Vill du leka med mig

En solig höstdag sitter jag på en parkering med en liten tjej på ett och ett halvt år. Under tiden som vi väntar på resten av sällskapen plockar hon med stenarna nedanför på marken. Hon vrider och vänder på stenarna och känner på de olika ytorna på dem. Till slut plockar med ganska stor noggrannhet upp en utvald sten och tittar på mig, med en blick full av bus och glitter. Hon ger mig en inbjudande signal och sätter stenen intill örat och ringer. Vi ringer alla möjliga och småpratar tillsammans om lite av varje och trots att alla bokstäverna inte är på plats går det höra vad hon vill säga och vem vi ska ringa till. Efter en stund slutar leken och hon klättrar upp i mitt knä, glatt hejar hon på alla som passerar. Efter en stund kommer resten av vårt sällskap och den spontana lekstunden är över.
I leken kan en sten bli vad som helst med fantasins hjälp
Foto: Yamanaka Tamaki (CC BY-NC-ND 2.0)

I veckan har jag följt en diskussion på sociala medier om skillnaden på barns och vuxnas vokabulär.
Det var intressant att läsa om hur olika pedagoger lägger in olika innebörd i språkliga uttryck. Röster höjdes för att barn behöver möta pedagoger som använder svåra ord som "kompromissa" och "ställa upp" i de dagliga samtalen med barnen. Andra menade att det var svåra ord för barn att ta till sig och förstå. Diskussionen stannande kvar i mina tankar och jag har funderat över vad jag tänker om språk, ord och begrepp.
Jag tänker att barn behöver pedagoger som möter dem där de är i vardagen. Barn behöver pedagoger som ser vad de gör och som hela tiden bjuder in till kommunikation och samtal, både ute och inne, där barn befinner sig för stunden. När barn leker behöver de möta pedagoger som är nära barnen och sätter ord på det som händer i leken. De behöver möta pedagoger som snappar upp de sammanhang barn befinner sig inom och som skapar interaktioner. Som i exemplet med stenen, pedagogens roll är att bjuda in barnen till samtal eller lek och skapa sammanhang. Samma situation kunde lika gärna vara hämtat från förskolans gård där en pedagog snappar upp barnens låtsaslek och inleder en interaktion med barnen. Jag menar att pedagogens uppdrag är att möta barnen där de befinner sig.
Många kallar det vara "härvarande" pedagog. Genom åren i förskolan har jag mer och mer insett att detta är något som är svårt för många pedagoger. Att vara "härvarande" medför att pedagogen behöver se och anamma det barn gör för stunden och se värdet i det som sker i den spontana leken. Det är kanske lättare sagt än gjort i en barngrupp med högt barnantal, men där ligger också skickligheten och erfarenheten i pedagogens möjlighet att skapa interaktioner i nuet tillsammans med barnen. En del pedagoger kan vara själva med ett 10-tal barn och skapa både lugn och inbjudande atmosfär i gruppen. Andra tycker det är svårt och vet inte riktigt vart de ska börja ett relationsskapande. Är man osäker använder man kanske rösten eller hamnar i rollen att man känner behov av att man måste övervaka det som sker i gruppen.Därför är det så viktigt att vi delar med oss av olika erfarenheter till andra kollegor, Att vi diskuterar vad de ord vi använder betyder tillsammans med barnen så att de också kan få erfara vad olika ord betyder och vi kan få ett gemensamt språkligt sammanhang. Tillsammans skapar vi kulturen i förskolan och där ingår även det gemensamma språket och interaktionerna i barngruppen, Genom att vara nära barnen och använda ett rikt språk lägger vi en solid grund för språkutveckling.

Hur tänker du som pedagog att du kan underlätta för barn genom att vara närvarande eller härvarande pedagog? Vilka tips använder du för att underlätta för barn att delta i interaktioner tillsammans med kompisarna?



Undervisning i förskolan - en självklarhet

Efter att ha läst Skolinspektionens nyss utkomna rapport, Förskolans pedagogiska uppdrag, funderar jag över varför själva ordet undervisning väcker så mycket ilska och avståndstagande hos pedagoger i förskolan.
Jag har läst och hört uttryck som "undervisning är inget förskolan ska syssla med" "barn måste få leka utan att pedagoger blandar sig i" och "använder vi lärandet i leken förstör vi värdet i den egna upplevelsen" på flera håll. Även Lärararnas tidning lyfter ut undervisningsbegreppet ur rapporten och anger det som problematiskt.

Många pedagoger menar att det inte är förskolans uppgift att undervisa och att barn lär på egen hand utan att vi som pedagoger behöver finnas där. Hur vi upplever undervisning beror det på vad vi förknippar undervisning med. Det kan vara minnen av den egna skolgången kantad av positiva eller negativa minnen. Eller någon nära väns upplevelse av skolgång. Eller medias framställning av skola och undervisning. Rapporten och diskussionerna som ägt rum i på sociala medier i kölvattnet efter den, visar att många menar att undervisning är något som hör hemma i skolans värld och inte förskolans.


Skollagen slår fast att undervisning ska ske i alla skolformer, dit räknas även förskolan. Skollagen definierar undervisning som målstyrda processer, ledda av lärare och förskollärare som syftar till utveckling och lärande. Inom förskolan skulle undervisning som målstyrda processer kunna jämföras med läroplanens stimulera och utmana barn utveckling och lärande. Stimulans och utmaningar kan dock ske på många olika sätt, men det är först när det medvetet riktas mot strävansmålen och blir en lärprocess, som vi kan tala om undervisning. Undervisning och lärande kan i sin tur beskrivas som nära förknippade med varandra.

Det jag tycker är mest väsentligt med resultatet är att många pedagoger har svårt att sätta ord på det lärandet som sker i vardagliga sammanhang. Det har svårt att skilja på lärande och undervisning och många menar förknippar undervisning med skolliknande undervisning. Rapporten lyfter också problemet med det starka fokuset på görande i förskolan. Planerade aktiviteter eller samlingar upplevs som ett kvitto på att det ett lärande sker,  barns egna erfarenheter och upplevelser av aktiviteterna används däremot mer sporadiskt till lärande. Barns egna görande ses mer sällan som något man kan använda i undervisningssyfte.

Därför menar jag att en ingång till att närma sig begreppet undervisning, är att sätta ord på det lärande som sker i den dagliga verksamheten till exempel i tamburen eller i den fria leken. Vi behöver lära oss fånga de undervisnings tillfällen som finns i vardagen. Vi behöver sätta ord på helheten utifrån innehållet i läroplanen. Vi behöver diskutera hur samtalen i hallen kan bidra till en lärprocess. Tar vi vara på barnens samtal under påklädningen eller i tvättrummet. Hur kan exempelvis påklädning bidra till en målstyrd process.


Förskolans pedagogiska uppdrag


Jag menar att vi därför också måste diskutera vilket kunnande som är viktigt för barn i förskolan. Vi måste komma bort från matematikhörnor och språkhörnor och se på lärandet ur ett större perspektiv. Pedagogernas uppgift är att erbjuda ett lärande som är roligt, meningsfullt och anpassat efter barnens och gruppens förutsättningar och intressen. Lärandet måste ses ur ett helhetsperspektiv. Förskolan ska präglas av det lustfyllda lärandet och det är pedagogernas uppgift att göra det roligt och meningsfullt. Att få erövra självständighet är också ett lärande liksom att våga kommunicera och formulera egna hypoteser till pedagogerna. Vinbärssnäckorna på gården är för barn något viktigt och spännande medan den ur ett vuxenperspektiv inte ses som speciellt viktigt. Att lära sig lyssna på barnen och lyfta deras frågor är en viktig process som kräver att vi ställer in "hörstyrkan" på rätt våglängd så vi ser på vardagen ur barnens perspektiv. Barn har rätt att få respons för de egna lärdomarna som sker via leken och meningsskapande aktiviteter.  De behöver få möta vuxna som ser deras möjligheter och stimulerar deras naturliga lust och nyfikenhet. Att barn får respons när de vill berätta om funderingar och frågor borde vara en självklarhet för alla som arbetar i förskolan.

Inskolning - men sen då

Det är nytt läsår och för många av oss som arbetar i förskolan eller skolan är det inskolningstider eller introduktionstid om vi föredrar den benämningen. I veckan har jag läst debatten om inskolningen med stort intresse. Jag har också sett inslaget om inskolning på Nyhetsmorgon på TV4.

Linda Linder och Katinka Leo i Nyhetsmorgon
Foto från TV4

I inslaget i Nyhetsmorgon nämner Linda Linder och Katinka Leo vikten av att skapa dialog och relationer till föräldrarna under inskolningstider. Linda och Katinka menade att förskollärare har en professionell kunskap om barn och mycket erfarenhet. De gör sig bästa för att barnen ska trivas i förskolan. Det är viktigt att barnen möter en spännande verksamhet i förskolan oavsett ålder. Förskolan har länge använt av traditionell inskolning som bygger på att barn under en två veckorsperiod tränas i att lämnas korta stunder tillsammans med en ansvarspedagog. Idag talar många psykologer och sjuksköterskor vikten av anknytning. Malin Broberg  är en känd förespråkare för anknytningsteorin och menar att det är för lite med några få dagar för att barnen ska hinna knyta an till pedagogerna. Det är viktigt menar de som förespråkar anknytningsteorin att det finns en ställföreträdande vuxen som kan ersätta föräldern och trösta när det lilla barnet är ledset. Många pedagoger i förskolan menar att en föräldraaktiv introduktion är den bästa metoden. Under tre till fem dagar finns föräldrarna med hela tiden och hjälper barnet in i verksamheten. Det är föräldrarna som bestämmer när barnet ska vara själv på förskolan. De som förespråkar den föräldraaktiva metoden menar att den bäst överensstämmer med intentionerna i läroplanen, och menar att föräldrarna ska introduceras i verksamheten.

Jag menar att oavsett hur inskolningen är organiserad och vilken metod förskolan använder, är det förskolans uppdrag att hjälpa alla barn komma tillrätta i gruppen. Alla förskollärare måste vara professionella och ta hänsyn till både barns individuella förutsättningar och föräldrarnas trygghet. Vår förmåga att skapa dialog och kommunikation med föräldrarna kommer påverka hur barnet kommer uppleva sin förskolevistelse över tid. Oavsett hur stor gruppen är eller hur många vuxna det är i förskolan ska vi finnas nära barnen och hjälpa dem acklimatisera sig i verksamheten.Det är förskollärarnas och arbetslagens ansvar att planera en verksamhet med kvalité trots att det pågår inskolning. Under inskolningstiden och uppstarten av ett läsår är det viktigt att arbeta för att hela gruppen ska utveckla en samhörighet och gruppkänsla.  .

Det är länge sedan mitt barn började förskolan men erfarenheterna från förskoletiden har jag tagit med mig in i min professionella yrkesroll. Jag tycker debatten om inskolning ofta utgår från ett bristtänk. Barnens behov av tröst och trygghet ställs mot en stimulerande och utmanande miljö. Istället för att vi diskuterar vad vi egentligen menar när vi talar om talar om anknytning. Att pedagogerna kanske lätt förlorar tålamodet och blir arga på barn som gnäller för att kommunicera sina behov.
Idag är det mer än 10 år sedan hon började förskolan men jag kommer fortfarande ihåg hur inskolningen och senare även själva förskolevistelsen ställde allt jag kunde och tyckte om förskolan på sin spets då ingenting utav det jag lärt mig som professionell fungerade för mitt barn i förskolan.

Särskilt väl minns jag hur det var när vi skulle lämna första gången under inskolningen. Runt om oss lämnade flera föräldrar sina ledsna barn på gården. Men vårt barn satt mitt i en sandlåda med ett stort leende och tittade på löven som ramlade ner från träden strax intill henne. Mönstret upprepades under flera dagar och hon var aldrig ledsen när vi lämnade eller hämtade. När hon var liten var det också svårt för henne att känna igen ansikten eller lära sig namnen på kompisarna i gruppen. Istället kände hon igen färgen på tröjan som pedagogen hade på sig eller deras olika sätt att prata och tala. Självklara saker som att tala om att hon behövde hjälp med kläderna eller att hon frös om händerna var svårt då det kom nya vuxna som hon inte kände. Tryggheten i att bli förstådd handlade för vårt barn inte bara om att någon var beredd med ett knä eller tröst utan lika mycket om hur pedagogerna kunde lyssna in vad hon behövde. Hur pedagogerna bemötte henne spelade stor roll för hur hon upplevde sin vistelse i förskolan och det hade stor betydelse hur pedagogerna kommunicerade hennes behov till nya kollegor. De pedagoger som kunde bygga relationer till henne och som gav henne tid att vara en i gruppen blev också avgörande för hur hon minns och talar om sin förskola i efterhand.

Tillsammans med mina professionella erfarenheter har föräldrainsikterna bidragit till att jag tycker att relationer och kommunikation är oerhört viktig. Dialoger och kommunikation till barn och föräldrar ger förutsättning  för vilken trygghet och kvalité som utvecklas i gruppen. Det handlar om relationsarbete men också om rättigheten att få förmedla sina behov till de vuxna runt om i omgivningen. Bara för att det finns en relation och trygghet till pedagogerna är det inte självklart att det alltid är så. Trygghet handlar inte bara om känslor utan också om att våga ställa frågor, våga tala om vad man behöver och att få vara en person i gruppen utifrån sina individuella förutsättningar.



Leken - en riktig lektion?

Inför den kommande skolstarten har jag satt mig in i både det nya kapitlet i läroplanen för förskoleklassen och det nya kapitlet för fritidshemmet. Till min glädje har båda kapitlen i det centrala innehållet lyft fram lekens betydelse. Skrivelserna har liknande formulering med undantag för några enstaka ord som skiljer sig. Leken får genom de nya skrivelserna en viktigare position under skoldagen och  också mer erkännande som undervisningsmetod. För leken innehåller så oerhört mycket fler möjligheter till lärande som oftast inte får något erkännande i undervisningen. Utifrån de nya skrivelserna hoppas jag det blir fler diskussioner om hur vi kan ompröva vår syn på var barnen lär bäst. Även om vi ger plats till leks det framför allt i mellanrummen mellan aktiviteterna. Redan i förskolan  prioriteras i många verksamheter och arbetslag aktiviteter högre än det egna utforskandet och den egna leken. Kanske är det inte så konstigt att barnen sedan har svårt att behärska lekregler när de når skolåldern. Eller sitta stilla i samlingen och under lektioner. Lekkompetens är något som behöver få mer utrymme både i förskolan och i skolan. Vi behöver en röd tråd där leken får mer uppmärksamhet och erkännande. Jag har ofta upplevelsen av att arbetet med en aktivitet ses som finare än barns egen lek.

Reviderade läroplanen lyfter fram leken.

I förskoleklassen ses som jag tolkat det när jag följt diskussioner på sociala medier och med kollegor i mina olika nätverk, läseboken eller skrivboken som mer erkänd undervisning. Barnens egna processer där de lär via leken och samtidigt omsätter lärdomarna i praktiskt handling kommer ofta i andra hand. Men är det verkligen en arbetsbok som gör en lektion till en "riktig" lektion, eller arbetspassen. Måste alla jobba med veckans bokstav i en månad i förskoleklassen eller gemensamma klipp och klistra övningar. Eller finns det andra sätt att nå färdigheter med hjälp av eget utforskande och lek. Vad är det som gör en lektion mer eller mindre riktig i omgivningens ögon. Är det att det finns arbetsmaterialet eller utformanden av lektionen som gör det till en lektion. För mig som lärare är det snarare undervisningen form och innehåll som gör det till en lektion.

Vad är en riktig lektion?

Jag mötte nyligen någon som sa ungefär så här - Vi har "riktiga" lektioner med riktiga arbetsböcker och arbetspass. Jag tror många tänker precis så arbetsboken sätter kvittot på att det blir en riktig lektion eller en aktivitet. Jag tycker det är intressant att fråga sig varför vi tänker så och hur vi kan tänka om och få ett större barnperspektiv på lektionsplaneringen. Handlar det om att vi tycker att arbetsböcker är fina och bättre ur pedagogisk aspekt. Handlar det om att vi tror att vi som lärare får mer anseende  av ledning och kollegor om vi använder ett visst material. Eller handlar det om att det helt enkelt är bekvämt att stoppa en arbetsbok i handen på eleverna. Oavsett är det viktigt att ställa sig frågan varför vi väljer att utforma undervisningen på det sättet vi gör. Vi bör också fråga oss hur eleverna kan få mer inflytande över lektionsplanering och innehåll i undervisningen utifrån ett barnperspektiv.

Lgr11 reviderad 2016

Förskoleklassen
Undervisningen syftar till att främja elevernas fantasi, inlevelse och förmåga att lära tillsammans med andra genom lek, rörelse och skapande genom estetiska uttrycksformer samt med utforskande och praktiska arbetssätt. I undervisning ska eleverna genom leken ges möjlighet att bearbeta intryck, pröva olika identiteter, Utveckla kreativitet samt sin egen förmåga att samarbeta och kommunicera. Undervisningen ska uppmuntra och utmana eleverna att pröva egna och andras idéer, lösa problem och omsätta idéerna i handling.

Fritidshemmet
Undervisningen syftar till att främja elevernas fantasi och förmåga att lära tillsammans med andra genom lek, rörelse och skapande genom estetiska uttrycksformer samt med utforskande och praktiska arbetssätt. I undervisning ska eleverna genom leken ges möjlighet att bearbeta intryck, pröva sin identitet, utveckla kreativitet samt sin förmåga att samarbeta och kommunicera. I undervisningen ska eleverna uppmuntras och utmanas att pröva egna och andras idéer, lösa problem och omsätta idéerna i handling.

De nya avsnitten väcker en del intressanta frågor och jag hoppas att pedagoger och lärare tar sig tiden att sätta sig in i texterna ordentligt. Jag är också nyfiken på vad det kommer innebära för er i den praktiska undervisningen. Kommer ni ändra på er undervisning och ge mer plats för lärande lek. Jag hoppas det och ser fram emot att läsa om spännande exempel från verksamheten.






..

Solkrämer har det något med lärande att göra?


Nu närmar sig sommaren och där med också vistelse på sommarförskola eller sommarfritids.

För några år sedan mötte jag en liten medmänniska som trots intensiv vårvärme drömmande längtande efter att få flyga flygplan till ett varmt land, för där kunde man bli brun. Under samlingen diskuterades ämnet och flera av barnen menade att en viktig sak med sommar och semester var att sola och bada för då blev man brun. Barnen återspeglade sin bild av sommaren och det var för samtliga barn viktigt och bli solbränd. Få snygg färg var för barnen en anledning till att vuxna ville åka utomlands. Upplevelserna att åka flygplan till ett annat land var i det här sammanhanget mindre viktigt. För mig blev det en påminnelse om hur våra värderingar vandrar mellan människor och frågan om solbränna blev därmed djupare än solkrämer.

Är det att bli brun som är meningen med sommar?
Foto: Nadar (CC BY-NC-ND 2.0)
Förskolan ska ta hänsyn till att barn lever i olika livsmiljöer och att barn med de egna erfarenheterna som grund försöker förstå och skapa sammanhang och mening. Barnens nyfikenhet, företagsamhet och intressen ska uppmuntras och deras vilja och lust att lära ska stimuleras.

(Lpfö 98/10)
Sommarvärme medför att många människor vill bli snygga och solbrända. Sedan barnsben har många fått inpräntat att det är viktigt att bli brun och njuta av solen. Åker man inte utomlands så ligger man gärna och solar på någon gräsmatta eller badstrand. Sommaren är för många lika med en tid med mycket sol, bad och umgänge. Strålsäkerhetsmyndigheten (pdf) menar att det är viktigare att förändra vårt förhållande till skuggan än att använda solskyddskrämer. Att förändra våra levnadsvanor är den största utmaningen och det bästa skyddet mot hudcancer. Barns hud är tunnare än vuxnas och därför behöver de skyddas från solen. De behöver få tillgång en rik och varierad gård som erbjuder mycket växtlighet som ger naturlig skugga. Undersökningarna visar också att detta är väsentliga frågor såväl för förskola som för fritids. Det behöver finnas ytor och varierad terräng att leka i på gården.
Men framför allt behöver pedagogerna flytta sig själva till skugga och ändra sin egen inställning till solen under arbetstid. Barn söker sig dit de vuxna är.

Naturlig skugga ger det bästa skyddet även om det också är bra med solskydd som segel och parasoller vid sandlådan. Solseglen bör placeras åt sydväst där solen lyser starkast mitt på dagen. Vid nybyggnation är solsegel bra komplement tillsammans med mer långsiktig plantering av träd och buskage på gården.

Ett mölighetsrum för kreativitet och svalka
Foto: Fredrik Larsson

Genom att lekar och aktiviteter placeras i skuggan söker sig barnen bort från solen. Finns det ingen skugga på gården så gör en utflykt till en lekpark som kan erbjuda skugga och svalka. Badar barnen i vattenspridaren så placera den i skugga snarare än solläge och se till att det finns saker som lockar där skuggan är. Ät frukten eller mellanmålet i skuggan och ha en vattentermos stående där så det finns tillgång till svalka varma dagar. Både att dricka och att leka med. Enkla presenningar eller tyger kan erbjuda solskydd i form av koja för barnen, särskilt om det finns lövverk över. Upptäck buskagen tillsammans med barnen och rigga miljön i förväg som barnen kan få hitta. Gör en skattjakt för äldre barn.

Naturlig skugga är det bästa solskyddet
Foto: Robert Payne (CC BY 2.0)

Om mer än halva himlen ovanför barnens favoritställe täcks av grönska är det effektivt solskydd. Solljus behövs men barns hud är känslig och behöver skyddas från för mycket solljus.

Det är pedagogernas ansvar att erbjuda en varierad sommarverksamhet med hög kvalité även under semestertider. Att hjälpa barnen skydda sig mot solen på ett klokt sätt ingår i den dagliga omsorgen. Det innebär också att det är pedagogerna som behöver fundera över hur de nyttjar gården och utevistelse så att barnen eller eleverna lockas till skuggan. Vi behöver erbjuda en verksamhet som visar på allt som kan upplevas en sommar oavsett om det är vattenlek eller utflykter i närmiljön. Förskolan och fritids har ett ansvar att erbjuda en vistelse där omsorg och helhet hänger samman oavsett väder och vind.


Mer bloggar om sommarförskola


Bemötande och förhållningssätt

Sommarförskola


Kvalité i sommarförskolans verksamhet

Sommarförskola del 2 av Martina Lundström

Sommarförskola del 3 av Martina Lundström

Tilltro till kollegor

Tilltro till kollegors förmåga vad betyder det för dig?


I rollen som förskollärare/lärare förväntas du kunna leda ett team eller ett arbetslag. Förskollärare och lärare förväntas vara kreativa stresståliga och flexibla. Pedagoger ska kunna samarbeta effektivt med kollegor barn och föräldrar. Både läroplanen för förskolan och läroplanen för grundskolan menar att den pedagogiska ledningen är en förutsättning för att kvalité ska kunna utvecklas i skolan. För att få en stark verksamhet krävs en nära kontakt mellan skolans personal, elever och omgivande samhälle. Tilltron till andras förmåga en viktig faktor för att få en stark verksamhet. När vi ingår i många olika relationer är det viktigt att vi vågar vara olika som kollegor och har tilltro till varandras kunnighet. När kollegan låter barnen klättra på en plats där du inte tycker det ska klättra vad gör du då? går du fram och säger att där får barnen inte klättra. När kollegan sätter igång en aktivitet fast du tycker att den skulle skötas på ett annat sätt avbryter du aktiviteten eller avvaktar du och spar händelsen för att lyfta den på nästa arbetslagsmöte?

På väg mot samma mål men i olika vagnar
Foto: Herulen (CC BY-NC-ND 2.0)


I arbetslag där många personer ingår blir det svårare att få alla att komma överens och kanske är det inte heller nödvändigt att alla tycker lika. Men det är nödvändigt att vi för öppna diskussioner om pedagogiska styrkor i arbetslaget, Genom åren har jag arbetat i arbetslag där allt ska göras på samma sätt oavsett vilka talanger pedagogerna har. Alla skulle driva samma aktivitet. Jag har också arbetat i arbetslag där pedagogerna tillåtit varandra släppa fram olika styrkor och talanger i vardagen. Själv föredrar jag det sista som jag anser ger utrymme för mångfald i arbetslaget. Hur vi hanterar olikhet får stor betydelse för hur pedagoger känner tillfredsställelse och stolthet över sin egen yrkesroll. Vi kan välja att försöka förstå att vi har olika styrkor som pedagoger eller så kan vi försöka styra alla i samma form. En viktig uppgift för ledningen är att se pedagogers olika talanger som en tillgång i verksamheten. Att uppmuntra kollegor och släppa fram sina intressen är en viktig del av ett ledarskap, planeringstid är en förutsättning för att det ska bli bra. Ofta använder vi bilden av ett tåg när vi pratar om samarbete.En del vill sitta i främre vagnen, en del i mitt vagnarna och ytterligare några föredrar den bakre vagnen. Som jag ser det är det från ledningshåll helt okej. Som personal i ett team har alla olika erfarenheter som bidrar till att vi intar olika roller. Det måste få vara okej att befinna sig i olika skeenden i livet istället för att vi ska pressa in alla i samma form och stöpa varandra i samma riktning. Det viktiga är att tåget kör i samma riktning och mot ett gemensamt mål.

Därför undrar jag hur visar du dina kollegor tilltro till deras kunnande? Hur berömmer du kollegans handlande när de gör något bra i vardagen och hur visar du uppskattning för andras erfarenheter?

Våga vara pedagog utan kryckor

Mina kära pedagoger och kollegor i Sverige,  det är dags att vi slutar diskutera vilka appar som är bra och börjar diskutera paddagogik. Det är dags att vi kasserar äggklockorna slutar begränsa tiden och låter barnen upptäcka möjligheterna med IKT och teknik på allvar. Det är dags att vi lyfter exempel på hur vi kan integrera datorn med andra verktyg i verksamheten och låter den bli en naturlig del av vardagen.
Så skrev jag 2013 efter min första SETT-mässa. På årets mässa hamnade jag i många diskussioner om varför det inte hänt mer de senaste åren. Fortfarande tror många att ett bra sätt att använda IKT är att använda pedagogiska appar i undervisningen. Spel och Youtube ruskar vi på huvudet åt och tycker att det inte hör hemma i verksamheten, för det har ju barnen fri tillgång till hemma. Eller så tänder vi på alla cylindrar när vi ser häftiga tips fladdra förbi i sociala medier. Vad häftigt med ett interaktivt tält, vilket material använde ni? Mina barn hade ett sådant tält på sin förskola, var kan jag ladda ner appen, vill du länka. Frågor som dessa är vardagsmat både på sociala medier och i vanliga samtal mellan kollegor.
De senaste åren har projektortält och IKT-rum exploderat i många verksamheter. Om vi ska använda IKT är för länge sedan passerat. Men hur vi ska använda IKT finns det många olika tankar om. De bra inspirerande lösningarna lockar. De är enklast att börja med. Gör en förskola något häftigt som är lätt att ta efter, hakar andra gärna på. Bra idéer sprider sig som ringar på vattnet till förskolorna via Instagram och pedagogiska grupper på Facebook.

Bild från Sara Perssons film om tältprojektion

Men någonstans undrar jag vad som händer under ytan när de enkla lösningarna och det färdiga materialet tar överhanden. I brist på tid och reflektion hoppar många på snabbtåget med färdiga produkter oavsett om det är lego eller en färdig kub. Kanske bidrar tidsbristen och de stora barngrupperna eller pressen från ett utökat läraruppdrag till att vi gärna väljer enkla snabba lösningar. Eller handlar det om ett allt snabbare samhälle. Hur som helst är risken stor att snabba fix och trix tar över i verksamheten. Att fråga någon efter tips på internet tar fem sekunder, att själva planera en process och söka svar tillsammans tar för mycket tid. Men jag saknar fortfarandet diskussioner om ett förhållningssätt. När vi skapar lärmiljöer måste vi också ge oss tid att bygga processer och öva oss på att ställa in  hörstyrkan, så den överensstämmer med det barnen ser i sin vardag. Det är nämligen det som ska ligga till grund för förskolan. Vi borde se en mångfald av idéer från pedagogiska miljöer istället för 100 fisktält eller likadana kuber, oavsett hur inspirerande idéerna kan vara. Barnen måste få inflytande över processen och kunna påverka valet av innehåll i lärmiljöerna.

Crutches
Foto: Anthony Crider (CC BY 2.0)
Som lärare behöver du inga kryckor. Du kan stå på egna ben.

Därför är det så glädjande med alla möten på SETT som bortanför föreläsningarna vittnar om att det jäser under ytan hos många pedagoger. Det växer fram ett sug efter ett framtidsorienterat lärande där barnens processerna är i centrum. Det växer fram en förändrad pedagogroll, och kanske är det också därför barn i större utsträckning när de börjar skolan gör uppror mot katederundervisning när de sätts i traditionella klassrum.
IKT handlar om förhållningssätt, barnsyn och samhällssyn, inte om bra appar. Ord som berörde mig i mina tankar är att det också kräver en förändrad lärarroll. En lärarroll som handlar om att våga undervisa utan kateder och läroböcker. Det vill säga vara pedagog utan kryckor. Den rollen i sin tur kräver modet av pedagogerna att våga axla det ledarskap som utmanar den traditionella synen på kunskap. Gemensamma mötesplatser  blir forum för nätverkande där ett framtidsorienterat lärande, relationer och dialoger hamnar i blickfånget. SETT blir  med andra ord mötesplats som ger oss vi inspiration och få  fina exempel som vi på hemmaplan vi kan utveckla verksamheten tillsammans med barnen i gemensamma lärprocesser. Det gör ingenting om vi gör fel, det viktiga är att vi vågar låta allas röster bli hörda. Det finns ett demokratiskt perspektiv som handlar om att alla barn ska ha rätt till multimodal teknik oavsett förutsättningar, men det kräver att vi pedagoger vågar agera tillsammans med barn på en gemensam arena.


Har du upptäckt den professionella pedagogen i dig själv?

Jag har länge funderat över hur vi som verksamma förskollärare växer in i vår yrkesroll och blir pedagoger i ett sammanhang. Den kunskap vi får med oss från utbildningen är en kunskap som sedan ska omsättas i den verksamhet som vi kommer arbeta inom. Vilka som finns runt om oss bestämmer hur pedagoger ska uppföra sig, vilken kunskap som ska presenteras i verksamheten och ledningen sätter också ramar för vad som är tillåtet att praktisera i sin yrkesroll. Att vara professionell innebär olika saker för oss beroende på var vi arbetar och i vilka sammanhang vi befinner oss inom. Den som är duktig inom ett sammanhang kanske får en helt annan roll i ett annat sammanhang. Precis som den som ibland kämpar för att bli accepterad för en barnsyn inom en verksamhet, kan få en helt annan roll om den vågar ta steget och byta arbetsplats. Pedagoger förväntas kunna praktisera mycket som är relaterat till tyst erfarenhet och fingertoppskänsla. Men omgivningen sätter ramarna för hur "huret" ska läras ut.
En del chefer styr med makt medan andra styr med pedagogik. Jag tror de flesta av oss mött chefen som anser att du inte får ha solglasögon när du pratar med föräldrar. Eller att du inte får ha joggingbyxor på arbetet. Förmaningslistan kan göras ganska lång. En del chefer strävar efter att istället ha medskapande pedagoger, som bidrar till att utveckla verksamheten och är mer tillåtande för hur pedagoger förväntas uppföra sig. Dock får ledningens val av förhållningssätt stora konsekvenser för vilken pedagogik som är accepterad. Har vi en gemensam samsyn som bygger på det kompetenta barnet behöver vi också ha en gemensam samsyn som handlar om lika värde inom arbetslaget. Helheten är viktig för att en gemensam barnsyn som bygger på demokrati ska kunna växa fram.

Vem ser du när du speglar dig?
Foto: Henry Burrows (CC BY SA 2.0)

För många år sedan hörde jag för första gången Birgitta Kennedy föreläsa om barnsyn, meningsskapande och förhållningssätt. Kennedy menar att då pedagoger lyckas se det vakna, nyfikna och kompetenta barnet får det konsekvenser för pedagogiken. Som relativt ny förskollärare tog jag fasta på den syn på skapande som presenterades inom Reggio Emilia och det blev många gruppmålningar, skapande projekt och glittriga sagoskogar. Vi jobbade mycket med demokrati och delaktighet i barngruppen, och barnen hade stort utrymme att vara delaktiga i verksamheten. Men arbetet med en bärande gemensam barnsyn i verksamheten och gemensam värdegrund hade kanske inte lika stort utrymme. I efterhand har jag reflekterat över hur jag då tolkade de 100 språken från den kunskap jag hade om bild, skapande och demokrati. Du kan läsa mer om hur vi gjorde i förskoletidningens temanummer om lärmiljö (2/16) där jag beskriver delar av det arbetet.


Vilka  pedagoger behöver kompetenta barn?
Foto: woodley (CC BY 2.0)
Mycket senare  har jag i min yrkesroll förstått  hur viktigt barnsynen och samsynen är i verksamheten. Att ha en gemensam värdegrund innebär att värdegrunden får ett starkt fäste i arbetslaget. För att  flera "hur"  ska kunna få plats i verksamheten krävs orädda pedagoger som vågar följa upp barnens tankar och idéer. För att organisera en verksamhet där barnens utforskande får ta plats och synas krävs det nyfikenhet och lyhördhet från pedagogerna. Vi behöver med andra ord en "synvända" som fokuserar både på lärmiljö och samtidigt sätter fokus på arbetslaget och arbetssättet i verksamheten. Det är stora skillnader på en barnsyn som bygger på barnet som är i behov av stöd och kompensatorisk träning som ex språkträning, kontra en barnsyn som utgår från tanken på att alla barn är kompetenta och har styrkor och förmågor som går att lyfta fram i verksamheten. Det kräver mer av pedagogen att hitta vägar för att alla barn ska kunna vara inkluderade i barngruppen. Du måste ta dig tiden att ta reda på inte bara barnets svårigheter och medicinska diagnoser utan också barnets styrkor och intressen.
Som pedagog väljer du om du vill vara den som förmedlar kunskaper utifrån en mer traditionell synvinkel, eller om du vill vara en aktivt och orädd pedagog som vågar följa barnens meningsskapande. det är svårare då det kräver med engagemang och anpassningar, men det är också givande och spännande att ge barnen tid att utvecklas i leken och utforskandet på förskolan. Ett aktivt pedagogiskt förhållningssätt kräver också att arbetslagen får tid och utrymme att planera och reflektera över barnsyn, förhållningssätt och värdegrund.


Under året som gått har jag fått möjlighet att vara medskribent i Linda Linders bok Pedagogisk miljö i tanke och handling. I mitt kapitel skriver jag om en miljö där alla barns perspektiv räknas och tillvaratas. I boken finns gott om fina exempel på hur en lärmiljö kan planeras med barns intresse och utforskande i fokus. Med andra ord finns det många praktiska exempel på hur många "hur" kan växa fram genom att erbjuda en rik lärmiljö för barn i förskolan.








Matematikmönster

Grundläggande matematik

Att kunna se hur mönster och strukturer i verkliga objekt eller i vardagen runt om oss är grundläggande för det matematiska tänkandet. Mönster finns överallt runt om oss och hjälper oss förstå hur vi kan använda matematik för att lösa problem.
Det finns många olika sorters mönster ex bildmönster eller visuella mönster, mönster som man kan se utan att kunna räkna. Det kan vara regelbundna mönster som upprepas enligt en viss ordning. Exempel på det kan vara geometriska mönster i murar, på golvplattor eller i ett staket. Ett symmetriskt mönster har två halvor som är varandras spegelbilder. Mönstret delas av en mittlinje och den ena sidan speglar den andra.

Foto t.v: WebTreats (CC BY 2.0)
Foto t.h: yy yeung (CC BY-NC-ND 2.0)
Geometrikt mönster | Symetriskt mönster

Ett växande mönster är ett mönster som förändras och blir större på ett logiskt vis  när flera kvadrater läggs intill en kvadrat och mönsterstrukturen upprepar sig.
Hela vår omvärld består av mönster men frågan är hur mycket vi pedagoger arbetar och tar tillvara på mönster i barns omgivning. När barn arbetar vid ljusbordet med geometriska figurer förstår vi att de arbetar med mönsterskapande.

Foto: Ulf Bodin (CC BY NC-SA 2.0)
Mönster finns att hitta överallt

När barnen provar att fylla en pärlplatta med pärlor i ett oregelbundet mönster handlar det också om att förstå hur mycket pärlor som ryms inom en given ram lika mycket som när barn gör en pärlplatta eller ett halsband efter en given mall.

Foto: Fredrik Larsson
Att skapa mönster

När vi pedagoger förstår att mönster är mycket mer än att följa en given mall, kan vi hjälpa barnen att upptäcka dem överallt, det kan vara ränder på en insekt, eller rutmönstret på tegelstenar. Att arbeta med grunderna i mönsterskapande kan handla om att låta barnen få prova och utforska hur mycket som ryms inom en given mall, eller låta barn utforska vilka mönster som finns på gården  med en mönsterjakt. Matematik tenderar ibland att flytta in i mattehörnor med stort fokus på sortering och räkning, men det är viktigt att vi inte glömmer arbeta mer med grundläggande förståelse. I barns eget utforskande kan vi pedagoger stötta och uppmuntra barn att prova mönsterskapande i enklare former. Även då arbetar vi med att ge barn en fortsatt förståelse för matematik och hjälper dem förstå vad som kommer sedan i en talserie. Genom att utgå från ett bildmönster kan också talraden förstås och uttryckas. Mönster är geometrins grunder och det underlättar även förståelsen av rumsuppfattning.

OrginalFoto: Fredrik Larsson (CC BY-NC-SA 2.0)
Sniglar på rad ger en fortsatt förståelse för matematik
I barns eget utforskande finns många öppningar som vi kan tillvara ta för att utifrån det utvidga barnens kunnande inom matematikens område. Ibland blir det lätt att matematik förminskas till att handla om lärande i anpassade hörnor med fokus på planerade matematikaktiviteter. Men fångar vi upp barns egna frågor och funderingar sätter vi in mönsterskapandet i ett vidare sammanhang och hjälper barnen utveckla både logik och kreativitet på ett konkret sätt, vilket är viktigt för att man senare ska kunna förstå grunderna i geometri. Matematik som får upplevas i kroppen ger en djupare förståelse för logiskt och kreativt tänkande när barnen blir större..


Gården - en föränderlig lärmiljö

Barn behöver möjligheter att utveckla intresse och förståelse för naturvetenskap och samband i naturen. Vi pedagoger behöver börja med att vara nära barnen på gården och försöka få syn på vad som fascinerar dem för stunden. Genom att observera barnen hittar vi ingångar till hur barn upplever gården och närmiljön. När min dotter var liten ville hon mest sitta i vagnen när det var snö. Som tvååring satt hon ofta i vagnen, både hemma och på förskolan. Efter ett tag insåg jag att det berodde till stor del på att hon inte förstod vad snö var. 
Foto: Fredrik Larsson/Citronfjärilen
Föränderlig lärmiljö

Jag satt ner tillsammans med henne under stuprännan på vår uteplats och började undersöka vattnet som droppade från stuprännan och kände på rännilarna som vattnet skapade i blötsnön. Vi började tillsammans ta upp snö och provade hur det kändes att ha den i handen. Vi gjorde snöänglar tillsammans. När det var töväder undersökte vi isen tillsammans och lyssnade på hur det kändes när isen knarrade under fötterna. Något år senare klättrade hon högst upp i snöhögen och lekte gärna på gården med smältvatten och snö i olika former. Men för att komma igång behövde hon få förståelse för vad snö var och få hjälp att upptäcka den.

I den reviderade läroplanen 2010/98 står det att:
Förskolan ska sträva efter att barn utvecklar intresse och förståelse för naturens kretslopp och för enkla naturvetenskapliga fenomen. Förskolan ska också sträva efter att barn tillägnar sig och nyanserar innebörden och begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld.
Det är en erfarenhet jag tagit med mig in i pedagogrollen. Barn behöver vuxenhjälp för att komma igång och våga utforska på gården eller i skogen. Har man dessutom ett annorlunda sätt att förhålla sig till omvärlden för att man utgår från detaljer istället för helhet, kan gårdens temperaturväxlingar vara en stor utmaning. Ganska ofta hör jag pedagoger diskutera tråkiga gårdar. Gårdar kan vara tråkiga för att vi ser dem med vuxenögon. Det vi vuxna tror är en slänt är för barnen en pulkabacke. De förhåller sig till gården med en egen referensram, det är lätt att vi pedagoger missar den. Därför är observationen och dokumentationen så viktigt, för att vi ska kunna närma oss omgivningen från barns betraktelser.

Om barn inte så gärna åker pulka själva, måste vi ta reda på vad det beror på. Samma sak om barnen mest står still, eller inte vill vara ute. Då måste vi fråga oss vad det beror det på och hur kan vi hjälpa. Detta är viktiga frågor som vi behöver ställa oss. Som vuxna behöver vi vara medvetna om att barn förhåller sig olika till naturen, beroende på vad de har för egna erfarenheter med sig. Att åka pulka eller bygga en snögubbe är inte enkelt om inte vi vuxna visar hur man gör genom att ta en roll i snöleken. 
Att ta med snön inne och få känna på den utan att bli kall.

Att få hjälp att lasta snö i en hink eller få hjälp att känna på en istapp tillsammans med en pedagog är spännande för ett barn. Genom gemensamma upplevelser kan vi pedagoger utmana barnen att utforska på ett djupare plan. I mina barngrupper har det varit spännande att få ta in snö och få leka med den inomhus, och att få se den förvandlas till vatten. När det varit kallt ute har det varit enkelt att erbjuda snölek inomhus genom att göra plats för snölek inomhus. Genom att skapar samband mellan ute och inne,finns möjlighet att utforska hur material förändras i de olika miljöerna. När barnen får välja material själva öppnas olika sätt att sätt och utforska vidare. På olika sätt kan vi utmana vidare utifrån barnens intresse och materialval, och samtidigt undersökt vikt, volym och kubik. I vardagssammanhanget finns många möjligheter till enkel naturkunskap som sker i ett meningsskapande sammanhang.
Varför har huset fått tänder?