Promenad längs fiskebron

Föreläsningen


Litteratur


Hejlskov, B. (2009). Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktioner
Hejlskov, B, Veje, V. och Stolt, H. Hantering av problemskapande beteende (pdf)

De Clercq, H. (2007). Autism från insidan: en handbok.

Cullberg, J. (2003). Kris och utveckling: en psykodynamisk och socialpsykiatrisk studie.

Fakta om autism och Aspergers syndrom, Stockholms läns landsting. (webb)



Vem bestämmer att barn är ouppfostrade


Ouppfostrade barn

Vad menar vi när vi pratar om ouppfostrade barn? Frågan har slagit mig senaste tiden när jag läst debatten om barnuppfostran i massmedia. Upprörda röster höjs och menar att dagens barn är ouppfostrade. Vilken norm styr vad som är bra barnuppfostran. Vem sätter gränserna för vad som anses är normal uppfostran.

Att gå mot samma mål.
Foto Fredrik Larsson (CC BY-NC-SA 3.0) 

Alla vi som lever ett rätt vanligt familjeliv har tankar om vad barn behöver för att må bra. Föräldrar vill sina barns bästa men vi har olika sätt att fostra våra barn. Frågan är vad vi fostrar dem till för det beror i sin tur på vad vi som föräldrar lärt oss som barn. Alla tycker om barn och har åsikter om hur barn ska vara, frågan är fortfarande vilket mål vi har som våra barn ska kunna? Är målet att barn ska kunna delta i socialt samspel med vänner och omgivning, är det omgivningen närmast familjen som avgör hur spelreglerna ska se ut. Eller är det föräldrarnas tankar om vad de tycker dina barn ska kunna som är det centrala när vi diskuterar uppfostran. Det märkliga är att jag sällan hör pedagoger eller lärare tala om sin roll i sammanhanget. Om hur deras värderingar och normer återspeglas i barngrupp eller klass. Hur vi agerar i kommunikationen med föräldrar och barn får stor betydelse för hur barn och elever uppfattar situationen de befinner sig i.Vad vi anser är okej får stor betydelse för hur vi förväntar oss att barn ska vara.Därför är det viktigt att se hur mycket våra egna åsikter påverkar vårat tyckande om vad barn förväntas kunna.

Är det uppkäftigt att säga vad man tycker i skolan, eller är det så att vi har svårt att hantera barn som är vana att räknas som individer? Har skolan svårt att möta barn som är vana att ta plats i en grupp och ett sammanhang. Är det vi  lärare och pedagoger som bestämmer vad som  är okej spelregler i gruppen eller klassrummet? Finns det utrymme att vidga min egen syn på vilka normer som är viktiga och för vem. Hur sätts normen i ert arbetslag. I alla sammanhang bör vi ställa frågan. Vad uppfostrar vi emot och vem bestämmer.

Vem fostrar?

Naturligtvis är fostran viktig om vi vill att elever ska lyckas och att barn ska bli ansvarskännande fungerande vuxna. Men vi kan fostra på olika sätt och mot olika mål, därför måste vi definiera vilka mål vi fostrar mot. Vilka tankar om etik och moral som vi vill eleverna ska lära sig.
En gemensam plan och riktlinje skapar samarbete med föräldrarna, med förståelse kommer vi långt. Det viktigaste är eleverna och därför behöver vi lära oss att se skoldagen med elevens perspektiv, att byta glasögon när vi betraktar varandra är viktigt. Relationer är viktigt, relationer som bygger på respekt skapar trygga elever. När de uppträder på ett sätt vi inte förstår är dialogen vår väg till förståelse.

Jag tror att det är dags att vi som är personal i skola, på fritids eller i förskola börjar titta på vår egen roll när vi sätter en norm för gruppen eller klassen. Det går att skapa plats för självständighet, självkänsla och socialt samspel om vi samarbetar och lär ut vilka normer vi förväntar oss att barnen eller eleverna ska kunna. Vill vi att de ska hänga av sig kläderna på kroken, ja då måste vi försäkra oss om att kunskapen når fram till eleverna. Vill vi att de ska delta i gruppens aktiviteter, så måste vi tydliggöra vad vi ska göra. Ibland hoppar vi över, att dubbelkolla om att informationen nått fram, istället tar vi det för givet.
Samhälle och media pratar om att barnen idag är ouppfostrade.Men  behöver vi använda ord som uppfostran i dagen samhälle. Eller borde vi tala om hur vi bygger självkänsla och självförtroende hos eleverna. Hur vi skapar en fungerande grupp och lär barn samspela med andra barn. Är det där vi borde lägga krutet? Har vi elever som mår bra får vi också elever som lyckas i undervisningen. Som ser tillbaka på skoltiden med glädje.

Den övergivna leken

Fri lek - en svunnen tid

Under alla år jag arbetat i förskolan har jag värnat om lekens möjligheter i verksamheten. Alla som någon gång lekt som barn kanske minns den där magiska känslan i leken. När man kunde leka länge, länge. När jag var barn lekte det vi såg på tv, provade och bearbetade olika roller. En hel höst på mellanstadiet ägnades åt att leka det vi såg på adventskalendern. I samhället där jag vuxit upp samlades alla barn på gatan och lekte grupplekar. De äldre som var med beskyddade sina yngre syskon och leken böljade fram på gårdsplanen. Vi lekte röda vita rosen och burken. Kanske var vår generation en av de sista generationerna som tillbringade rätt stor del av fritiden hemma och hade möjlighet att breda ut oss i lekandet. Många av oss hade föräldrar som var hemma. De vuxna kom ut och tittade till en emellanåt.  Ibland var de med och hjälpte oss och leka affär med pinnar, stenar och blad, eller korvkiosk. Ibland lekte vi vid kanten till bäcken och byggde fördämningar eller gjorde kojor. En lek där man provade gränser och tränade samspel, men också lärde sig socialt samspel. Den leken ser man inte lika mycket spår av idag.  Varje generation präglas av sitt eget lekmönster och samhällskulturen styr synen på leken.
Den övergivna leken?
Dead Memories foto av Nomadic Lass (CC BY-SA 2.0)

Pedagoger behöver gå balansgång och värna om leken. Dels handlar det om att värna om den fria leken, men det handlar också om att kunna ta på sig lekglasögonen och träda in på lekens arenor igen. Barn som kämpar med lekkoder behöver vuxenstöd i leken där vuxna aktivt tar en roll i leken. Då blir pedagogen medskapare i leken. Leken är grunden i allt samspel och en nyckel till kommunikation. Den vuxne ger leksakerna liv och kan stötta språkkommunikationen genom att lyssna och agera modell. Vi behöver erbjuda lekmaterial som passar gruppen och de enskilda barnen. För mig är det något annat än kontrollerad lek. Vi erbjuder på det sättet barnen uppmuntran och möjlighet att hitta nya vägar in till lekens mysterium.
Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. 
 Astrid Lindgren

Alla barn kan lysa

Alla barn kanske inte vill men det är viktigt att vi ger dem valmöjlighet. Att få möjlighet till lek är en rättighet för alla barn. Precis som att alla behöver få möjlighet till gemenskap och förhoppningsvis vänskap. Idag när barn vistas allt mer i förskola och i skola blir det än viktigare att vi pedagoger vågar se alla barn. Att vi ger dem förutsättningar att vara sig själva, och möter dem utifrån barns individuella förmåga att delta i en grupp. Det är i förskolan och på fritids de vistas större delen av dagen. Därför har förskolan och fritids också en uppgift att skapa relationer och ge möjlighet till samspel med andra barn och vuxna. Därför behöver alla barn förutsättning att utveckla leken utifrån sina förutsättningar, för själva lekandets skull. För självkänslan och självförtroendets skull. Alla barn behöver få lysa, vi behöver tända stjärnögon och låta barnen växa till trygga individer. Mina tankar när det handlar om rätt att leka går samtidigt till Astrid Lindgren och hennes okuvliga kamp för alla barns rättigheter som hon alltid lyft i sina barnböcker och i intervjuer. Leken har alltid funnits i hennes berättelser och det har funnits plats för barn av alla de slag i hennes berättelser, sjuka,starka, busiga och egensinniga barn. Bättre förebild för leken och barns rätt till lek finns väl knappast.
Det räcker inte med att erbjuda valmöjligheter i leken, vi måste hjälpa en del barn att välja eller respektera att de inte alltid vill leka. Oavsett om de vill leka eller inte har vi en viktig uppgift att välkomna dem in i gruppen, att skapa arenor som erbjuder gemenskap.