Inskolning - men sen då

Det är nytt läsår och för många av oss som arbetar i förskolan eller skolan är det inskolningstider eller introduktionstid om vi föredrar den benämningen. I veckan har jag läst debatten om inskolningen med stort intresse. Jag har också sett inslaget om inskolning på Nyhetsmorgon på TV4.

Linda Linder och Katinka Leo i Nyhetsmorgon
Foto från TV4

I inslaget i Nyhetsmorgon nämner Linda Linder och Katinka Leo vikten av att skapa dialog och relationer till föräldrarna under inskolningstider. Linda och Katinka menade att förskollärare har en professionell kunskap om barn och mycket erfarenhet. De gör sig bästa för att barnen ska trivas i förskolan. Det är viktigt att barnen möter en spännande verksamhet i förskolan oavsett ålder. Förskolan har länge använt av traditionell inskolning som bygger på att barn under en två veckorsperiod tränas i att lämnas korta stunder tillsammans med en ansvarspedagog. Idag talar många psykologer och sjuksköterskor vikten av anknytning. Malin Broberg  är en känd förespråkare för anknytningsteorin och menar att det är för lite med några få dagar för att barnen ska hinna knyta an till pedagogerna. Det är viktigt menar de som förespråkar anknytningsteorin att det finns en ställföreträdande vuxen som kan ersätta föräldern och trösta när det lilla barnet är ledset. Många pedagoger i förskolan menar att en föräldraaktiv introduktion är den bästa metoden. Under tre till fem dagar finns föräldrarna med hela tiden och hjälper barnet in i verksamheten. Det är föräldrarna som bestämmer när barnet ska vara själv på förskolan. De som förespråkar den föräldraaktiva metoden menar att den bäst överensstämmer med intentionerna i läroplanen, och menar att föräldrarna ska introduceras i verksamheten.

Jag menar att oavsett hur inskolningen är organiserad och vilken metod förskolan använder, är det förskolans uppdrag att hjälpa alla barn komma tillrätta i gruppen. Alla förskollärare måste vara professionella och ta hänsyn till både barns individuella förutsättningar och föräldrarnas trygghet. Vår förmåga att skapa dialog och kommunikation med föräldrarna kommer påverka hur barnet kommer uppleva sin förskolevistelse över tid. Oavsett hur stor gruppen är eller hur många vuxna det är i förskolan ska vi finnas nära barnen och hjälpa dem acklimatisera sig i verksamheten.Det är förskollärarnas och arbetslagens ansvar att planera en verksamhet med kvalité trots att det pågår inskolning. Under inskolningstiden och uppstarten av ett läsår är det viktigt att arbeta för att hela gruppen ska utveckla en samhörighet och gruppkänsla.  .

Det är länge sedan mitt barn började förskolan men erfarenheterna från förskoletiden har jag tagit med mig in i min professionella yrkesroll. Jag tycker debatten om inskolning ofta utgår från ett bristtänk. Barnens behov av tröst och trygghet ställs mot en stimulerande och utmanande miljö. Istället för att vi diskuterar vad vi egentligen menar när vi talar om talar om anknytning. Att pedagogerna kanske lätt förlorar tålamodet och blir arga på barn som gnäller för att kommunicera sina behov.
Idag är det mer än 10 år sedan hon började förskolan men jag kommer fortfarande ihåg hur inskolningen och senare även själva förskolevistelsen ställde allt jag kunde och tyckte om förskolan på sin spets då ingenting utav det jag lärt mig som professionell fungerade för mitt barn i förskolan.

Särskilt väl minns jag hur det var när vi skulle lämna första gången under inskolningen. Runt om oss lämnade flera föräldrar sina ledsna barn på gården. Men vårt barn satt mitt i en sandlåda med ett stort leende och tittade på löven som ramlade ner från träden strax intill henne. Mönstret upprepades under flera dagar och hon var aldrig ledsen när vi lämnade eller hämtade. När hon var liten var det också svårt för henne att känna igen ansikten eller lära sig namnen på kompisarna i gruppen. Istället kände hon igen färgen på tröjan som pedagogen hade på sig eller deras olika sätt att prata och tala. Självklara saker som att tala om att hon behövde hjälp med kläderna eller att hon frös om händerna var svårt då det kom nya vuxna som hon inte kände. Tryggheten i att bli förstådd handlade för vårt barn inte bara om att någon var beredd med ett knä eller tröst utan lika mycket om hur pedagogerna kunde lyssna in vad hon behövde. Hur pedagogerna bemötte henne spelade stor roll för hur hon upplevde sin vistelse i förskolan och det hade stor betydelse hur pedagogerna kommunicerade hennes behov till nya kollegor. De pedagoger som kunde bygga relationer till henne och som gav henne tid att vara en i gruppen blev också avgörande för hur hon minns och talar om sin förskola i efterhand.

Tillsammans med mina professionella erfarenheter har föräldrainsikterna bidragit till att jag tycker att relationer och kommunikation är oerhört viktig. Dialoger och kommunikation till barn och föräldrar ger förutsättning  för vilken trygghet och kvalité som utvecklas i gruppen. Det handlar om relationsarbete men också om rättigheten att få förmedla sina behov till de vuxna runt om i omgivningen. Bara för att det finns en relation och trygghet till pedagogerna är det inte självklart att det alltid är så. Trygghet handlar inte bara om känslor utan också om att våga ställa frågor, våga tala om vad man behöver och att få vara en person i gruppen utifrån sina individuella förutsättningar.



Leken - en riktig lektion?

Inför den kommande skolstarten har jag satt mig in i både det nya kapitlet i läroplanen för förskoleklassen och det nya kapitlet för fritidshemmet. Till min glädje har båda kapitlen i det centrala innehållet lyft fram lekens betydelse. Skrivelserna har liknande formulering med undantag för några enstaka ord som skiljer sig. Leken får genom de nya skrivelserna en viktigare position under skoldagen och  också mer erkännande som undervisningsmetod. För leken innehåller så oerhört mycket fler möjligheter till lärande som oftast inte får något erkännande i undervisningen. Utifrån de nya skrivelserna hoppas jag det blir fler diskussioner om hur vi kan ompröva vår syn på var barnen lär bäst. Även om vi ger plats till leks det framför allt i mellanrummen mellan aktiviteterna. Redan i förskolan  prioriteras i många verksamheter och arbetslag aktiviteter högre än det egna utforskandet och den egna leken. Kanske är det inte så konstigt att barnen sedan har svårt att behärska lekregler när de når skolåldern. Eller sitta stilla i samlingen och under lektioner. Lekkompetens är något som behöver få mer utrymme både i förskolan och i skolan. Vi behöver en röd tråd där leken får mer uppmärksamhet och erkännande. Jag har ofta upplevelsen av att arbetet med en aktivitet ses som finare än barns egen lek.

Reviderade läroplanen lyfter fram leken.

I förskoleklassen ses som jag tolkat det när jag följt diskussioner på sociala medier och med kollegor i mina olika nätverk, läseboken eller skrivboken som mer erkänd undervisning. Barnens egna processer där de lär via leken och samtidigt omsätter lärdomarna i praktiskt handling kommer ofta i andra hand. Men är det verkligen en arbetsbok som gör en lektion till en "riktig" lektion, eller arbetspassen. Måste alla jobba med veckans bokstav i en månad i förskoleklassen eller gemensamma klipp och klistra övningar. Eller finns det andra sätt att nå färdigheter med hjälp av eget utforskande och lek. Vad är det som gör en lektion mer eller mindre riktig i omgivningens ögon. Är det att det finns arbetsmaterialet eller utformanden av lektionen som gör det till en lektion. För mig som lärare är det snarare undervisningen form och innehåll som gör det till en lektion.

Vad är en riktig lektion?

Jag mötte nyligen någon som sa ungefär så här - Vi har "riktiga" lektioner med riktiga arbetsböcker och arbetspass. Jag tror många tänker precis så arbetsboken sätter kvittot på att det blir en riktig lektion eller en aktivitet. Jag tycker det är intressant att fråga sig varför vi tänker så och hur vi kan tänka om och få ett större barnperspektiv på lektionsplaneringen. Handlar det om att vi tycker att arbetsböcker är fina och bättre ur pedagogisk aspekt. Handlar det om att vi tror att vi som lärare får mer anseende  av ledning och kollegor om vi använder ett visst material. Eller handlar det om att det helt enkelt är bekvämt att stoppa en arbetsbok i handen på eleverna. Oavsett är det viktigt att ställa sig frågan varför vi väljer att utforma undervisningen på det sättet vi gör. Vi bör också fråga oss hur eleverna kan få mer inflytande över lektionsplanering och innehåll i undervisningen utifrån ett barnperspektiv.

Lgr11 reviderad 2016

Förskoleklassen
Undervisningen syftar till att främja elevernas fantasi, inlevelse och förmåga att lära tillsammans med andra genom lek, rörelse och skapande genom estetiska uttrycksformer samt med utforskande och praktiska arbetssätt. I undervisning ska eleverna genom leken ges möjlighet att bearbeta intryck, pröva olika identiteter, Utveckla kreativitet samt sin egen förmåga att samarbeta och kommunicera. Undervisningen ska uppmuntra och utmana eleverna att pröva egna och andras idéer, lösa problem och omsätta idéerna i handling.

Fritidshemmet
Undervisningen syftar till att främja elevernas fantasi och förmåga att lära tillsammans med andra genom lek, rörelse och skapande genom estetiska uttrycksformer samt med utforskande och praktiska arbetssätt. I undervisning ska eleverna genom leken ges möjlighet att bearbeta intryck, pröva sin identitet, utveckla kreativitet samt sin förmåga att samarbeta och kommunicera. I undervisningen ska eleverna uppmuntras och utmanas att pröva egna och andras idéer, lösa problem och omsätta idéerna i handling.

De nya avsnitten väcker en del intressanta frågor och jag hoppas att pedagoger och lärare tar sig tiden att sätta sig in i texterna ordentligt. Jag är också nyfiken på vad det kommer innebära för er i den praktiska undervisningen. Kommer ni ändra på er undervisning och ge mer plats för lärande lek. Jag hoppas det och ser fram emot att läsa om spännande exempel från verksamheten.






..