolinspektionen menar att förskolornas kvalitetsarbete ofta handlar om aktiviteters genomförande eller värdegrund. De senaste åren har fokuset på att förskolans kvalitetsarbete ökat. Förskolor profilerar sig i allt högre grad och trycket på kvalitetssatsning i förskolan är stort. I det sammanhanget känns det aktuellt att fråga sig Vad är kvalitet och varför har trycket på aktiviteter i förskolan exploderat de sista åren?

Skolinspektionen fastslår i sin granskning av förskolorna att det idag finns ett ensidigt fokus på omsorg och fostran i förskolan. De menar också att många pedagoger har svårt att sätta ord på lärandet som sker i den dagliga verksamheten, ex i tamburen och i den fria leken. Lärandet ges inte utrymme i den dagliga verksamheten och det kan få konsekvenser för barnet i deras fortsatta skolgång. Under läsningen ställer jag mig frågan hur vi ser på lärandet i förskolan? Jag tror att många förknippar lärande med undervisning mer än med daglig omsorg. Vad är egentligen lärande i förskolan relaterat till barns utveckling?

Förskolans pedagogiska uppdrag

I den dagliga omsorgen erbjuder rutinsituationer och fri lek rikligt med tillfällen till lärande, men ser vi som är pedagoger detta och sätter vi kunskapen i relation till läroplanen när vi beskriver verksamheten? Ser vi omsorg som lärande, eller är lärande i första hand planerade aktiviteter? Om det är så, hur kan vi medvetandegöra fler kollegor om lärande tillfällena som finns i barnens vardag. Prioriterar vi arbetet med alla barn i förskolan lika högt eller är arbetet med de äldre barnen viktigare än de yngsta barnen. Här finns två fällor som är lätt att hamna i, den ena fällan är att förskollärare oftast föredrar att arbeta med de äldre barnen eftersom du kan ha fler planerade pedagogiska aktiviteter. För de små räcker det att bara vara, för de hinner när de blir äldre. Den andra fällan är att vi tänker att de små behöver i första hand omsorg, och då kanske inte uppmärksammar allt det lärande som de yngre utforskar dagligen i allt som sker under förskolevistelsen. Vår uppgift som pedagoger är att erbjuda en balans mellan planerade pedagogiska aktiviteter och den dagliga omsorgen.  I den reviderade läroplanen från 2010 står det att "förskolan ska erbjuda barnen en i förhållande till deras ålder och vistelsetid väl avvägd dagsrytm och miljö. Såväl omvårdnad och omsorg som vila och andra aktiviteter ska vägas samman på ett balanserat sätt."

Lärandet sker överallt hela tiden.

Utgår vi från barns utveckling när vi möter enskilda barn i verksamhetens vardag, när barns utveckling får forma såväl den pedagogiska verksamheten som den dagliga omsorgen uppstår en dynamik i gruppen. Om val av leksaker och inredning utgår från observationer och dokumentation av barns utveckling blir det en kreativ och inspirerande miljö. Frågan om vad kvalitet är, är intressant att ställa sig, då det är viktigt att skapa balans i verksamheten, så att omsorg och lärande bildar en helhet. Det är balansen mellan omsorg och lärande som ger barnen en god grund att stå på och skapar trygga och kompetenta barn.

Vore det då också inte rimligt att ställa sig frågan, Vilka ska påverka de yttre ramarna på förskolan. Det är av yttersta vikt att förskolechefer och rektorer är förtrogna med styrdokumenten och kan skapa koppling mellan verksamheten och Läroplanens strävans mål. Skolinspektionen menar att svårigheten att skapa balans mellan lärande och omsorg, kan bero på att många anser att förskolan ska vara ett komplement till hemmet. Hur vi betonar olika delar av läroplanen påverkar kvaliteten i förskolan, kanske också hur vi ser på begreppet omsorg. Nackdelen med att vissa strävans mål vinner i popularitet kan vara ett tryck från kommunernas sida på viss kompetenssatsning. Det är viktigt att uppmärksamma läroplanen som helhet. Konkurrensen mellan förskolor medför faran att vissa profileringar vinner i popularitet i förskolan. Konkurrensen mellan olika förskolor kanske påverkar och förbättrar möjligheterna till en likvärdig förskola, men förskolechefernas egen kompetens att kunna skapa en likvärdig förskola är viktig, kanske till och med viktigare än de yttre förutsättningarna och rådande trenderna. En förskolas kultur skapas av de som vistas där, ledning, barn och föräldrar. Förskolechefen eller rektorn har ett ansvar för att hjälpa pedagogerna kan vidga sin syn på vad som är lärande i förskolan och erbjuda en likvärdig verksamhet. Det är också viktigt att kunna knyta samman verksamhetens olika delar så det bildas en helhet. Förskolan behöver vila på en vetenskaplig och beprövad grund. En likvärdig förskola behöver också en verksamhet som står sig över tid, som erbjuder barn en god grund att stå på, därför är det viktigt att vi ser varje barns utveckling, och ger lärandet i alla dess former utrymme i den dagliga verksamheten på förskolan.






Små barn i förskolan 1

Under veckan som passerat har jag deltagit i flera diskussioner om små barns lärande i förskolan. I förskolechatten diskuterade vi små barns lärmiljö, både inne och ute. Min upplevelse var att diskussionen blev ganska spretig. Samtalet om hur arbetet ska organiseras i förskolan blir också gärna spretigt. Diskussionen om att arbeta åldersindelat återkommer ständigt, både i sociala medier och bland kollegor. Jag undrar varför vi pratar om små och stora barn. Vad driver fram behovet av en småbarnspedagogik på våra förskolor. Vad är småbarns pedagogik? Samtidigt som man vill att små barn ska ha en tillåtande och kreativ miljö, finns diskussionen där om att allt material kanske inte kan finnas framme när det finns små barn i gruppen. Fördelen med att ha 1-3 års grupper kan vara att materialet kan anpassas till gruppen i större utsträckning än om du arbetar med 1-5 åringar. För mig leder det till frågan vilka leksaker och vilket material behöver små barn?

Kritor för små barn?
FotoChris Dlugosz (CC BY 2.0)

Är det barnens ålder som styr hur vi organiserar miljön för de yngsta barnen eller är det barnens intresse och nyfikenhet? Behöver det finnas särskilda leksaker för små barn på förskolan eller handlar småbarns pedagogik om att lära sig leka tillsammans i grupp. Konflikter i en småbarnsgrupp är en del av vardagen, men pedagogernas yrkesskicklighet påverkar hur barnen utvecklas. Ibland tror jag det är våra egna tankar som begränsar små barns utvecklingspotential snarare än barnen själva. Jag har erfarenhet av arbete i både åldersindelad verksamhet och 1-5 års verksamhet. Jag menar att det inte handlar så mycket om barns ålder utan mer om hur vi kan organisera verksamhetens lokaler och miljö. Fördelen med 1-5 års verksamhet är att barnen utvecklingsmässigt lär mer av varandra när pedagogerna arbetar aktivt med att utforma miljön utifrån barns motoriska och språkliga utveckling. Barnens möjlighet att få en pedagogisk utmanande miljö är nära förknippad med pedagogernas möjlighet att hinna se alla barn och organisera en hållbar verksamhet. Det är ofta pedagogernas egna begränsningar som styr möjligheterna att skapa en utmanande miljö. Förskolan ska givetvis ha en säker miljö, men avdelningens inre miljö borde inte vara det som ligger till grund för småbarnspedagogiken. Om vi lät barns utveckling styra val av leksaker och inredning tror jag miljön inne skulle se annorlunda ut än vad den normalt sett gör.



Vilka aktiviteter behöver små barn?
FotoPraveen Kumar (CC BY 2.0)

Min erfarenhet från åldersindelad verksamhet är att den dagliga omsorgen skapade många guldkorn, som kunde tas tillvara och lyftas till pedagogiska utmaningar. Framför allt när det gällde att stimulera barns språkutveckling och motorik. Visserligen tog den dagliga omsorgen mycket tid, men den blev också stommen på den 1-2 års avdelning som jag arbetade på. En utmaning för pedagogerna som arbetar på åldersindelade avdelningar är att inte begränsa förväntningarna på små barn. Små barn klarar betydligt mer än vi pedagoger tänker. Utmaningarna som finns i den dagliga omsorgen är lika viktigt som att erbjuda barn en ström av aktiviteter. Att ha en väl balanserad dagsrytm är lika viktigt som ett pressat dags schema. Ur ett yrkes perspektiv upplever jag dock att fokuset på aktiviteter blir större och större jämfört mot hur det såg ut för 10-15 år sedan. Den reviderade läroplanen från 2010 har ett större fokus på strävansmål, men frågan är om våra yngsta barn i förskolan behöver alla aktiviteter.

Kanske borde diskussionen istället handla om hur vi prioriterar i verksamheten, och personaltäthet, snarare än ålder. Det är intressant eftersom argumentet för att arbeta åldersindelat kan vara att man kan anpassa barns aktiviteter i större utsträckning när man planerar den pedagogiska aktiviteter. Frågan är om åldersindelning och småbarns pedagogik kanske i själva verket handlar mer om personalens förmåga att kunna organisera de pedagogiska aktiviteterna. Som jag ser det finns det för- och nackdelar med att arbeta åldersindelat. Diskussionen handlar lika mycket om den pedagogiska organisationen som om barnens ålder.
Skolverket stödmaterial  om de yngsta i verksamheten, pekar på vikten att pedagogerna får kompetenshöjning om små barns utveckling. Stödmaterialet lyfter också det viktiga relationsskapandet i mötet med de yngsta barnen i förskolan.

Detta är första delen i en bloggserie om små barn i förskolan. I nästa del kommer jag beskriva hur barns utveckling kan ligga till grund för lärmiljön tillsammans i förskolan.

När jag har snickarbyxor är jag en pojke

Sin egna identitet

Jag läser i Aftonbladet en artikel av en mamma som skriver om att hennes pojke älskar klänningar och hon skildrar på ett levande sätt hur han blir bemött på förskolan. Artikeln berör mig och jag funderar över hur pedagoger bromsar eller stöttar barns identitet utveckling. För mig handlar genusarbete mer om ett normkritiskt förhållningssätt än genus. Det handlar om hur vi lyfter olikheten som en tillgång i gruppen. Barn uppfattar och formas efter stereotypa könsroller. Hur vi vuxna agerar får stor betydelse för hur barnen förhåller sig till kvinnliga och manliga ideal, vilket visar sig i barns lekar. I leken försöker barn hitta sin identitet och omgivningens tankar och agerande får stor betydelse för barns identitet utveckling. Klara Dolk som forskat om genus i förskolan menar att personalen i förskolan bör intressera sig mer för innehållet i barns lek, för att på allvar kunna driva ett genusarbete i förskolan.

Dockvrå eller lägenhet?
Foto: Cara Faus (CC BY 2.0)
Genusarbete tenderar får ofta en kompensatorisk inriktning. Vi plockar bort alla barbiedockor från avdelningen eller att förbjuder vissa leksaker. Dockvrån byter namn till lägenhet och vi gör miljön i förskolan könsneutral. Barn däremot tänker inte som vuxna utan provar identitetskapande utifrån sin erfarenhetsvärld. Barn förknippar ofta vad det innebär att vara flicka eller pojke utifrån sin egen erfarenhet, eller yttre attribut som kläder eller leksaker Ibland kan barns föreställningar skymmas av de vuxnas tolkningar om könsroller. Illustrerar vad jag menar med ett exempel:

Eftersom Frida vuxit under sommaren har hon fått ganska mycket nya kläder. Den fria leken är ganska vild på gården, barnen leker med gegga och Frida har blivit blöt så hon får hjälp att byta kläder, i ombyteslådan ligger ett par snickarbyxor, som Frida är mycket stolt över och visar för fröknarna. Fröknarna fnyser lite för det är tydligt att det är samma sorts snickarbyxor som pojkarna brukar ha, men de berömmer ändå de fina kläderna och dagen fortskrider. Det är dags för samling och alla barn får sätta upp sina namnskyltar, under samlingen under fröken hur många flickor som är på plats, och hur många pojkar. Barnen börjar räkna och titta sig omkring. Alla utan Frida svarar automatiskt att de är flickor respektive pojkar, när fröken ber Frida bekräfta att hon är en flicka, blir Frida arg, Nej, jag är pojke säger hon bestämt. Alla blir tysta och personalen bestämmer sig för att observera Frida ett tag för att se vart hon ligger i utvecklingen, hon har ju temperament det vet ju alla. Under ett par veckors tid följs flickan upp och frågan tas också upp i arbetslaget. Det passerar ytterligare någon månad och samma fråga ställs till barnen under samlingen. Frida svarar återigen bestämt att hon är pojke, och lägger till för jag har pojkbyxor. Alla pojkar har snickarbyxor. När jag har snickarbyxor på är jag pojke.

När jag har snickarbyxor är jag en pojke!
Foto: Cole Henley (CC BY-NC-ND 2.0)

Normkritiskt förhållningssätt

Ett normkritiskt förhållningssätt kan i praktiken handla om att låta pojk- och flickleksaker finnas på avdelningen, men presentera dem i en ny förpackning, bilmattan kan flytta upp på ett bord och barbiedockorna kan få ny funktion i en annan miljö. Barn provar och överskrider könsroller i leken. Om vi bara skapar en könsneutral avdelning och tar bort leksaker som upplevs som opedagogiska, ger vi inte barn chansen att få en vidgad erfarenhet om att olikhet är en tillgång. Den pedagogiska miljön ska vara komplement till hemmet men vi har också ett uppdrag att skapa en jämnställd miljö i förskolan. Pedagogernas roll är att utmana och vidga den erfarenhetsvärld som barnen befinner sig i, och skapa en gemensam miljö, där barn får möjlighet att växa som individer. Normkritiskt förhållningssätt som Skolverket rekommenderar handlar om att utmana de maktfaktorer som skapar normer i en grupp. I förskolan finns en genomtänkt pedagogisk miljö och en läroplan som ger tydliga riktlinjer för hur verksamheten ska bedrivas. Frågan är bara hur mycket tid barn får att skapa en identitet och personlighet i samspel med andra barn.

I två- till fyraårsåldern, övergår barn från att leka bred  vid varandra till att leka med varandra. När barn härmar och imiterar omgivningen i sina lekar, blir könsrollerna tydliga. Att finnas nära och vidga barns samspel är en satsning som också vidgar barns begrepp om levnadsmönster. Barn kommer till förskolan med en personlighet, i mötet med kamrater och närmiljön skapar barn sina första erfarenheter om livet. En av de lekar där könsrollers betydelse och avdelningens maktstatus blir tydlig är när barn leker samling, de imiterar fröknarna och härmar deras tonlägen och sätt att kommunicera med barngruppen. Där synliggörs också hur barn uppfattar barn eftersom de i leken synliggör det pedagogiska arbetet. Att observera och dokumentera innehållet i barnens samtal i fria leken, är en möjlighet att vidga barns erfarenhets värd och inbjuda till samtal och alternativ om normer och könsroller. Dokumentationen om barns föreställningar kan hjälpa pedagogerna vidare och ge öppningar till förändringar i miljön.

Normkritiskt förhållningssätt handlar också om att pedagoger måste utmana sig själva för att kunna skapa en föränderlig miljö på avdelningen. Våra styrdokument och läroplanen innehåller riktlinjer, men i vardagen tar lätt våra egna föreställningar om barn behöver över. Att låta tyckandet komma ut till ytan är ett sätt att medvetande göra arbetslagets personliga åsikter om genus, vilket är nödvändigt för att vi inte bara ska skrapa på ytan då det gäller att skapa en hållbar pedagogisk miljö på avdelningen. Oavsett vad som står i styrdokumenten är det svårt att ha ett professionellt förhållningssätt, om jag fortfarande tycker det är hemskt att kalle kommer till skolan i rosa ärvda byxor efter storasyster eller tjejskor. Det är lätt att våra egna föreställningar om genus skymmer barnens tankar i realiteten och blir ett större problem än vad de egentligen är om vi inte vågar lyfta dem till ytan i arbetslaget. Normkritiskt förhållningssätt måste börja med en vilja i arbetslaget att arbeta med klimatet i barngruppen. Berätta gärna hur ni gjort på er avdelning.




Kuriosa eller blodigt allvar

Betygens roll

Sedan en längre tid tillbaka har jag funderat över olika sätt att beskriva förutsättningar för lärande. I de funderingarna ingår också frågan om det går att sätta rättvisa betyg. Oftast diskuterar vi förutsättning för lärande, men arbetet med att diskutera hur vi kan arbeta med samhällets förväntningar på elever och barn är minst lika stort. Jag är nyfiken på hur lärare klarar att stå emot stigmatiseringen av eleverna för att kunna sätta rättvisa betyg. Betygskriterier ligger till grund för betygsättningen och har alltid funnits där. Tittar vi som är vuxna tillbaka på vår egen uppväxt, spelar betygen från grundskolan inte så stor roll när vi blir vuxna. Men jag är övertygad om att betygen spelar stor roll  för självkänslan och lusten att vilja lära. Vilket värde har betygen från grundskolan för oss när vi väljer yrkesliv som vuxna påverkas av hur vi kan hantera lärdomarna från vår egen skoltid.  Om en människa lyckas skaffa sig ett meningsfullt liv blir betyg kanske så småningom kuriosa men betyg kan också vara blodigt allvar, eftersom betyg är en del av ett skolsystem. Innehållet i betygen påverkar i sin tur en individs tankar om sin egen förmåga att kunna lära sig någonting.

Kuriosa eller blodigt allvar?
Foto: B S Y (CC BY-NC-2.0)

Uppväxt

Att vara elev i skolan innebär också att du redan tidigt under uppväxten skolas in i ett förväntat sätt att uppträda och vara. Du skaffar dig tidigt, kamrater som följer med dig genom skolåren. De flesta av oss hittar någon sport eller annan hobby att engagera oss i på fritiden. Föräldrar förväntas skjutsa till träningar och tävlingar, stå vid sidan av fotbollsplanen med fikakorgen redo. Att heja på sina barn och stötta deras fritidsintressen är självklart för de flesta föräldrar. Det klassiska volvo, villa och vovve, livet växer fram om det är det som dominerar på den ort där du bor. Är sporten ett dominerande fritidsintresse i samhället, blir det också så att många barn väljer att börja i någon idrottsförening. Bryter du mot mängden blir livet genast lite besvärligare att leva. Sticker du ut med dina åsikter syns detta förmodligen ganska tidigt, ja redan under tidiga skolår. Att bryta mot normen innebär risk för utanförskap, och risken att du söker dig till likasinnade kamrater som har negativt inflytande växer. Att vara självständig kräver mod och kamrater som stöttar. I ett mindre samhälle blir utanförskapet synligt ur tidiga skolår, om vi som jobbar i skolan har öppna ögon.  Under de tidiga skolåren är det kanske okej, men vad händer när högstadiet och gymnasiet närmar sig? En rapport från Unicef  får illustrera exempel. Unga röster menar att de fått sämre förutsättningar i skolan, då deras syskon gått i samma skola, och fått rykte om sig att vara besvärliga elever, det har i sin tur lett till att lärarna bemött dem på samma sätt som deras syskon. Oavsett hur sanna elevernas berättelser är ur lärarnas perspektiv, är de sanna ur elevernas perspektiv. De påverkar hur eleverna upplever sin egen kapacitet att lära, och på det sättet också deras förutsättningar till lärande. Om vi som lärare menar att stigmatisering eller mobbing beror på samhällssystemet blundar vi för vår egen betydelse i sammanhanget. Hur vi hanterar konsekvenserna av samhällets stigmatisering är betydelsefullt.

Olikhet

Blir svåra elever bråkstakar för att normen gör att de upplevs vara bråkstakar, eller är det bristen på förväntningar, som skapar bråkstakarna. Lärare har en uppgift i att lyfta allas elevers värde. Hur vi ser på olikhet är viktigt för elevers självkänsla. Därför är det viktigt att vi lyfter elevers självkänsla tillsammans, och satsar på alla elever inte bara de som är duktiga på att lära. Hur lärare kan skapa relationer är lika viktigt som själva lärandet. Ändå viktigare är kanske personalens förmåga att vilja skapa relationer, att vilja skapa bra skolklimat.

Norm

Skolan är en viktig del i samhällsutvecklingen och betygen avgör för många hur självkänsla och livsmöjligheter utvecklas. Jag menar att skola och samhälle hänger samman och vi behöver se dem i symbios för att kunna ge elever rättvisa förutsättningar att lära i skolan. Att utmana samhällets normativa förväntningar är en ständigt pågående utmaning. Frågan om vad vi ska normaliseras mot, är också intressant. Förr hade skolan i uppgift att fostra eleverna för ett yrkesliv. Idag är vuxenlivet annorlunda, alla får inte jobb i tider där arbetslösheten stiger och kärnfamiljen finns inte heller kvar, att vuxenlivet idag är mer individualiserat vet vi alla. Likaså att det finns en större rörlighet mellan städer och olika länder, men har uppfostringsmetoderna och den förväntade normen förändrats? Utmanar vi samhällets normer måste vi också utmana våra egna normer. Betygen spelar ingen roll på längre sikt som sådant, eller senare i livet. Men betyg kan påverka i en social kontext. Både hur betygen sätts och hur betygen upplevs får betydelse för dina möjligheter att skapa dig ett meningsfullt liv.

Autism har många ansikten

I höst har Svenny Kopp en föreläsning om flickor i Stockholm, Svenny kopp är en duktig forskare och överläkare som sprider kunskap om flickor med npf diagnoser. För att få diagnoser inom NPF.spektrat måste diagnoskriterierna i DSM-5 uppfyllas. Möjligheten att få diagnos ska enligt uppdateringen av DSM-5 inte handla om begåvningskriterier. Ändå är det fortfarande fler pojkar som får diagnos än flickor. Eftersom det finns mer kunskap om pojkar, är det fler pojkar som upptäcks och får diagnoser. Forskningen om flickor är fortfarande i sin linda, och kunskapen behöver spridas mera. Victoria Francses Qvarnström har en fin och läsvärd blogg om ADHD, och hon har tagit initiativ till en flickvecka  på sin blogg. Hon uppmanade andra bloggare till att vara med och sprida mer kunskap om flickor, jag tänkte plocka om den stafettpinnen och skriva mina reflektioner om flickor med NPF-diagnoser, både utifrån min yrkesroll som förskollärare men också från ett föräldraperspektiv.

Flickor

Victorias blogg satte igång mycket tankar hos mig, jag har tänkt mycket på de flickor som passerat under mina år som förskollärare, många har inte haft diagnos, utan befunnit sig i gråzonen. En sak som varit gemensam för både flickor och pojkar som jag mött har varit svårigheterna att förstå socialt samspel. Vi förväntar oss lätt att människor ska vara på ett visst sätt, omedvetet formar vår omgivning sociala spelregler, de flesta följer spelreglerna. Om vuxna med autism eller Aspergers syndrom har svårt att förstå sociala spelregler, tror jag det är ändå svårare för barn. Barn förstår oftast inte att de kanske skiljer sig lite från mängden. Framför allt är det svårt för barnen att förstå att andra inte förstår vad de tänker. Om vi inte tar reda på vilket tankesätt barnen resonerar utifrån är det svårt att hjälpa på ett sätt som inte skadar självkänslan. På samma sätt är det lätt att bli missförstådd om det är svårt att kommunicera med andra. Kommunikation omfattar mer än att ha ett fungerande tal, det handlar också om att kunna läsa mellan raderna och sätta in språket i rätt sammanhang.

Strategier

Ett nyckelord i sammanhanget är förståelse för varandra. Förståelse för hur barn tänker, öppnar för nya arbetssätt och möjligheter att stötta i förebyggande syfte. När det gäller flickproblematik tycker jag oftast inte att det är individerna som lever med autism eller Aspergers syndrom som har störst svårigheter, utan det är omgivningen som inte vet hur de ska stötta eller hjälpa. En oförstående omgivning kan vara svår att hantera, liksom uteblivet stöd från skola och omgivning. Omgivningen har ofta omedvetet eller medvetet, högre krav på flickor än pojkar, flickor ska för att bli omtyckta vara snälla och hjälpsamma. Flickor gillar i mångas ögon glitter, prinsessor, dockor och pyssel. Flickor som gör som fröknarna säger för att uttrycka det grovt, blir mer omtyckta som små och får lättare vänner. Flickor som inte förstår sig på lekens spelregler, som prövar gränserna till vuxna och spelar ut hela sitt känsloregister, får kämpa för att få omgivningens accepterande redan från början. Vilket inte är speciellt bra för den tidiga självkänslan. Flickor med NPF-diagnoser, behöver stöd, kärlek och omsorg. I det ingår att få hjälp med att förstå allt detta som ingår i sociala spelregler. Det handlar om att få stöd och strategier för att få en för individen fungerande vardag. Det viktigt att vi stöttar tidigt redan när barnen är små och visar på att det är okej att vara olika. Detta innefattar ex att stötta de barn och vuxna som är mer inåtvända, likväl som de som är mer utåtagerande. Det innefattar att ge möjlighet för alla barn och unga att vara accepterade och älskade som de är. Föräldrar som uppfostrar med förståelse som ledord, utifrån kunskap om autism och Aspergers syndrom, uppfattas ofta från omgivningen som att de curlar sina barn väl mycket, kampen med en oförstående omgivning, som i värsta fall anser att de skämmer bort sina barn eller överbeskyddar, är en onödig börda. Att ge hållbara strategier som utgår från individernas tankesätt, är ett effektivt sätt att ge strategier som fungerar när barnen växer upp.

Theory of mind

Det viktigt att vi får ut mer kunskap om flickproblematiken, då tänker jag också kunskap om att svårigheterna eller styrkorna ser olika ut för olika personer. Där behöver vi använda vår egen theory of mind för att kunna möta ett annorlunda sätt att tänka. Att utgå från detaljer behöver inte nödvändigtvis vara en svårighet, om vi förstår hur detaljerna är organiserade. Att skapa sammanhang är det viktigaste, ju mer vi utvidgar sammanhangen, ju mer kan vi förebygga och skapa självkänsla hos våra barn och unga. Ta inte för givet att det betyder att de också kan tolka situationer eller instruktioner. Att läsa av sociala koder är en av diagnoskriterierna för att kunna få diagnoser som exempelvis Autism eller Aspergers syndrom. Vidden av vad det kan innebära är skiftande från person till person.

Diagnoskriterier

Jag är förälder till en dotter med dubbeldiagnos, autism och ADHD, när jag tittar tillbaka på vår resa, har den varit omtumlande på många sätt. När vi fick första diagnosbeskedet autism, hade vi svårt att ta in vad det innebar, för vi tyckte inte vår dotter stämde in på diagnoskriterierna. Redan när vi satt på föräldrautbildningen och lyssnade på diagnoskriterierna,var det så mycket som inte stämde framför allt var det de klassiska pojkbeteendena som presenterades. Bland annat stereotypa intressen och eventuella tillbakagångar i utvecklingen.Senare har jag förstått och lärt mig om flick-kriterierna och haft lättare att känna igen autismkriterierna. Flickor har också stereotypa intressen som starkt djurintresse eller skapande. Stereotypt intresse kan lika gärna handla om att fastna i en bokserie eller i en viss sorts sysselsättning, ex att leka samma lek inne under en lång period. Jag läste i en bok att barn med autism hade stereotypa intressen som ex snurra på legohjul, eller lära sig tågtidtabeller i samband med föräldrautbildningen. Denna sortens schabloner är svåra att känna igen sig i, vår dotter snurrade förvisso på legohjul till bilar som liten, men det handlade även om att hon inte visste vad hon skulle göra med dem.  Det finns även en förkärlek för djur, tåg och blommor, men det betyder i sig inte att det är ett stereotypt intresse, om du får hjälp att utveckla ditt specialintresse till en hobby.

Sortera hjulen eller bygga bilar med dom?
Foto: Skaparn (CC BY-NC-SA 2.0)

Energi och eko-tal

Bara för att du har språk och gärna umgås med andra, betyder det inte att det är enkelt. Socialt samspel tar på krafterna och orken påverkas av hur dagens aktiviteter ser ut.Vår dotter har också den benägenheten att hon fastnar i vissa ord eller situationer och behöver hjälp att ta sig runt dem, vilket lättast löses med bildstöd. Ibland förstår hon inte vad hon förväntas göra om hon inte får en exakt fråga som hon förstår. Att ha ett fungerande språk, betyder inte självklart att du kan förmedla det du vill, till din omgivning. Säger någon nej en gång, frågar hon inte en gång till, om hon ex vill gå in för att hon fryser på skolgården. Ibland krävs det en specifikt ställd fråga för att den ska förstås, eller en förklaring. Eko-tal innebär inte enbart att du upprepar ord eller meningar, det kan också handla om att du upprepar fraser och meningar du hör omgivningen säga, sedan provar du dem i ett nytt sammanhang, utan att ha förstått innebörden i meningarna. Detta kan också lätt missförstås av omgivningen. Det finns så mycket information om autism och Aspergers syndrom som behöver förtydligas, för att flickornas svårighet, skiljer sig från pojkarnas. Autism behöver inte betyda att du inte kan ha ögonkontakt, eller att du är inåtvänd. Det betyder inte heller att du ha har svårare att visa känslor, men det kan vara svårare att tolka känslor och känslorna kan upplevas på ett annorlunda sätt. Hur det upplevs kan dock variera från person till person. När vi utgår från personens personlighet och sätt att vara kan vi stötta på ett effektivt sätt. Som förälder tycker jag det är viktigt att uppmuntra självkänsla och självständighet, för det finns så mycket du kan om du får hjälp att upptäcka det. Oftast talar vi om diagnoser som en svårighet, men det är också så att alla människor har styrkor och styrkorna kan i sin tur övervinna svårigheterna om vi förstår hur vi kan använda dem på ett så kreativt sätt som möjligt. Därför är det viktigt att upptäcka de individuella styrkorna och skapa en vardag där styrkor och svårigheter går hand i hand.

Även som förskollärare och snart färdigutbildad specialpedagog anser jag det är viktigt att försöka hitta lösningar som underlättar vardagen. Det är också viktigt att se personen och inte bara diagnoserna, en person är inte sin diagnos utan lever med en diagnos.


Det som ligger runt knuten

Kalvar och hundraåringar

Under en promenad på vackra Kinnekulle lyssnar vi på tystnaden i skogen som breder ut sig runt våra fötter. Samtidigt som jag andas in doften från ramslöken som fortfarande doftar trots att den blommat över för länge sedan. Ett naturreservat breder ut sig framför mig och vi förklarar för dottern att även om vi mot förmodan skulle hitta svamp får vi inte plocka den eftersom vi befinner oss i ett naturreservat. Hon frågar fundersamt när skogen egentligen tar slut och vi vandrar vidare över stock och sten. Det enda som stör friden är mördarsniglarna som hittat in bland de hundraåriga träden och det känns ledsamt att se dem där, efter en stunds vandring slår vi oss ner för en fikapaus. Att se sniglar i en gammal skogsnatur som funnits i många hundra år känns onekligen både fel och märkligt. Jag hinner reflektera över att människans levnadsvanor tagit över ganska mycket av vårt avlånga land. Mördarsnigelns intrång i en hundraårig natur blir en påminnelse om att avstånden krymper, en hållbar miljö vad betyder det egentligen när det gäller bevarande av skog och natur? Frågan är hur rädda vi är om allemansrätt och natur. Kommer det finnas orörd natur om 50 år och kommer vi värdesätta det när vi uppfostrar kommande generationer. Förstår vi vilken förmån allemansrätten är? På Kinnekulle betar får och kalvar för att naturen inte ska växa igen och djuren får ströva fritt i hagarna. Under vårt fikastopp betar kalvarna betar strax intill i hagen och friden störs mest av en katt som stillsamt betraktar oss från huset tvärsöver vägen.

En kalv med hela livet framför sig

Vi plockar upp kameran och fotograferar kalvarna, och jag tänker att detta är sommar och livskvalitet. Att stå på nära avstånd och betrakta nästan nyfödda kalvar är inte alla förunnat. Frågan är vad som är livskvalitet egentligen, värdesätter vi det lilla vi har runt omkring oss eller måste semestern vara fylld av nöjen och utlandsresor. Under diskussioner på Twitter samma vecka fylls flödet av tweets från nöjesfält och utlandsresor, och det känns som att många väljer att fylla semestern med nöjen och upplevelser. I relation till mördarsniglarnas framfart i skogen, funderar jag återigen över vad som är viktigt för att finna ro. Är det häftiga nöjesupplevelser eller är det helt enkelt att lära sig uppskatta det lilla i vardagen. Det vi tar för givet är gratis är faktiskt inte gratis om vi människor inte uppskattar det och lär kommande generationer att finna vila i naturen. En skog kan vara magisk men för den ovane skogsbesökaren kan en skog vara en ganska skrämmande upplevelse. Därför undrar jag när gav du dina barn en naturupplevelse sist utanför ett besök på minizoo eller en djurpark? Vår svenska natur är väl värld ett besök och allemansrätten är en stor tillgång.

Det som ligger runt knuten

Under semestern har jag funderat över varför vi stänger av sociala medier och söker vila i olika former. Framför allt funderar jag över varför vi gör det bara på sommaren? Borde det inte vara viktigare att sträva efter att hitta jämn vikt i vardagen, istället för att varva ner några semesterveckor på sommaren? Semester i sig är inte oviktigt, men innehållet i semestern och våra levnadsvanor kanske vi alla borde fundera över lite oftare istället för att vara rädda för att vi tillbringar för mycket tid på sociala medier. Att värdesätta vår omgivning är betydelsefullt, att lyssna till vad barnen vill göra på semestern kan innebära att semestern får ett annat innehåll än vad som var tänkt från början. Innan vi åkte ut på camping läste jag en artikel i en campingtidning som handlade om att lyfta barnens önskemål, att ge barnen tid under semestern och låta de vara med och påverka utformningen av semestern. Något jag tycker är ett bra råd, ge barnen tid och möjlighet att välja lite. Upptäck det som ligger runt knuten, kanske hittar du utflyktsmål du inte tänkt på, eller upplevelser.

En stilla promenad i en trollskog

Under vår husvagnsvistelse på en vildmarkscamping var merparten av gästerna mor- och farföräldrar. De flesta hade sina barnbarn med sig och gav barnen tid att bada och njuta av blåbärsplockning och fisketurer. Vid diskbaljan diskuterades de bästa förutsättningarna för att fisken skulle nappa i sjön och vart det fanns mest blåbär i skogen. En sak som ofta återkom var badtemperaturen i sjön och vad barnbarnen ville göra. Att ge barnen tid är något vi yngre kanske har en tendens att glömma i vardagen och på semestern. Är det så att vi glömmer bort det självklara om vi inte värdesätter det, vi som är födda på 70-talet och framåt har vuxit upp med håll Sverige rent kampanjer kanske har det lett till att vi tar vår egen natur för given. Här kan vi lära mycket av den äldre generationen som har ett annat tidsperspektiv.

Foto: Skaparn
Visdom genom generationsmöten på en camping?

Krävs det visdom för att värdesätta avkoppling i en miljö som bjuder på mycket naturupplevelser men inte så mycket nöjen? Måste vi ha förströelse hela tiden eller kan vi lära oss koppla av i naturen fortfarande om vi vi lyfter blicken och börjar se det vi har framför ögonen innan det blir ändå mer påverkat av konsumtionssamhället? Tillsammans behöver vi värna om naturen och tiden vi har tillsammans för att kunna varva ner tillsammans.

Varför blogg?

En vän frågade varför jag bloggar. Bloggen är min ventil. Den är en plats där jag kan rensa och sortera mina tankar. Där jag kan skriva om saker jag tycker är viktigt. När frågan åter aktualiseras via sociala medier, passar jag på att göra ett kort försök att svara på varför jag bloggar.

Hur började det då? Vad var det som till slut gjorde av jag blev intresserad av att blogga?

Frågorna om bloggandet har fått mig att minnas hur allt började när jag hittade ut på nätet ivrigt påhejad av min man och en handfull nära vänner. Jag är ingen teknikmänniska, trots detta har datorn sakta men säkert blivit ett naturligt pedagogiskt hjälpmedel i min vardag. De senaste åren har datorn blivit ett naturligt del av vardagen. Datorn är ett pedagogiskt verktyg i vardagen och har ersatt mycket av det vi förr skrev med papper och penna. För några år sedan tyckte jag det räckte så, att använda Facebook och Twitter kändes avlägset. Däremot har jag alltid skrivit, så länge jag kan minnas har historierna funnits i mitt liv.Som liten älskade jag fantisera och hade ett helt gäng låtsaskompisar, utanför Eskilstuna finns en linbana, som fascinerade mig. Där uppe i en av korgarna bodde min låtsaskompis på Vingen, som fanns nära mig i leken som liten. När jag blev större ändrade lekarna karaktär och blev berättelser. När vi fick en text med tre meningar färdigskrivna och fröken bad oss skriva resten, mådde jag som bäst. Skrivandet har sedan följt mig genom livet, ett stort antal brevkompisar gav mig chansen att hålla fler språk levande, jag skrev på svenska, norska och engelska.


När papper och penna inte räcker.
Foto: Jacqueline Torres López (CC BY-NC 2.0)

För flera år sedan fick vår dotter sitt diagnosbesked. Vi hade gått igenom en utredning och var inställda på att det nog fanns någon form av funktionshinder. Men att det skulle vara en ovanlig diagnos vi skulle få besked av förväntade sig nog ingen av oss. Inte heller att det skulle vara en sällsynt diagnos med få möjligheter att hitta information om. Känslan när man som förälder stiger ut med motstridiga känslor och en liten bit papper där man kan få information om diagnosen, är svår att sätta ord på. En adress till socialstyrelsen är vägledningen som ges. Fakta är begränsad och finns i begränsad form.Som förälder måste du hitta andra sätt att navigera på när du ska skapa dig förståelse och kunskap om vad det innebär att leva med sällsynt diagnos.Vilket är nödvändigt för att livet ska fungera på ett bra sätt. Internet blev den väg jag valde för att söka information. Först följde jag bara de närmsta vännerna och anhörigföreningen som vi tillhörde. Med tiden kom jag att dammsuga  nätet efter information. Bloggarna som beskrev familjelivet blev viktiga för mig. De beskrev vardagen och där kunde man känna igen sig. Nu använder jag de erfarenheterna när jag föreläser om föräldraperspektivet och berättar om vår vardag.

I samband med föreläsningarna har fler åhörare som undrat om jag har hemsida. Efter att de hört mig berätta vår historia och mitt föräldraperspektiv. Jag ville skriva längre texter och hemsidan kompletterades med en blogg. Det mynnade ut i en professionell facebooksida, en hemsida och blogg. Föreläsandet har med tiden blivit mer inriktat även på pedagogik. I takt med att jag själv fått mer kompetens, har det blivit viktigt att sprida mer kunskap. Jag upptäckte att Twitter var ett bra komplement för den som gillar diskutera. Via det har jag fått ta del av ett utvidgat kollegium som jag idag inte vill vara utan. Jag har förstått att det finns många som känner igen sig i det jag skrivit. Bloggen har också blivit ett sätt för mig själv att sortera mina egna tankar när jag får skriva ner dem. Den funkar lite som en byrå, där jag får sortera olika tankar i olika fack. Det hjälper mig få perspektiv i yrkesrollen och det sociala   utvidgade kollegiet har hjälpt mig växa som pedagog. Nätverkandet är idag en naturlig del av vardagen som jag inte skulle kunna tänka mig vara utan. Responsen som jag fått på bloggandet gör mig både glad och rörd, liksom responsen jag får på Twitter.

Låt historien berätta

Inspirerad av en annan bloggtext, med rubriken berättelsen om den goda läsningen, drar tankarna iväg med mig. Mina vänner skriver om litteracitet, att det är viktigt att hitta en öppning till texten om du vill locka till läsning. Under några veckors tid har vi diskuterat läsning på twitter, mesta dels barnböcker, men även annan läsning. Det är diskussioner som alltid lockar till läsning, i nästan alla sammanhang. Bloggtexter om böcker drar till sig läsare, och vi talar ofta varmt om böckerna.

Näcken - en berättelse av många
Bild: Näcken, Ernst Josephson, 1882
Foto: Nils Stellansson (CC BY-ND 2.0

Men det är viktigt att vi också uppmärksammar berättandet. Förutom böcker tänker jag på sägner och folktro. Berättelser som vandrat från människa till människa och familj till familj. I helgen var vi på midsommarfirande, vi fick lyssna till berättelsen om varför vi firar midsommar och fick också en inblick i de nordiska grannländernas midsommarfirande. En duktigt berättare fångade publiken med berättelsen om Lövmannen, hur de klädde de in en man med löv, hela mannen täcktes från topp till tå av björklöv. Fascinerad tittade jag på dottern som rycktes med av berättelsen, allt eftersom berättaren lät berättelsen ta form. Efteråt tänkte jag i mitt stilla sinne på hur viktigt det är att vi även för denna typ av berättelser vidare till nästa generation. Att några utav oss ställer upp som eldsjälar och låter historien leva. Även om alla inte dansar folkdans, känns det viktigt att stanna upp och låta sig fångas av historien om midsommarstången, historien om Näcken.

Hur berättar vi och levande gör traditionerna för barnen vi möter, där har vi alla ett ansvar, att inte glömma att berätta, bara för att vi lever i en annan tid. Det handlar om att veta sitt ursprung, att kunna sin historia och att berätta den för nästa generation, att hålla berättandet levande. För oss som är unga idag tycker jag det handlar om att bevara berättandet, även då samhällsbilden förändras. Sagor och Sägner omskapas av berättaren som ger historien liv med ordval och engagemang. Jag hoppas att vi är fler som tänker så, annars finns det kanske en risk att berättandet dör ut med eldsjälarna.

Ni som är lärare jag hoppas ni tar chansen och upplever det som finns i bygden, med barnen. Det som kanske är självklart för vår generation, men inte nödvändigt vis för nästa generation. Berätta och levandegör den kontext ni verkar i, bjud in någon som kan skapa samband och levandegöra historien. Eldsjälar i det här sammanhanget tänker jag är de som håller byggde historien levande, de som bjuder in skolklasser för att visa hur vi levde förr i världen, många är de som lägger ner mycket tid och omsorg på att bevara en historieskatt för nästa generation. Jag fick mig en tankeställare när några eldsjälar i min närhet, berättade att de har svårt att locka den yngre generationen, Jag har haft många duktiga berättare runt mig i min närhet under min uppväxt, så många att det är lätt att ta en del traditioner för självklarheter. Därför hoppas jag att jag kanske kan locka några fler att engagera sig att berätta och levandegöra  traditioner genom det muntliga berättandet.

Är nyckeln Solidaritet?

Efter förra helgens EU-val har en intensiv debatt om rasism och demokrati blossat upp i media och på sociala medier. Många är förvånande och undrande över valresultatet. Det har varit mycket diskussioner efter valresultatet och funderingar på hur vi kan lyfta upp frågan om demokrati och mångfald på agendan i förskolan och skolan. Lärarförbundet menar att skolan ska vara en trygg plats plats att vistas på och att vi har ett yrkesetiskt ansvar att lyfta alla människors lika värde.

Vad innebär det då att arbeta med demokrati och solidaritet i förskolan?
Ja, det beror till stor del på vad vi vuxna menar är demokrati. Det beror på hur vi tolkar läroplanens texter om  demokrati och hur vi väljer att implementera demokrati och värdegrund i förskolan.

Även om du står på nästan samma ställe, ser du ändå olika perspektiv.
Foto: Helena Eriksson (CC BY-NC-ND 2.0)

Olikheter bör betraktas som en tillgång och inte ett hinder. Vår uppgift är inte i första hand att diskutera politik i förskolan som jag ser det utan det handlar om hur barnen får lära sig att de har rätt att vara delaktiga i förskolans demokratiska processer. Själv tror jag att många säkert arbetar med att involvera barnen i den demokratiska processen, men min erfarenhet är att det fortfarande finns en stor osäkerhet på hur man tolkar vad barn ska lära sig om demokrati. För att förstå demokrati, behöver du förstå vad solidaritet är. Därför tycker jag det dags att vi börjar diskutera vad solidaritet ur ett barnperspektiv egentligen innebär, på ett språk som barnen förstår. På deras nivå, med material som barnen kan ta till sig. Den utmaningen är större än ett valresultat, för det handlar om vilken miljö vi vill ska finnas i vår egen vardag. .

Verksamheten ska bedrivas i demokratiska former och där igenom lägga grunden till ett växande ansvar och intresse hos barnen så de aktivt kan delta i samhället.( Lpfö98, reviderad upplaga 2010)

På pedagognivå, behöver diskutera hur vi i förskolan kan möta kulturskillnader med förståelse som utgångspunkt. Hur våra egna erfarenheter påverkar oss när vi tolkar innehållet om demokrati och solidaritet  i styrdokumenten. Var våra utmaningar finns skiftar från förskola till förskola, men det handlar om hur vi agerar i de dagliga kontakterna med föräldrar och barn i förskolans verksamhet. Det handlar om hur vi uppmuntrar och framhåller olikhet som en tillgång i förskolans verksamhet hela tiden. Hur möter vi ex föräldrar med eget funktionshinder i verksamheten? Hur möter vi familjer som inte lever som den klassiska kärnfamiljen. Sitter föräldrarna med barn som har särskilda behov ofta själva när förskolan har sina traditionella sommarfester eller föräldramöten, är det kanske här vi ska föregå med gott exempel så att solidaritet kan bli ledord i vår egen verksamhet. För det handlar lika mycket om hur vi betonar människors lika värde och visar att alla är betydelsefulla. Det handlar om hur vi kan vidga förståelsen och lära oss möta mångfald med nyfikenhet. Detta är solidaritet i ett vidgat perspektiv.