Nippertippan och jag Lucka nr 17 - #Stafettjulkalendern 2015


Tredje året

I år är det tredje året jag deltar i Martina Lundströms #Stafettjulkalender, att välja  innehåll till min lucka  var inte lika svårt, som det varit föregående år. Den 25 november avled författaren Lennart Hellsing. I Dagens Nyheter beskrivs han som någon som fick barnkulturen att dansa. Vi är många som haft glädje av hans poetiska värld befolkad av figurer som Herr Gurka, Selma Selleri och Krakel Spektakel. Han har skrivit många fantastiska barnböcker och står också bakom en rad figurer som använts nästan dagligen under mina yrkesverksamma år i förskolan. Hans poetiska värld finns i högsta grad närvarande i vår vardag. Under alla de år jag arbetat som förskollärare har hans sånger, rim och ramsor varit en gäst på våra samlingar. Ramsorna om Gubben Gran som for till stan och Fibben Hald, har berättats på olika sätt, lite beroende på vilken pedagog som hållit i samlingen. Alla hans figurer har gett många barn i förskolan och kollegor i förskolan, glada skratt och mycket gemensamma glädje stunder i förskolan. Det är också något som var viktigt i min yrkesvardag, att ha roligt tillsammans med språket. Sprida glädje är något som var viktigt för den folkkäre författaren. Jag tänker att det är en viktig del i vardagen, för barn och pedagoger. Att ha roligt tillsammans och att få lustfyllda språkupplevelser.


I alla de barngrupper som jag arbetat i, har Nippertippan varit en kär figur på samlingen där barnen kommit med många tokiga förslag på vad hon ska göra, vardagliga saker som barnen gör varje dag, har valts in i sången. Som t.ex äta frukost, borsta håret eller tänderna. Vi har ofta sjungit den första versen på klassiskt sätt och sedan experimenterat tillsammans med stor glädje och inlevelse. Barnen älskar detta moment att själva få ge förslag på knasigheter, och det ena förslaget brukar vara tokigare än det andra, och i den här sortens sånger går det alldeles utmärkt. Lika älskad och omtyckt som Nippertippan, är Jag hamrar och spikar och bygger en bil. Den har funnits med som språkpåse, som flanosång och den finns med i den sångpåse som vi använder idag i vår samling. Senast här om dagen såg jag barnen följa rytmen i sången med egna tecken, dansade och stora leenden i kroppspråket.


Sikten skymd

En tanke som slår mig när jag läser igenom hans verk beskrivna på Wikipedia är att hans sånger och ramsor också är sådana ramsor som vandrar mellan kollegor i förskolan. Innehållet förändras och görs om. I texterna byts en del ord ut och sångernas innehåll anpassas till de barn som ska sjunga dem. Så tänker jag att han har så rätt i detta med att det ska finnas glädje med i berättandet. Att det är så viktigt att få sätta sin egen text och använda sina egna språkliga uttryck i sångerna. Berättandet är en lika viktig del för språkutvecklingen. Det ger barnen möjlighet att skapa inre bilder och egna fantasier. Att få ha pedagoger som bjuder på språkupplevelser är oerhört viktigt som barn. I olika former och utbud. Ibland kan det vara ett stort steg i pedagogrollen att våga improvisera, berätta och sjunga med inlevelse med barnen, men det är en stor del av yrkesrollen. Att kunna skapa relationer med hjälp av språket, glädje och gemenskap. Att  ha roligt tillsammans och våga bjuda på sig själv i mötet med barnen och sjunga i leken, under blöjbytet eller kort sagt när det passar blir därför rådet som gömmer sig bakom min lucka. Ibland går diskussionerna höga, om hur innehållet i sångerna ska anpassas till ett genus-tänkande, och vi pedagoger har en massa åsikter, vi ändrar och gör om innehåll och skapar ramar för språket. Men kanske glömmer vi betydelsen av att lyssna in hur barnen upplever sångerna, berättelserna och böckerna vi berättar. Vi vuxna lägger ibland in så mycket allvar i vardagen och vuxetresonerande. Det lätt att allvaret skymmer sikten och vi inte ser den spontana och lustfyllda språkupplevelsen som barnen får av de välkända ramsorna och sångerna, som är så viktig.