Varför blogg?

En vän frågade varför jag bloggar. Bloggen är min ventil. Den är en plats där jag kan rensa och sortera mina tankar. Där jag kan skriva om saker jag tycker är viktigt. När frågan åter aktualiseras via sociala medier, passar jag på att göra ett kort försök att svara på varför jag bloggar.

Hur började det då? Vad var det som till slut gjorde av jag blev intresserad av att blogga?

Frågorna om bloggandet har fått mig att minnas hur allt började när jag hittade ut på nätet ivrigt påhejad av min man och en handfull nära vänner. Jag är ingen teknikmänniska, trots detta har datorn sakta men säkert blivit ett naturligt pedagogiskt hjälpmedel i min vardag. De senaste åren har datorn blivit ett naturligt del av vardagen. Datorn är ett pedagogiskt verktyg i vardagen och har ersatt mycket av det vi förr skrev med papper och penna. För några år sedan tyckte jag det räckte så, att använda Facebook och Twitter kändes avlägset. Däremot har jag alltid skrivit, så länge jag kan minnas har historierna funnits i mitt liv.Som liten älskade jag fantisera och hade ett helt gäng låtsaskompisar, utanför Eskilstuna finns en linbana, som fascinerade mig. Där uppe i en av korgarna bodde min låtsaskompis på Vingen, som fanns nära mig i leken som liten. När jag blev större ändrade lekarna karaktär och blev berättelser. När vi fick en text med tre meningar färdigskrivna och fröken bad oss skriva resten, mådde jag som bäst. Skrivandet har sedan följt mig genom livet, ett stort antal brevkompisar gav mig chansen att hålla fler språk levande, jag skrev på svenska, norska och engelska.


När papper och penna inte räcker.
Foto: Jacqueline Torres López (CC BY-NC 2.0)

För flera år sedan fick vår dotter sitt diagnosbesked. Vi hade gått igenom en utredning och var inställda på att det nog fanns någon form av funktionshinder. Men att det skulle vara en ovanlig diagnos vi skulle få besked av förväntade sig nog ingen av oss. Inte heller att det skulle vara en sällsynt diagnos med få möjligheter att hitta information om. Känslan när man som förälder stiger ut med motstridiga känslor och en liten bit papper där man kan få information om diagnosen, är svår att sätta ord på. En adress till socialstyrelsen är vägledningen som ges. Fakta är begränsad och finns i begränsad form.Som förälder måste du hitta andra sätt att navigera på när du ska skapa dig förståelse och kunskap om vad det innebär att leva med sällsynt diagnos.Vilket är nödvändigt för att livet ska fungera på ett bra sätt. Internet blev den väg jag valde för att söka information. Först följde jag bara de närmsta vännerna och anhörigföreningen som vi tillhörde. Med tiden kom jag att dammsuga  nätet efter information. Bloggarna som beskrev familjelivet blev viktiga för mig. De beskrev vardagen och där kunde man känna igen sig. Nu använder jag de erfarenheterna när jag föreläser om föräldraperspektivet och berättar om vår vardag.

I samband med föreläsningarna har fler åhörare som undrat om jag har hemsida. Efter att de hört mig berätta vår historia och mitt föräldraperspektiv. Jag ville skriva längre texter och hemsidan kompletterades med en blogg. Det mynnade ut i en professionell facebooksida, en hemsida och blogg. Föreläsandet har med tiden blivit mer inriktat även på pedagogik. I takt med att jag själv fått mer kompetens, har det blivit viktigt att sprida mer kunskap. Jag upptäckte att Twitter var ett bra komplement för den som gillar diskutera. Via det har jag fått ta del av ett utvidgat kollegium som jag idag inte vill vara utan. Jag har förstått att det finns många som känner igen sig i det jag skrivit. Bloggen har också blivit ett sätt för mig själv att sortera mina egna tankar när jag får skriva ner dem. Den funkar lite som en byrå, där jag får sortera olika tankar i olika fack. Det hjälper mig få perspektiv i yrkesrollen och det sociala   utvidgade kollegiet har hjälpt mig växa som pedagog. Nätverkandet är idag en naturlig del av vardagen som jag inte skulle kunna tänka mig vara utan. Responsen som jag fått på bloggandet gör mig både glad och rörd, liksom responsen jag får på Twitter.

Låt historien berätta

Inspirerad av en annan bloggtext, med rubriken berättelsen om den goda läsningen, drar tankarna iväg med mig. Mina vänner skriver om litteracitet, att det är viktigt att hitta en öppning till texten om du vill locka till läsning. Under några veckors tid har vi diskuterat läsning på twitter, mesta dels barnböcker, men även annan läsning. Det är diskussioner som alltid lockar till läsning, i nästan alla sammanhang. Bloggtexter om böcker drar till sig läsare, och vi talar ofta varmt om böckerna.

Näcken - en berättelse av många
Bild: Näcken, Ernst Josephson, 1882
Foto: Nils Stellansson (CC BY-ND 2.0

Men det är viktigt att vi också uppmärksammar berättandet. Förutom böcker tänker jag på sägner och folktro. Berättelser som vandrat från människa till människa och familj till familj. I helgen var vi på midsommarfirande, vi fick lyssna till berättelsen om varför vi firar midsommar och fick också en inblick i de nordiska grannländernas midsommarfirande. En duktigt berättare fångade publiken med berättelsen om Lövmannen, hur de klädde de in en man med löv, hela mannen täcktes från topp till tå av björklöv. Fascinerad tittade jag på dottern som rycktes med av berättelsen, allt eftersom berättaren lät berättelsen ta form. Efteråt tänkte jag i mitt stilla sinne på hur viktigt det är att vi även för denna typ av berättelser vidare till nästa generation. Att några utav oss ställer upp som eldsjälar och låter historien leva. Även om alla inte dansar folkdans, känns det viktigt att stanna upp och låta sig fångas av historien om midsommarstången, historien om Näcken.

Hur berättar vi och levande gör traditionerna för barnen vi möter, där har vi alla ett ansvar, att inte glömma att berätta, bara för att vi lever i en annan tid. Det handlar om att veta sitt ursprung, att kunna sin historia och att berätta den för nästa generation, att hålla berättandet levande. För oss som är unga idag tycker jag det handlar om att bevara berättandet, även då samhällsbilden förändras. Sagor och Sägner omskapas av berättaren som ger historien liv med ordval och engagemang. Jag hoppas att vi är fler som tänker så, annars finns det kanske en risk att berättandet dör ut med eldsjälarna.

Ni som är lärare jag hoppas ni tar chansen och upplever det som finns i bygden, med barnen. Det som kanske är självklart för vår generation, men inte nödvändigt vis för nästa generation. Berätta och levandegör den kontext ni verkar i, bjud in någon som kan skapa samband och levandegöra historien. Eldsjälar i det här sammanhanget tänker jag är de som håller byggde historien levande, de som bjuder in skolklasser för att visa hur vi levde förr i världen, många är de som lägger ner mycket tid och omsorg på att bevara en historieskatt för nästa generation. Jag fick mig en tankeställare när några eldsjälar i min närhet, berättade att de har svårt att locka den yngre generationen, Jag har haft många duktiga berättare runt mig i min närhet under min uppväxt, så många att det är lätt att ta en del traditioner för självklarheter. Därför hoppas jag att jag kanske kan locka några fler att engagera sig att berätta och levandegöra  traditioner genom det muntliga berättandet.