Vilka är LAB bra för? - Del 2

Tydliggörande pedagogik - bra för alla

- Gå ner från lekstugetaket på en gång. Nu är det sista gången jag säger till er. Ni kan inte sitta däruppe och slåss med bandyklubborna. Gå ner nu.

Barnen tittar förstrött på fröken nere på marken, skrattar och tar ny sats. De tävlar om vem som kan sitta kvar längst på taket, utan att ramla ner. Plötsligt dyker ett tredje barn upp på taket och det blir så trångt så Kevin ramlar ner. Nu agerar fröken som väntat nere på marken och tar honom i armen

- Jag har sagt till er flera gånger att ni ska gå ner, Nu får du sätta dig vid bordet istället, jag fattar inte att ni inte kan lyssna på oss vuxna när vi säger till er.


Hon ropar på kollegorna och ber dem ha koll på Kevin.

- Jag måste få ner Johan också- ingen av dem lyssnar och barnen bara bråkar. Nu får vi hjälpas åt att ha koll en stund, tills det blir lugnare på gården.

Gå ner nu!
Foto: NCM3 (CC BY-NC 2.0)

När barnen befinner sig på förskolan eller i skolan, finns det regler som alla måste följa. Man måste kunna cykla utan att köra på de andra barnen på gården. Det är förbjudet med slagsmål på gården och man får inte spela fotboll vart som helst. Klättrar man upp på ett tak, måste man kunna klättra ner. Alla pedagoger förväntar sig att barnen ska lyda direkt när vi säger till dem. Ibland har vi tålamod nog att vänta en stund på att barnen ska lyda. Men vuxnas uppfattning av tid, sätter ramen för vilken möjlighet barnen får att förstå vad vi vill att de ska göra.

Psykologen Ross Greene menar att barn gör rätt om de kan. Barn handlar utifrån den situation där de befinner sig och utifrån det sammanhang de befinner sig i. De testar inte oss vuxna när de inte gör som vi vill,  utan egentligen är det tvärtom, de förstår inte vad vi ber dem om. Det spelar ingen roll om vi ropar på barnen eller använder förmaningar, om de inte förstår varför vi skäller på dem. Om vi vill få barnen eller gruppen att ändra sitt sätt att agera, behöver vi förändra vårt eget sätt att planera verksamheten, så barnen får vara delaktiga i det som händer. Vi behöver ge dem rättvisa förutsättningar att ta in det som sker omkring dem. Därför kan barn behöva olika mycket stöd för att förstå en regel eller kunna delta i en verksamhet. I relation till dagsform och mående, betyder det att pedagoger behöver omvärdera synen på på vad det innebär att vara i behov av särskilt stöd. Inom förskolan och skolan dominerar bilden av att det är barnet som behöver stöd i gruppen. Vi talar sällan om hur pedagogerna behöver förändra verksamheten för att fler barn ska få möjlighet att ta del av verksamheten på rättvisa villkor.

En grundförutsättning när man väljer att arbeta med lågaffektiva metoder är att arbetssättet kan användas som en del i den långsiktiga planeringen av verksamheten, så det blir en del av pedagogiken och inte en punktinsats som är tänkt att användas bara för vissa barn i förskolan. Ganska ofta hörs röster tala om LAB som en bra metod för utåtagerande barn, men då missar man poängen, tydliggörande pedagogik är bra för alla barn i förskolan.


Vilka regler har ni i er förskola?
Hur tydliggör ni reglerna i verksamheten?



Lab i förskolan och på fritids - Del 1.

Jag fick en fråga om var man börjar när man vill arbeta med lågaffektivt bemötande eller LAB som det också kallas. Där jag varit med och format nya arbetssätt har vi börjat med att förändra förutsättningarna för samlingen.
Både i förskolan och på fritids är det vanligt att man har samling och att alla barn förväntas sitta stilla på samlingen och lyssna på de vuxna. Förskollärarna eller pedagogerna förmedlar ett innehåll och håller ihop samlingen under den stund den pågår.

För många år sedan fick jag mig en tankeställare. Jag lyssnade på barnen då de lekte samling och perfekt återgav de vuxnas röster, förmaningar och innehåll i samlingen. Det blev rätt tydligt att det var mer förmaningar än innehåll under den stund samlingen pågick. Vi började diskutera hur vi kunde förändra samlingen så att barn kunde bli mer delaktiga. Vi började ha tre samlingar istället för en och anpassade innehållet utifrån barnens intresse. De yngsta barnen fick kortare och mer konkret material i form av sagor, sånger och enkla berättelser, medan de äldre barnen mötte ett mer varierat innehåll på samlingen. Förändringarna ledde också till att samlingen i större utsträckning blev frivillig för barnen. Alla var helt enkelt inte med, utan valde att leka en extra stund innan maten eller utevistelsen. Förändringarna ledde till lugnare barngrupper och stimulerande samlingar.

Att bara få ha något i handen hjälper ibland.
Fidget Spinner Foto: Fredrik Larsson (CC BY-NC-SA 2.0)

När barnen sitter vid fönstret eller leker i ett angränsande rum, hör de allt som sker i samlingen, och kan vara med på sina villkor. Att man behöver ha en leksak i handen under samlingen betyder inte att man har den för att störa. Att få pilla på en leksak gör det enklare att höra vad fröken säger. När samlingen hålls med öppen dörr lockas barnen eller eleverna in till samlingen. Med hjälp av musik eller digitala verktyg väcks barnens nyfikenhet att delta, men de får behålla möjligheter att välja hur de vill göra. En bra grund om man vill förändra bemötande och förhållningssätt i barngruppen är att börja med och reflektera över varför man har olika aktiviteter. Samlingen kan vara en början på ett förändrat bemötande i barngruppen. Mycket av det som sker på förskolan eller på fritids gör vi av rutin eller utifrån erfarenhet, därför behöver vi reflektera över från vilken grund vi formar innehållet.

Bra frågor att diskutera i arbetslagen är varför är det viktigt att ha samling eller varför måste alla barn delta i olika aktiviteter tillsammans med kamraterna. När man börjar diskutera ett område väcks ofta fler tankar som man kan fortsätta diskutera. Det är vanligt att man tänker att LAB handlar om problemskapande beteende och om hur man kan möta barn med NPF-diagnoser. Men LAB handlar också om att hitta pedagogiska strategier som hjälper förskollärare och pedagoger skapa en lugnare miljö i barngruppen. Det handlar om att bli medveten om hur man använder sin egen röst och sitt eget kroppsspråk i verksamheten. Men ibland kan det vara svårt att förändra allt på en gång. Min erfarenhet är att var och en behöver få tid att förändra sin egen barnsyn och istället reflektera över hur barnen i barngruppen upplever förskolans aktiviteter. När barnen kommer i fokus och får delaktighet i planeringen av verksamheten förändras också prioriteringarna som inramar förskolans eller fritidshemmens organisation.


Fel fokus i debatten om förskoleklassen

Det har kommit ett nytt förslag från regeringen om att förskoleklassen ska bli obligatorisk från och med hösten 2018. Debatten har varit intensiv mellan de olika partierna angående formen för undervisningen i förskoleklassen. Regeringen vill att undervisningen i förskoleklassen ska bedrivas på ett lekfullt sätt, medan alliansen framfört att grundskolan ska vara 10 år istället för 9 år. Med stort intresse har jag följt debatten och jag kan inte låta bli att slås av det faktum att formerna för undervisningen diskuteras mer än vilken kunskap eleverna ska lära sig i förskoleklassen. Vilka lärare som ska undervisa i förskoleklass har varit en fråga som ställts på sin spets i den politiska debatten. Själv undrar jag om det verkligen är lärarnas behörighet som är den viktigaste frågan. Få som är verksamma inom förskoleklassen eller forskningen har varit synliga i debatten, och skolans traditionella kunskapssyn har fått ett stort inflytande i debatten. Det borde vara på sin plats att bjuda in forskare eller personer som arbetar med förskoleklassen när formerna för undervisningen diskuteras i media. Det är ett stort fokus på yngre elevers behov av mer grundläggande baskunskaper i läsning, skrivning och matematik. Obligatorisk kartläggning i förskoleklassen och diagnostiska tester i lågstadiet, hoppas regeringen ska kunna kopplas till stödåtgärder för elever som inte når kunskapskraven. Hur kunskapen ska läras in har inte fått samma utrymme i debatten och där synliggörs också partiernas olika syn på förskoleklassens betydelse.

Vad är rätt fokus i debatten om obligatorisk förskoleklass?
Bild: Remix av UF Larsson (CC BY-SA 2.0)
Orginal: Dimitris Kalogeropoylos

Förskoleklassens uppdrag är att fungera som en bro mellan förskolan och grundskolan. Förskoleklassens uppdrag är att stimulera elevernas utveckling och lärande utifrån en helhetssyn på eleverna. Det innebär att förskoleklassen också ska främja arbetet med att skapa en lärmiljö som möjliggör allsidiga kontakter och social gemenskap.

Många förskollärare använder leken när de lär ut ämnesundervisning med utgångspunkt från sammanhang som är meningsfulla för eleven och gruppen. Klassrumsmiljön formas utifrån elevernas behov och intressen och är anpassade för de yngre eleverna. En viktig del av undervisning i förskoleklass är att forma en undervisningsmiljö som möjliggör socialt samspel och relationer i grupp. Då barnen kommer till förskoleklassen med olika värderingar och egna erfarenheter är det sociala samspelet betydelsefullt när barnen ska finna sin roll som elever i skolan. Värdegrundsarbetet är därför en viktig del av förskoleklassens undervisning. I lekfulla miljöer som är anpassade för yngre elever läggs en grogrund för en vilja och lust att lära och utvecklas. Med hjälp av leken skapas en undervisning som utgår från elevernas gemensamma intressen och behov. När undervisningen baseras på meningsskapande och nyfikenhet kan barnen förstå och omsätta innehållet från undervisningen i andra sammanhang. Det är förskolläraren som fungerar som en brygga mellan skolformerna och hjälper barnen närma sig såväl skriftspråk som matematik. Det betyder inte att ämneskunskapen är mindre viktig i förskolan eller förskoleklassen. Det betyder snarare att det är förutsättningarna för undervisning i förskoleklassen och lärmiljöns utformning som avgör vilken kunskap barn möter i förskoleklassen.

Rätt fokus

Förskollärare får i sin utbildning kunskap om barns utveckling och lärande. De har en gedigen kompetens att stödja barns utveckling och lärande. Frågan om vilken kunskap barn ska lära sig avgörs inte utifrån en lärarkompetens där förskollärare som yrkeskår ställs mot grundskollärare, utan frågan handlar istället om hur barn ska lära in de baskunskaper de behöver för ett fortsatt livslångt lärande.
Jag menar att debattfokus borde handla om vilken kunskap som ska prioriteras och hur lärarna i förskoleklass ska få bättre förutsättningar att bedriva undervisning i förskoleklassen. Lärmiljön har stor betydelse i förskoleklass och en viktigt fråga är: Hur vi kan möjliggöra att fler barn får tillgång till en stimulerande lärmiljö och särskilt stöd i förskoleklassen?

Jag rekomenderar Att bryta mönster

För en tid sedan fick jag ett tips om Margareta Öhmans antologi, Att bryta mönster : relationer, normer och barns rätt utgiven på Lärarförlaget. Boken handlar om det sociala klimatet som finns i förskolan eller i förskoleklassen och det är ett ämne som i högsta grad engagerar mig i mitt eget pedagogiska yrkesuppdrag.

Bara texten på bokomslaget bryter mönster
Foto: Fredrik Larsson

Boken beskriver hur viktigt det är att vi vägar se alla delar av vårt uppdrag. Att jobba förebyggande mot mobbing är angeläget också för förskolan. Ska vi kunna göra det måste vi först våga öppna ögonen och se det som sker i den egna barngruppen när barnen leker tillsammans. Vilket Kari Pape tar upp i sitt kapitel på ett enkelt sätt. Hon talar om vikten att se vad barnen gör i gruppen hela tiden hela dagen oavsett om det är "fri lek" eller mer planerade aktiviteter. Theres Normark kommer med exempel i sitt kapitel på hur man kan arbeta med lika behandlings arbete, på ett levande sätt i barngruppen. Karin Salmson skriver om hur man kan arbeta med att synliggöra och förändra normer och Kristina Szönyi berättar om hur vi kan skapa en inkluderande förskola.

Trots att boken bitvis lyfter svåra ämnen är det lättläst och fylld av exempel som går att använda i barngruppen. Men det viktigaste tycker jag att Margaretha Öhman sätter fingret på i slutet av boken. Där ger hon exempel på frågor som kan användas för att utveckla relationsarbetet i barngruppen. Har man väl börjat arbeta med att utveckla ett värdegrundsarbete, finner man snabbt att det inte går att backa tillbaka när man väl börjat se allt det som händer i en barngrupp. Värdegrundsarbete blir levande först när innehållet blir verklighet i barngruppen eller klassen. Vi kan skriva hur många fina ord som helst, men blir det pappershandlingar som mest fyller sin funktion i en pärm glöms innehållet snabbt bort. Ett verkligt värdegrundsarbete där emot återspeglar sig i barngruppens klimat och pedagogernas agerande gentemot varandra. Det är en väsentligt del i lika behandlingsarbetet att väga få fler pedagoger att se och agera tillsammans i det dagliga arbetet.
Alla barn har rätt att bli sedda och lyssnade på och boken har gott om exempel på hur man kan skapa ett tryggt klimat i barngruppen. Jag tycker det är en viktig och angelägen bok och rekommenderar den varmt till alla som arbetar i förskolan och förskoleklass.

Det verkliga lärandet sker i mellanrummen.

Under en lång tid har jag följt  diskussionerna som handlat om undervisning i förskolan eller fritidshemmet. I samband med diskussionerna hamnade jag i ett intressant samtal tillsammans med några kollegor som delar intresset för undervisning. Vi diskuterade varför så många delar upp lärande och undervisning som två skilda ämnen, istället för att undervisning och lärande ses som en gemensam helhet.

Barns egna intressen hamnar alltför ofta fortfarande  i kölvattnet, efter de aktiviteter som prioriteras i verksamheten. Myndigheter och styrdokument visar på i vilken riktning lärandet ska bedrivas, men det är de som arbetar i verksamheten som tolkar hur lärandet ska ske utifrån sin barngrupp. Vi diskuterar inte lika ofta hur barnen själva, ska förstå och förhålla sig till det lärande som sker i förskolan. Min erfarenhet är att vi vuxna delar in lärandet i olika komponenter eller fack, medan barnen själva lär sig utifrån ett "här och nu" perspektiv. När barn hittar något som intresserar dem ute till exempel en fågel eller sniglar, vill de inte automatiskt lära sig mer om fåglar eller sniglar, utan de vill ta reda på  vad fågeln gör eller ta reda på vart sniglarna är på väg. Barn betraktar fenomen utifrån  sin samlade förståelseram - medan vi vuxna tenderar till att sätta igång en större och mer uppdelad lärprocess. När vi vuxna planerar, utgår vi från vad vi tror intresserar barnen, snarare än att vi följer barnens intresse och skapar ett lärande av situationen. Vi är så vana att vid att betrakta ett fenomen från fler perspektiv, att vi automatiskt väljer den ingången när vi planerar en process eller ett temainriktat arbete. Men om vi istället följer barnens utforskande, skapar vi ett lärande med utgångspunkt från ett barnperspektiv, där barns lärande kan bilda utgångspunkt för ett gemensamt utforskande.

Hur vi ser på barn får med andra ord stor betydelse för hur vi planerar för undervisning och lärande. Det påverkar också hur vi väljer att presentera lärandet i vår verksamhet, Barnsynen styr även vad vi prioriterar i verksamheten:

Läraren som ett filter
Foto: Elke Wetzig (GNU FDL 1.2)

Om förskolläraren ser barnen som tomma kärl som ska fyllas med kunskap, kommer det påverka verksamheten på ett sätt. Om vi ser barn som kompetenta barn som ska söka sin egen kunskap, planerar vi verksamheten på ett sätt. Om förskolläraren eller läraren fungerar som ett filter som väljer ut vad barnen ska lära sig, återspeglas det också i verksamheten. Kort sagt påverkar förskollärarnas tankar om lärande också vilket lärande som kommer vara möjligt att få del av i gruppen.

Om den målstyrda undervisningen blir viktigare än lärandet kommer barnens eget utforskande krympa i verksamheten. Barns eget lärande förpassas,till den tid som finns mellan planerade aktiviteter och rutiner, när de får möjlighet att ha fri lek och själva bestämma vad de vill göra. Eller så sker lärandet bortom synhåll för de vuxna, när barn får chansen att föra egna samtal, eller prova egna färdigheter tillsammans i smyg. I en öppen inbjudande miljö där barns intresse tas på allvar får barn däremot chansen att tillsammans utveckla en egen öppen kultur.

Som jag ser det sker det riskerar den målstyrda undervisningen i förskolan att bli snäv om den bara förknippas med ämnesdidaktik. För att vidga bilden av lärande behöver vi också få mer kunskap om vad didaktik innebär ur ett allmänt perspektiv i förskolan. Frågorna om Vad, Hur, Varför, får olika svar om de sätt i relation till vem eller vilka det är som ska lära sig något. När frågorna sätts i ett vidare perspektiv Då vidgas lärandet som helhet i verksamheten. Om vi vidgar perspektivet på undervisning blir också den fria leken målstyrd undervisning. Skillnaden i vad som är undervisning beror på lärarens syfte med aktiviteten. Går vi ut på gården för att det är en rutin, sker kanske ingen undervisning. Men om läraren har ett tydligt syfte med vistelsen på gården och uppmärksammar det som sker i barngruppen kan också utevistelsen erbjuda många möjligheter till undervisning. En erfaren lärare använder sig kanske också i de lägena av beprövad erfarenhet som sitter i ryggraden och även rutiner kan då används för målmedvetet lärande. Den avgörande skillnaden för hur vi tolkar undervisning som begrepp menar jag handlar om, hur vi ser på och prioriterar och reflekterar. över det meningsskapande som sker i mellanrummen. Det verkliga lärandet sker i mellanrummen likaväl som vid förskolans eller skolans målstyrda aktiviteter.


Var finns vi i leken?

Jag får ofta frågan om hur man kan tänka då man ska planera för att skapa utrymme för barns egna lekar och samspel. Många ser att barnen eller eleverna prövar egna initiativ och idéer i leken men tycker det är svårt att veta hur de ska följa upp leken i verksamheten.
Jag har utifrån de diskussioner jag deltagit i reflekterat över att många tycker det är extra svårt att utmana den egna leken och samspelet när de möter elever eller barn som har särskilda behov. Insikten om hur svårt det kan vara att ge utrymme för lek och socialt samspel väckte till en början förvåning hos mig som pedagog. Då jag själv alltid tyckt barnens utrymme för lek varit så viktig och självklar i min roll som förskollärare. Men med tiden har jag förstått att som pedagoger utgår vi ofta från de erfarenheter vi själva har med oss från vår uppväxt. Beroende på ålder, intressen och olika förutsättning har vi därmed olika referensramar till lek och socialt samspel. En del av oss har själva fått leka mer fritt medan andra är uppfostrade efter andra normer och värderingar. Tillsammans med vår övriga yrkeserfarenhet och kompetens påverkar det hur vi planerar innehållet i den egna verksamheten.
För en del förskollärare eller fritidspedagoger upplevs styrda aktiviteter som mer lätthanterligt i en stor barngrupp. Andra lärare eller pedagoger menar istället att eleverna eller barnens intresse är en viktig grund i verksamheten, tillsammans med styrda aktiviteter. Jag tänker att det är viktigt att vi vågar mötas och diskutera varför vi ser olika på leken.
Finns den vuxne med i leken?
Foto: Kristina Alexanderson (CC BY-NC-ND 2.0)

Oavsett hur vi förhåller oss till fri lek kontra styrda aktiviteter tänker jag att det är viktigt och lyfta diskussionen om hur vi kan öka möjligheten till delaktighet i verksamheten. Både förskolans läroplan (Lgr 98/16) och fritidshemmets kapitel (Lgr 11/16 kap 4) betonar vikten av att barn/elever har rätt till delaktighet. För mig innebär delaktigheten att du som elev eller barn också ska kunna få påverka innehållet i verksamheten. Det innebär att i sin tur att eleverna också behöver få möjlighet att delta i planering och utvärdering av en verksamheten. Trots läroplanens skrivningar verkar vuxenstyrda aktiviteterna få allt större utrymme både i förskolan och på fritidshemmen. Jag kan inte låta bli att undra vilken betydelse få tillfällen till socialt samspel och lek medför för elevernas välbefinnande och sociala relationer. Många elever kämpar med ensamhet både i och utanför skolan. Att elever får stöd för att kunna vara inkluderad i fritidshemmets eller förskolans aktiviteter, är minst lika viktigt som att elev får stöd under skoltid. Sett utifrån barnets samlade tid i ett skolsystem är det viktigt att förskolan och skolan tillsammans uppmärksammar barnens behov av att få tid till lek under dagarna. Det är i leken barnen utvecklar både sin identitet och sin sociala förmåga och därför behöver det finnas gott om utrymme för lek och socialt samspel i förskolan och på fritids.

Utgår vi från det som fascinerar och intresserar elever och barn, kan intresset också användas för att skapa en inkluderande miljö, där en elev eller ett barn kan delta i en lek och få möjlighet att utveckla egna intressen tillsammans med lite färre kamrater. Tillgänglighet och anpassning kan handla om personstöd eller hjälpmedel, men det kan också handla om att vi planerar utifrån tanken att alla barn ska kunna delta i någon eller några aktiviteter i verksamheten tillsammans med kamraterna. Genom att förbereda med material vi vet intresserar en elev eller ett barn kan vi t ex locka till en gemensam aktivitet som vattenlek eller en rörelseaktivitet. Om eleven får vara med och prova materialet i förväg kan vi väcka nyfikenhet och engagemang genom förberedelser och gemensamma dialoger. Hur vi introducerar aktiviteter med bildstöd och vuxenstöd kan ha stor betydelse för känslan av delaktighet för eleven. Det betyder inte att man måste vara i en stor grupp hela tiden, men man kan få befinna sig i ett sammanhang vid de tillfällen som fungerar.

Jag har också fått frågan var man börjar när det är svårt att veta vad eleverna eller barnen i gruppen är intresserade av. Jag tycker då det är bra att använda foto dokumentation eller film som utgångspunkt för att diskutera vad eleverna eller barnen leker i de olika rummen. Filmerna och fotografierna  kan sedan användas som en ram och underlag för gemensamma diskussioner i arbetslaget, och som startskott i utvecklandet av av en lärmiljö som utgår från barnens intressen i högre utsträckning. Den dokumentationen man samlar in kan sedan användas för reflektion där arbetslagen tillsammans planerar för hur aktiviteten kan utmanas vidare till ett tema genom att man tillför material eller skapar sammanhang som utgår från det man sett i dokumentationen väcker nyfikenhet eller intresse.








Kan du se den andres perspektiv?

Jag har under en längre tid slagits av hur svårt det kan vara att förstå varandra när vi hamnar i dilemman där deltagare har olika åsikter i en diskussion. Vi vet att det är viktigt och finna vägar för samarbete inom verksamheten. Men hur lyssnar vi på varandra i gemensamma dialoger och stöttar varandras olika styrkor i arbetslaget. Är det den starkaste rösten eller det effektivaste arbetslaget som tar mest utrymme i verksamheten, eller finns det inre kvalité som kanske inte tydliggörs lika högljutt i en samverkan, som är lika betydelsefullt. Diskussionerna på internet går heta och många som deltar i diskussioner på sociala medier kan gå ganska långt med sina argument för att få sista ordet, oavsett vilket ämne det handlar om. Många strävar efter att ha så slagkraftigt argument som möjligt i diskussionen istället för att försöka finna vägar för en dialog tillsammans. Man vill gärna driva sin linje och övertyga kollegorna om att den egna åsikten är bäst oavsett om det handlar om en diskussion på internet eller en mer privat diskussion med vänner.Ibland får jag känslan av att det är så också på våra arbetsplatser. Det är viktigt att vara kreativ och idéskapande i verksamheten men det borde vara lika viktigt att kunna lyssna på dem man ska samarbeta med, ändå verkar det vara mycket svårare och lyssna på sina kollegor för att försöka förstå deras ståndpunkt.

Din åsikt är baserat på ett perspektiv, men kan du se den andres perspektiv?


Hur vi hanterar och respekterar olika arbetssätt inom den egna verksamheten är lika viktigt som hur vi praktiskt möter olikheter i en barngrupp. Ett professionellt förhållningssätt gentemot barnen är för alla som arbetar inom förskolan och skolan en självklarhet. Att fundera över vilket ansvar vi kan förvänta oss av barnen är också enklare än att reflektera över den gemensamma kontexten där både kollegor, föräldrar och barn ingår. Den gemensamma kontexten skapar vi tillsammans. Vi har ett ansvar att möta kollegan med nyfikenhet och intresse. Vilket kanske inte alltid enkelt, då många viljor ska samsas om utrymmet när verksamheten planeras. Ofta finns underförstådda regler och kanske även status i ett arbetslag. Att skapa utrymme för olikhet handlar om att fästa blicken på hur vi kan möta varandra som medmänniskor oavsett ålder, status och kompetens. Det handlar om hur vi möter den "andre" som medmänniska med förståelse och respekt också i de små mötena som sker i vardagen. Det handlar också om att förstå varandras olika roller och uppdrag i en gemensam verksamhet istället för att tävla om vilket uppdrag som är viktigast.


I samarbete och samverkan inom den egna organisationen finns en gemensam kraft som vi kan använda för att skapa en tillåtande och harmonisk atmosfär i verksamheten. Om vi lite till mans funderar på hur vi förvaltar även de korta mötena tillsammans i arbetslaget. Kan vi finna vägar för att försöka förstå den andres handling i olika situationer, när de väljer en annan lösning än vi själva skulle valt. Vi måste kanske inte korrigera kollegan om barnen springer i korridoren, utan vi kan välja tänka att kollegan har en tanke med vad hon gör och lita på den. Eller vi kan vänta med och ta diskussionen tills det är dags för avdelningsmöte och vi har tid att sitta ner och reflektera tillsammans. Alla små val som vi gör är  också betydelsefulla.
Jag är nyfiken på hur ni tillsammans arbetar för att skapa ett tillåtande klimat i er verksamhet och hur lyssnar ni in varandra i arbetslaget?