Hur lär barn?

Inom förskolan använder vi uttrycket barn i behov av särskilt stöd när vi talar om barn som behöver extra. Förespråkare och utbildare för Reggio Emilia-filosofin använder i stället uttrycker barn med särskilda rättigheter. Reggio Emilia förespråkar att barns olikhet är en tillgång och många använder olikheten som utgångspunkt för verksamheten. Om vi ställer oss frågan "hur lär barn?" Tvingar den då varje lärprocess att utveckla egna metoder att lyssna till barnens olikhet? Det handlar om att undersöka hur individens lärande kommer till uttryck och förändras i utbytet med andra. Men vilka värderingar lägger vi in i ordet olikhet?
När vi talar om lyssnande då talar vi om ett aktivt lyssnande till skillnad från ett passivt lyssnande, och om ett välkomnande av den Andre och en öppenhet för den Andres olikhet. Den Andres olikhet är i första hand en rättighet att vara annorlunda. Olikhet kan aldrig vara positiv eller negativ i sig själv, den blir positiv eller negativ i relation till vilken sorts mottagande och välkomnande som den enskilda skolan kan ge. Rinaldi, Modern barndom (2002 a.a sid 32).
Olikhet kan ses som en styrka och något som kan användas som en tillgång i verksamheten vid organiseringen av den pedagogiska miljö. Eller vid möbleringen. Men olikhet kan upplevas både som ett positivt laddat begrepp och ett negativt. Den blir positiv eller negativ beroende vilket välkomnande eller mottagande pedagogerna väger in i begreppet.
Första steget för att olikhet ska vara en tillgång borde därför vara att pedagogerna i arbetslaget diskuterar vilken innebörd de lägger i begreppet, för att sedan kunna förverkliga tankegångarna i barngruppen. Erika Kyrk Seger skrev för en tid sedan om vår stora lust att skapa begrepp i förskolan. Det är viktigt att vi diskuterar innebörden i olika ord och tillsammans i arbetslaget reder ut vad vi tycker att olika begrepp står för. Jag är  nyfiken på hur ni som läsare ser på ordet olikhet, vilka föreställningar och tankar det föder hos er.
Om alla förskolor arbetar med olikhet skiljer sig ändå resultatet åt beroende på hur vi levandegör begreppens innebörd i verksamheten. Det är när vi lyssnar till barnen och hittar metoder för att föra dialoger som vi kan levandegöra begreppen. För olikheten ska bli en styrka krävs det att pedagogerna i förskolan lyfter den som en tillgång i gruppen. Om pedagoger lyfter att barn är olika på ett positivt sätt i dialoger och samtal i barngruppen har barns självbild en möjlighet att kunna utvecklas på ett positivt sätt. Att ett barn kan knyta skorna själv men ett annat inte kan för att fingrarna inte vill, blir inget konstigt om vi visar på att vi är olika. I samtalen kan vi istället berätta att det barnet kanske är bra på att köra med bilar eller måla. Genom att visa på både små och stora olikheter skapar vi förståelse mellan barnen och de kan också uppmuntras att samarbeta för att lösa ett problem, Tex skjutsa kompisarna på en tung cykel med flak.
Alla måste inte lära sig att knyta skorna.
Foto: woodleywonderworks (CC BY 2.0)

Om vi istället tänker att olikhet är något vi vill rätta till eller kompensera i barngruppen blir det den synen vi förmedlar till gruppen och barnen som ingår i verksamheten. För mig ligger det en stor skillnad i om vi betraktar barn som objekt som ska värderas och sedan rättas till, jämfört med om vi betraktar barn som kompetenta och utgår från att allas förmågor är viktiga för gruppen. Men det är lika viktigt hur vi pedagoger förankrar och visar på ordets betydelse i praktisk handling i barngruppen. Flera förskolor kanske arbetar med att olikhet ska vara en tillgång i verksamheten, men sättet som vi synliggör olikheten på blir ett viktigt pedagogiskt arbetsverktyg. Därför är jag nyfiken på att höra andras erfarenheter på hur olikhet kan användas som en tillgång i en barngrupp.