Nippertippan och jag Lucka nr 17 - #Stafettjulkalendern 2015


Tredje året

I år är det tredje året jag deltar i Martina Lundströms #Stafettjulkalender, att välja  innehåll till min lucka  var inte lika svårt, som det varit föregående år. Den 25 november avled författaren Lennart Hellsing. I Dagens Nyheter beskrivs han som någon som fick barnkulturen att dansa. Vi är många som haft glädje av hans poetiska värld befolkad av figurer som Herr Gurka, Selma Selleri och Krakel Spektakel. Han har skrivit många fantastiska barnböcker och står också bakom en rad figurer som använts nästan dagligen under mina yrkesverksamma år i förskolan. Hans poetiska värld finns i högsta grad närvarande i vår vardag. Under alla de år jag arbetat som förskollärare har hans sånger, rim och ramsor varit en gäst på våra samlingar. Ramsorna om Gubben Gran som for till stan och Fibben Hald, har berättats på olika sätt, lite beroende på vilken pedagog som hållit i samlingen. Alla hans figurer har gett många barn i förskolan och kollegor i förskolan, glada skratt och mycket gemensamma glädje stunder i förskolan. Det är också något som var viktigt i min yrkesvardag, att ha roligt tillsammans med språket. Sprida glädje är något som var viktigt för den folkkäre författaren. Jag tänker att det är en viktig del i vardagen, för barn och pedagoger. Att ha roligt tillsammans och att få lustfyllda språkupplevelser.


I alla de barngrupper som jag arbetat i, har Nippertippan varit en kär figur på samlingen där barnen kommit med många tokiga förslag på vad hon ska göra, vardagliga saker som barnen gör varje dag, har valts in i sången. Som t.ex äta frukost, borsta håret eller tänderna. Vi har ofta sjungit den första versen på klassiskt sätt och sedan experimenterat tillsammans med stor glädje och inlevelse. Barnen älskar detta moment att själva få ge förslag på knasigheter, och det ena förslaget brukar vara tokigare än det andra, och i den här sortens sånger går det alldeles utmärkt. Lika älskad och omtyckt som Nippertippan, är Jag hamrar och spikar och bygger en bil. Den har funnits med som språkpåse, som flanosång och den finns med i den sångpåse som vi använder idag i vår samling. Senast här om dagen såg jag barnen följa rytmen i sången med egna tecken, dansade och stora leenden i kroppspråket.


Sikten skymd

En tanke som slår mig när jag läser igenom hans verk beskrivna på Wikipedia är att hans sånger och ramsor också är sådana ramsor som vandrar mellan kollegor i förskolan. Innehållet förändras och görs om. I texterna byts en del ord ut och sångernas innehåll anpassas till de barn som ska sjunga dem. Så tänker jag att han har så rätt i detta med att det ska finnas glädje med i berättandet. Att det är så viktigt att få sätta sin egen text och använda sina egna språkliga uttryck i sångerna. Berättandet är en lika viktig del för språkutvecklingen. Det ger barnen möjlighet att skapa inre bilder och egna fantasier. Att få ha pedagoger som bjuder på språkupplevelser är oerhört viktigt som barn. I olika former och utbud. Ibland kan det vara ett stort steg i pedagogrollen att våga improvisera, berätta och sjunga med inlevelse med barnen, men det är en stor del av yrkesrollen. Att kunna skapa relationer med hjälp av språket, glädje och gemenskap. Att  ha roligt tillsammans och våga bjuda på sig själv i mötet med barnen och sjunga i leken, under blöjbytet eller kort sagt när det passar blir därför rådet som gömmer sig bakom min lucka. Ibland går diskussionerna höga, om hur innehållet i sångerna ska anpassas till ett genus-tänkande, och vi pedagoger har en massa åsikter, vi ändrar och gör om innehåll och skapar ramar för språket. Men kanske glömmer vi betydelsen av att lyssna in hur barnen upplever sångerna, berättelserna och böckerna vi berättar. Vi vuxna lägger ibland in så mycket allvar i vardagen och vuxetresonerande. Det lätt att allvaret skymmer sikten och vi inte ser den spontana och lustfyllda språkupplevelsen som barnen får av de välkända ramsorna och sångerna, som är så viktig.

Vems mening?

Den senaste tiden har jag funderat på vilket sorts meningsskapande barn behöver för att få tillräckligt med motivation för att lära sig saker. Eller vilket meningsskapande som kan få barn att bli delaktiga i ett sammanhang. Barn har ett annat sätt att närma sig omvärlden än vad vi vuxna har. De upplever omgivningen annorlunda än vad vi gör. Pinnar, stenar, sand och kottar lockar barn att plocka med dem, känna på dem och kanske bygga med dem. En och annan knatte stoppar kanske också in några löv i munnen och smakar på dem. Kort sagt barn hittar saker eller ting som fascinerar dem och utforskar dem grundligt. Frågan är bara hur vi pedagoger kan lära oss att ställa in hörstyrkan eller seendet och upptäcka tillsammans med barnen. Det som barn tycker är meningsfulla aktiviteter upplevs inte alltid som meningsfullt av oss vuxna. Beroende på vad läraren eller pedagogen har för tolkningsföreträde, kan meningarna om vad barnen bör göra vara mycket delade. Det som någon tycker är en meningsfull aktivitet kan för en annan vara något som barnet helst inte alls borde syssla med. Därför är det också olika hur mycket tid och energi enskilda pedagoger lägger på att försöka hitta lösningar.

När solen faller glittrar draperiet i ljuset och cd-skivorna glittrar i ett
spektrum av färger från blått till lila.
Ofta tycker vi nog lite till mans att barnen är ganska nöjda med att bara vara i sin hörna, och ösa med sanden. Därför får de sitta där, inte bara en gång utan många gånger när det är utelek på gården. Men vad skulle hända om vi ställde vårt vuxna perspektiv åt sidan och såg på gården med barnens ögon. Efter en längre tids utevistelse, började jag se det barnen såg. Jag upptäckte ljuset och färgskiftningarna, och den perfekta platsen för att bygga med pinnar och stenar. Vi behöver ibland ställa in synskärpan för att stanna upp och reflektera över vad barnen gör? Vad lär sig barnet och hur kan vi utmana barnet att upptäcka nya saker att förundras över? Inom Reggio Emiliainspirerade förskolor används begreppet "att följa barnen" i det de upplever som meningsskapande. Jag har förstått mer och mer att vad vi lägger in i det begreppet skiftar beroende på hur vi som pedagoger tolkar om innehållet i barnens aktivitet är betydelsefullt eller inte. Vi vill gärna styra barnet vidare från enkla sysselsättningar som i pedagogers ögon inte innehåller tillräckligt med lärande, men jag menar att vi ibland missar barns nyfikenhet och intresse om vi inte förmår uppfatta vad som gör barn nyfikna och intresserade i vardagen.

Hösten fångade av barnen.

Om vi ska observera det barn upptäckter, kräver det att vi ställer vårt vuxna perspektiv åt sidan, och försöker se det som barnen provar, utforskar och gör hypoteser om i sin verklighet. När vi plockar upp trådar från det barnen finner fascinerande kan vi jobba tillsammans med barnen och locka fram ett fördjupat lärande. Den gamla förmedlingspedagogiken som bygger på en fastårstids planering, håller fortfarande både förskola och skola i ett hårt grepp. Från v. 42- v. 47 jobbar många med hösten och målar varsitt höstträd efter samma mall. Eller sjunger årstidssånger på samlingen, och pratar om att löven faller från träden. När barn skapar tillsammans en gruppmålning av naturmaterial som barnen själva samlat in öppnas möjligheten för att ta några löv man själv valt och göra egna lövtryck, där man kan följa lövens ådringar och skiftningar i färger.

Vad lär sig barnen när de upptäcker mönster och skiftningar från löven?


Lek med tanken på vad som skulle kunna hända om barnen fick upptäcka hösten och samla egna skatter från hösten, som de fick använda i sitt eget skapande? En skicklig lärare eller pedagog tror jag når en helt annan kunskap hos barnen om aktiviteterna bygger på barns intressen och nyfikenhet, istället för förmedlingspedagogik. Linda Linders ord om estestik i miljön fångar lite av det som är så fascinerande.
Att få förundras och förbryllas över den miljö man vistas i, att få upptäcka det märkliga i det vanliga (Paola Strossi) och att få tillgång till material som lockar, ropar, speglar, glittrar, glimmar, kletar, doftar, klirrar- som ger ett intryck- och som speglar den fantasi och kreativitet som finns inom varje barn är för mig en självklarhet och för barnen en nödvändighet.


På samma sätt tänker jag att vi begränsar barns möjligheter att lära barnen när vi inte ser vad som motiverar dem till ett lärande, eller förstår vad de utforskar i vissa aktiviteter. Många av oss är snabba att ta bort barnen från situationer där vi istället skulle kunna utmana dem till ett fördjupat lärande, för att vi tycker att de är meningslösa eller enformiga. Vad barnen egentligen gör i de till synes ganska enkla aktiviteterna. När vi tar tillvara på barns egen nyfikenhet och kreativitet kan vi utifrån det skapa lärandekontexter som utgår från både ämneskunskap, individuella behov och en grupps lärande.

Vem bestämmer vad?

Under en tid har jag reflekterat över hur vi organiserar innehållet i den pedagogiska miljön. hållpunkter på dagarna som styr hur mycket tid de olika momenten har till förfogande. Både inom förskolan och skolan är det viktigt för pedagoger att ha planerad verksamhet med målstyrning, aktiviteter och olika projekt. Ofta är tidsschemat tajt och det är många aktiviteter per dag som ska hinnas med. Tiden, ordningen och rutinerna i förskolan är starkt strukturerade och det finns Elisabeth Hultman Nordin menar att en förklaring till att regelverket i förskolan är så starkt beror på vår västerländska kultur och vårt lands strikta behov av ordning och rutiner. Hon menar samtidigt att pedagoger oftast värdeskattar mänskliga aktiviteter högt, för att vi helt enkelt lärt oss att mänskliga aktiviteter är mer betydelsefullt än relationen till tingen runt omkring oss. Barn, menar hon, närmar sig materiella saker på ett mer direkt sätt. Alla rum eller miljöer som vi är i inbjuder till olika upplevelser och barn närmar sig det ögat söker sig till eller det som de finner fascinerande. Hur vi skapar möjlighet för lärande är viktigt att reflektera över. Hur kan det finnas möjlighet för både fria aktiviteter och mer styrda aktiviteter i verksamheten? När barn blir fascinerade av ljus eller vattnen eller är mitt inne i en lek vilka möjligheter finns det för barnen att få fortsätta utforska. Måste barnen bryta mitt i något, för att en fast rutin som lunch snart kanske ska äga rum, precis när de börjar leka ute på gården eller finns det andra lösningar som pedagoger kan arbeta fram för att barnen ska få mer tid att vara mitt i det de håller på med tills de gjort klart.
Hur mycket möjligheter får barnen?
Foto: Fredrik Larsson (CC BY-NC-SA 2.0)

Hur kan  vi pedagoger lära oss att se det barnen ser i relationen till sin omvärld och skapa möjligheter till upptäckande som inte är beroende av tiden? Vågar vi öppna för oväntade möjligheter som dyker upp när barn fascineras av något ex ute, även om det kanske faktiskt innebär att vi får välja bort planerade aktiviteter för att skapa tidsutrymme. Pedagogisk dokumentation är ett redskap som kan hjälpa oss se det barnen ser. Genom filmer och observationer kan vi försöka se det som vår vuxenhet gärna väljer bort. Att försöka se detaljer är svårt för den som inte är van, men genom att följa barnet kan vi också komma bortanför det vuxna sättet att resonera. Jag slås av att vuxna som ofta har bråttom kanske tom passerar det som inbjuder barn till fascination, och inte ens lägger märke till det för att vi lärt oss stänga av intryck runt om oss. Dokumentationen kan hjälpa oss att inte dela upp lärandet i nyttiga eller onyttiga aktiviteter, och skapa naturliga lärprocesser som inte så hårt styrs av den vuxna blicken.  Barns relationsskapande till tingen kan pedagogerna utveckla till lärprocesser, och mer utforskande. Men om det ska vara möjligt måste vi också öppna för möjligheter att ta vara på barns utforskande, och barns perspektiv på vardagen. Meningsskapande sammanhang tror jag kan betyda olika saker för olika personer. Därför är det viktigt att vi också ser lärande utifrån ett helhetsperspektiv. Där barns hela kulturella sammanhang finns med.

I dagarna tittade jag igen på en film från Reggio-Emilia som jag sett flera gånger. Något jag slås av när jag tittar är förhållande till tiden, oavsett om det handlar om dukning eller morgonmöte får barn ta plats. De får utrymme att diskutera och skapa egna lösningar mitt i verksamheten.Barnen ses som självklara medborgare i en kultur, deras åsikter är viktiga och något att ta vara på. Det är intressant att jämföra med vår kultur och fundera över vilket utrymme barns meningsskapande får i vår kultur. Hur Barn idag förflyttar sig i allt större utsträckning mellan kulturer och de möter dagligen en strid ström av intryck, barn är duktiga på att bearbeta information och intryck och skapa sammanhang. Men är vi pedagoger och andra vuxna finns där och är intresserade av vad det innebär att vara barn idag. Även om vi ser på barn som kompetenta undrar jag vilka värderingar som dominerar i förskolan. Hur skulle kvalitén på lärandet i förskolan se ut om vi i ändå större utsträckning utgick från barns lärande via meningsskapande sammanhang. Ett helhetsperspektiv på lärande bereder stora möjligheter för ökade ämneskunskaper, även fast lärandet inte styrs av ämneskunskap där pedagogen planerar för ett lärande som barn ska uppnå. Om vi utgår från förmedlingsundervisning eller barnperspektiv när vi planerar en verksamhet, får betydelse för hur vi skapar aktiviteter och lärprocesser i förskolan. Det får också betydelsen för kvalitén och erfarenheter som barn får av lärande.

Hur lär barn?

Inom förskolan använder vi uttrycket barn i behov av särskilt stöd när vi talar om barn som behöver extra. Förespråkare och utbildare för Reggio Emilia-filosofin använder i stället uttrycker barn med särskilda rättigheter. Reggio Emilia förespråkar att barns olikhet är en tillgång och många använder olikheten som utgångspunkt för verksamheten. Om vi ställer oss frågan "hur lär barn?" Tvingar den då varje lärprocess att utveckla egna metoder att lyssna till barnens olikhet? Det handlar om att undersöka hur individens lärande kommer till uttryck och förändras i utbytet med andra. Men vilka värderingar lägger vi in i ordet olikhet?
När vi talar om lyssnande då talar vi om ett aktivt lyssnande till skillnad från ett passivt lyssnande, och om ett välkomnande av den Andre och en öppenhet för den Andres olikhet. Den Andres olikhet är i första hand en rättighet att vara annorlunda. Olikhet kan aldrig vara positiv eller negativ i sig själv, den blir positiv eller negativ i relation till vilken sorts mottagande och välkomnande som den enskilda skolan kan ge. Rinaldi, Modern barndom (2002 a.a sid 32).
Olikhet kan ses som en styrka och något som kan användas som en tillgång i verksamheten vid organiseringen av den pedagogiska miljö. Eller vid möbleringen. Men olikhet kan upplevas både som ett positivt laddat begrepp och ett negativt. Den blir positiv eller negativ beroende vilket välkomnande eller mottagande pedagogerna väger in i begreppet.
Första steget för att olikhet ska vara en tillgång borde därför vara att pedagogerna i arbetslaget diskuterar vilken innebörd de lägger i begreppet, för att sedan kunna förverkliga tankegångarna i barngruppen. Erika Kyrk Seger skrev för en tid sedan om vår stora lust att skapa begrepp i förskolan. Det är viktigt att vi diskuterar innebörden i olika ord och tillsammans i arbetslaget reder ut vad vi tycker att olika begrepp står för. Jag är  nyfiken på hur ni som läsare ser på ordet olikhet, vilka föreställningar och tankar det föder hos er.
Om alla förskolor arbetar med olikhet skiljer sig ändå resultatet åt beroende på hur vi levandegör begreppens innebörd i verksamheten. Det är när vi lyssnar till barnen och hittar metoder för att föra dialoger som vi kan levandegöra begreppen. För olikheten ska bli en styrka krävs det att pedagogerna i förskolan lyfter den som en tillgång i gruppen. Om pedagoger lyfter att barn är olika på ett positivt sätt i dialoger och samtal i barngruppen har barns självbild en möjlighet att kunna utvecklas på ett positivt sätt. Att ett barn kan knyta skorna själv men ett annat inte kan för att fingrarna inte vill, blir inget konstigt om vi visar på att vi är olika. I samtalen kan vi istället berätta att det barnet kanske är bra på att köra med bilar eller måla. Genom att visa på både små och stora olikheter skapar vi förståelse mellan barnen och de kan också uppmuntras att samarbeta för att lösa ett problem, Tex skjutsa kompisarna på en tung cykel med flak.
Alla måste inte lära sig att knyta skorna.
Foto: woodleywonderworks (CC BY 2.0)

Om vi istället tänker att olikhet är något vi vill rätta till eller kompensera i barngruppen blir det den synen vi förmedlar till gruppen och barnen som ingår i verksamheten. För mig ligger det en stor skillnad i om vi betraktar barn som objekt som ska värderas och sedan rättas till, jämfört med om vi betraktar barn som kompetenta och utgår från att allas förmågor är viktiga för gruppen. Men det är lika viktigt hur vi pedagoger förankrar och visar på ordets betydelse i praktisk handling i barngruppen. Flera förskolor kanske arbetar med att olikhet ska vara en tillgång i verksamheten, men sättet som vi synliggör olikheten på blir ett viktigt pedagogiskt arbetsverktyg. Därför är jag nyfiken på att höra andras erfarenheter på hur olikhet kan användas som en tillgång i en barngrupp.

Sommarprat som berör

Under sommaren har jag lyssnat på en del intressanta sommarprogram. Jag tycker det är avkopplande att lyssna på radio och spännande att få ta del av andras berättelser. Fördelen med att de är lätta att ladda ner är också att de är användarvänliga och lätta att ta med om man är på resande fot. Jag tycker det varit smidigt att ladda ner dem på iPad. Då har det gått bra att lyssna även när det inte funnits tillgång till nätverk. Då jag fått förfrågningar från olika håll om att dela mina personliga favoriter kommer några här. De flesta är sommarprogram, men det finns också något vinterprogram på listan.

2015 års sommarpratare i P1
Foto: Sveriges Radio

David Batra: Ståupp komiker, skådespelare och författare.
David Batras sommarprogram handlar om alla år i grundskolan. Hur han som vuxen man inte kan sluta tänka på klasskompisen Mikael som David var med och mobbade. Han funderar hur klasskompisarnas löje, spe och förakt format hans liv.Ett program som många kan känna igen sig i. Mina reflektioner efter att ha lyssnat på programmet skrev jag denna text om att våga se barnen utanför klassrummet.

Bi Puranen: 2014 Samhällsforskare, författare.  Den röda tråden i programmet är kunskap om våra värderingar, hur värderingar styr våra liv och handlingar. Exempel hämtas från tuberkulosens historia, kvinnors villkor i världen.. Pogrammet handlar om kunskap och om vilka faktorer som styr vår syn på kunskap. Hon belyser också kunskap ur ett världsperspektiv.

Ola Salo: Rocksångare, låtskrivare och tonsättare. Ola Salo är 36 år. Han är född i Avesta, bosatt i Malmö. Sångare och låtskrivare i The Ark som vann melodifestivalen 2007 med The Worrying Kind. Framgångsrik som musikalartist och har kritikerrosats för titelrollen i Jesus Christ. Jag tycker Ola är en spännande person att lyssna på och programmet handlar både om musik och livsvärderingar.

Georgios Karpathaki: Social Entreprenör. En känsla av att ständigt göra fel. Att inte passa in. Att inte vara normal. Han berättar om sin uppväxt och hur han såsmåningom fick diagnosen ADHD. Efter programmet väcker det för mig många funderingar om vad det innebär att vara lagom? Han lyfter också de problem som många med ADHD lever med dagligen och det väcker många funderingar.

Jag hoppas ni finner tipsen intressanta och att ni delar egna reflektioner efter att ha lyssnat på programmen.





Camping utan hinder

Jag har nyss avrundat fyra dagars tältande med familjen. Fyra dagar fyllda av resande och upplevelser. Första dagen var en solig dag skön dag som inleddes med tågresa, promenad och resning av tält. På kvällen grillade vi på engångsgrill och åt en god måltid tillsammans sittande på liggunderlag med enkel köksutrustning. Efterföljande dagar innehöll allt från besök på teknikcentrum till trollkarlsbesök på campingen. Två nätter kantades av kraftiga åskregn och rejäl blåst. Med andra ord var det ganska innehållsrika dagar sammanlagt.

Camping där hinder blir möjligheter.
Foto från Borås Camping av Fredrik Larsson.

Vi gillar att vara ute och campa och det är en av höjdpunkterna under semestern. Med åren har vi skapat gemensamma strategier som underlättar vardagen. Innan vi reste följde jag en diskussion om camping och autism på sociala medier. Kanske är det så att det finns saker som kan vara svårt när man campar, som när gräset kittlar under fötterna eller när intrycken från omgivningen blir för intensiva. Men jag tänker också att det är viktigt att som familj skapa långsiktiga strategier. Strategier som handlar om att lära sig tänka i flera steg tillsammans. Ofta tror jag vi har en tendens i dagens samhälle att ha för bråttom. Vi vill uppleva så mycket som möjligt och se så mycket som möjligt. Framför allt är det lätt och fastna i tanken att man måste göra saker för att vardagen ska bli meningsfull. Att hitta ett gemensamt tempo där man gör lagom med aktiviteter per dag och väljer aktiviteter tillsammans, är en process som ibland tar tid. Det handlar om att som familj hitta lagom tempo och gemensamma aktiviteter. Aktiviteter som är omtyckta av alla i familjen. Det kan vara teknikcentrum eller djurparker, men det viktiga är kanske att alla får delta i planeringen på sina villkor. Men ibland handlar det om att få tid tillsammans, Det lilla kan vara lika betydelsefullt som mängden upplevelser oavsett om det handlar om att fika i trädgården. Eller att åka till en nöjespark.

Innan vi ger oss ut på längre resor eller upplevelser av olika slag har vi tränat tillsammans i lugn miljö. Tältningen är inget undantag. Första gången vi tältade började vi med att tälta hemma i trädgården. Året därpå tältade vi i några släktingars trädgård, vilket gick bra trots några nätters ihållande regn. Sedan har vi undan för undan utökat campandet. De senaste åren har vi bott i husvagn någon vecka varje sommar på lite mindre familjecampingar. Vi återvänder ofta till samma ställe och håller oss i välbekanta omgivningar. På det sättet har vi skapat en lugn bas att utgå från när vi är ute och reser. Trots att det finns funktionsnedsättning i familjen har vi tyckt att det varit viktigt att kunna resa och uppleva saker tillsammans. Sedan vår dotter var mycket liten, har vi rest kommunalt tillsammans eftersom vi är en familj som lever utan bil eller körkort. Allt som oftast får jag frågor om hur vi fixar och göra så mycket saker tillsammans. Eller hur vi fixar att resa utan bil. Men finns det bara avkoppling är det inga problem. Ljudet från en motor eller dunket mot tågrälsen kan vara nog så avkopplande som en lång bilresa. Tidigt lärde vi oss att det viktiga var att ha en bas och att anpassa vardagen efter dagsform. Med bärbar trygghet och avkoppling har det gått bra att resa. Avkoppling kan vara några bra filmer, målarböcker eller digital teknik. Hur vi hittar avkoppling skiftar från familj till familj och från person till person.

Vågar vi se

Grupptryck
Jag lyssnade i dagarna på David Batras sommarprat där han berättade om sina minnen från skoltiden. Minnen av hur en kamrat utsattes för mobbing av kamraterna. Minnen om hur det kändes att kämpa för acceptans från omgivningen, från kamraterna. Bland annat berättar han om fotbollsmatcherna och hur fotbollen blev det som engagerade kamraterna. Var man inte med och spelade fotboll, var det svårt att ta sig in i gemenskapen. Sommarpratet fick mig att tänka på min egen uppväxt. I ett mindre samhälle där sporten blev det som bygdens ungdomar engagerade sig i, vare sig man ville eller inte. Delvis på grund av att nästan alla sysslade med någon form av sport, delvis beroende på grupptrycket från jämnåriga. Behovet av att få vara med och leka var ofta större än känslan av att våga försvara någon som blev utsatt för dumheter. Bortanför skolvärlden kunde man i lugn och ro leka med kamrater som andra såg som töntiga där var alla jämlikar oavsett status. Men i skolans rampljus blev man både bortvald eller valde bort andra. Grupptrycket styrde vilka kamrater som blev populära och vilka som inte blev det. Att vara tuff eller populär ökade möjligheterna att bli omtyckt. Det gällde att bli accepterad också utanför skolans vardag på fritiden. På skolgården och i korridorer rådde ofta lite av djungelns lag, för att inte prata om cykelparkeringen där alla samlades när man skulle cykla hem från skolan. Mycket av utsattheten ägde rum bortanför de vuxnas övervakande blick, Det är var inte bara slag och sparkar som kunde såra utan ord eller blickar räckte för att man skulle känna sig sårad och utanför. På väg hem från skolan var kamraterna tryggheten. Tittar jag tillbaka på min egen skoltid har jag blandade minnen från den, Lågstadiet och mellanstadiet minns jag som mer harmoniskt än högstadiet. Jag tror det berodde på hur lärare engagerade sig i att skapa trygghet på skolgården. Framför allt på mellanstadiet fanns det alltid rastvakter ute på skolgården. Rastvakter som såg och vågade agera när det var slagsmål eller när några retades. Engagemanget ledde till att det skapades trygghet i klassen. Idag i min egen profession upplever jag ofta att uppdraget att vara rastvakt inte är så prioriterat bland lärare. Rastverksamheten kommer i skymundan framför lärandet i klassrummen. Vilket är synd eftersom en trygg miljö är en förutsättning för att ett lärande ska kunna äga rum. Alla elever har rätt att vara trygga i skolan, både i och utanför klassrummet. Lärande kräver att det också finns en trygg miljö i skolan och förskolan. Skolans klimat skapar vuxna och barn tillsammans, för att få en trygg skolvardag måste vi vuxna lyfta blicken och våga se vad som sker mellan eleverna.

Våga göra rätt
Att barn ska kunna göra rätt och vilja dela en gemenskap kräver att det finns  engagerade lärare och som levandegör en värdegrund i en skola. Ett aktivt arbete som förebygger mobbing kräver delaktighet från alla som arbetar i skolan. Men det är också en inre process, som handlar om att växa upp och lära sig vad det innebär att delta i en gemenskap. Att växa upp innebär också ett inre växande för både barn och vuxna. Barn utgår oftare från detaljer och har svårare att omfatta en helhet och kunna förstå vad deras agerande betyder. Ibland är det lätt att vi som pedagoger och lärare dömer elever utan att tänka på att barn har svårare att se en helhet och förstå innebörden av sitt eget agerande. Vi ser barn som beter sig illa eller elaka och det är lätt att tycka att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra. Men  barn behöver vuxenstöd för att värdegrunden ska bli levande. De behöver hjälp att förstå innebörden i ett lika behandlingsarbete. En värdegrund är ett tomt dokument om inte pedagogerna hjälper barnen att omsätta värdegrunden i praktiken.Tidigt börjar barn förhandla om vilka som ska vara med och leka och väljer lekkamrater. Forskning som Fanny Jonsdottir och Lovisa Skånfors bedrivit om kamratkultur visar att barn redan i förskoleåldern medvetet väljer kamrater. Barn som har svårt att förstå lekregler blir bortvalda och får kämpa för acceptans.Vuxna bemöter ofta barn utifrån hur de själva blivit behandlade under barndomen. Våra egna värderingar påverkar barnens kamratkultur, de påverkar vilka barn som får synas och höras och på vilket sätt. Där är pedagoger inget undantag. Hur vi hanterat vår egen uppväxt blir avgörande för hur vi också bemöter barnen i vår yrkesprofession. Att pedagoger vågar se och uppmärksamma vad som händer i barngruppen eller på skolgården tror jag är avgörande för vilket klimat som utvecklas i barngruppen.

Vågar vi se vad som händer bland barnen utanför klassrummet?
Foto: Kate Ter Haar (CC BY 2.0)

Kompistrycket och behovet av att få vara med tar blir starkare än viljan att göra rätt. En kompis vinner över en annan för den är roligare att leka med.. Att stå emot  när man ser oförrätter kräver att vuxna i förskolan och skolan vågar se och agera mot ensamhet och utfrysning. Linda Linder skriver på sin blogg om att omsorg och lärande hänger samman. För mig är relationsskapandet och värdegrunden en bas för att omsorg och lärande ska komma till stånd. Omsorg är en förutsättning för att lärande ska kunna äga rum i barngruppen och bli en process. Trygga elever har möjlighet att nå bra skolresultat i skolan.

Stereotypa klädkoder

Kan vi välja kläder?

Under dagen har jag följt en diskussion om ifall det bör finnas rekommendationer runt hur en pedagog i förskolan bör klä sig. Frågan har under min yrkeskarriär varit uppe till diskussion flera gånger. Diskussionen har bidragit till att jag blev nyfiken på vad som egentligen gäller? Vad är en lämplig klädsel för en pedagog och vem avgör hur en pedagog bör klä sig. Är det ens eget sunda förnuft eller är det chefen för förskolan som bestämmer hur hens anställda bör klä sig. I en artikel från lärarnas tidning står det att pedagoger ska ha en klädsel som bör fungera för utevistelse, lek, skapande, utforskande, blöjbyten och allt annat som vardagen kan handla om. Kläderna bör värna om både mångfald och personlig stil. Personlig stil kan innebära starka färger och mönster men ändå tåligt material som ska hålla för lek och slitage i umgänget med barnen.
Själv har jag alltid gillat att använda starka färger eller välja tröjor med tryck som gör mig glad och på gott humör. Klädval och färger påverkar oss oftast mer än vi tror. De kläder vi väljer att använda signalerar också något till barnen och vi vuxna i förskolan är viktiga förebilder. Frågan är ändå hur fria vi får vara i vår yrkesroll som pedagoger. Finns det lagar och styrdokument som styr hur en pedagog bör uppföra sig, eller är det så att det "sunda förnuftet" döljer en rad outtalade egna personliga normer. Normer som i förlängningen också innebär regler som en hel arbetsplats får rätta sig efter. Sommartid exploderar frågan om lämplig klädsel när den varma årstiden kommer. Pedagoger får inte bära solglasögon för vi ska kunna se föräldrarna i ögonen. Kjolar ska vara knälånga, shortsen får inte vara för korta och pedagoger ska helst inte använda spagettilinnen Frågan är bara vem som dikterar villkoren för lämplig klädsel och varför det finns så mycket tyckande om hur en pedagog i förskolan ska klä sig och agera. Pedagoger återspeglar både privat och i yrkeslivet det samhälle de är verksamma i. Förskolan har ett ansvar att aktivt verka för genusfrågor och lika behandling mellan könen. Men varför finns det så mycket tyckande just om förskolans verksamhet Är tyckandet exklusivt för förskolans verksamhet eller återspeglar det också  samhällets olika diskurser.

Är det så här vi vill att förskollärarna ska se ut?
Enhetlig kläder som gör det lätt att identifiera vilket yrke.
Foto: Paul Towsend (CC BY-NC 2.0)

Den fria förskolan?

När det gäller klädkoder och diskussioner om klädsel drar många paralleller till hur det var att arbeta i förskolan på 1970-talet. Varma sommardagar arbetade kollegorna i bikini och arbetsmiljö präglades av en friare atmosfär på förskolan. Det fanns inte så många måsten utan barnen hade gott om tillfälle till fri lek. Många kollegor har berättat att de åkte och badade med barnen, ofta kunde två förskollärare ha ansvar för en hel barngrupp under färden och vistelsen vid badstranden. Det låter ofta idylliskt när kollegor skildrat förskolans alla fördelar under 70 och 80-talet även om en och annan kanske raljerar när de ser tillbaka på hur förskolan var förr..Men vilken möjlighet hade barnen till inflytande och delaktighet under samma tidsperiod. Samtidigt berättar många om att redan under utbildningen fick en förskollärare lära sig att styra sin barngrupp. Barnen skulle kunna gå i led och lyssna på pedagogens instruktioner.  Hur påverkades barnen under samma tidsperiod av att pedagogerna liksom resten av samhället levde i en frigörelsepedagogik. Hur roligt var det att vara barn i ett samhälle där rökning var tillåten i offentliga lokaler? Överlag skildras förskolan ofta som friare och att det inte fanns så många regler och förbud. Under slutet av 70-talet och 80-talet byggdes förskolan ut och under samma period startades också ett jämställdhetsarbete i hela samhället. Ett förändrat samhälle har vuxit fram. Barns möjlighet till inflytande och delaktighet har stärkts under de senaste årtiondena. Pedagoger förmedlar omedvetet eller medvetet de diskurser som finns omkring oss i samhället.

Stereotypa könsbilder.

Vårt uppdrag

Förskolan har en uppgift att tillsammans med övriga samhället motverka stereotypa könsroller och uppmuntra barns rättigheter att få vara sig själva. I skollagen står det att var och en som verkar i skolan ska främja jämställdhet mellan könen samt aktivt motverka alla former av kränkande behandling. Som pedagoger är vi alltså förebilder men att vi är medvetna om vad vi gör och varför är enligt min mening viktigare för professionaliteten än klädseln.




Likriktade lärmiljöer

I samband med att jag skrivit uppsatsen på specialpedagogutbildningen tillsammans med en kurskamrat har mitt intresse för hur vi utformar lärmiljöer i förskolan och skolan tagit ändå mer fart. Elisabeth Hultman Nordin lyfter i sin bok Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande
fram budskapet att svenska förskolors miljöer är ganska lika utformat.

Lärmiljöerna blir som små minatyrmiljöer för vuxna fast det är barn som ska vistas där. Ofta placeras material högt upp i skåp som barn inte når som exempelvis olika spel eller andra mer ömtåliga saker som vi vuxna är rädda om. Åsikterna om ifall saxar och klister ska stå framme varierar och leder ofta till diskussioner. Inredningen ser ungefär likadan ut i förskolan med bord, stolar och låga hyllor. Mitt i rummet placerar vi mattor eller skapar bygg-, lekhörnor. Alternativt skapar vi ateljémiljöer eller byggrum där barn har möjlighet att bygga, leka och skapa. Men inredningen både ute och inne är i stor utsträckning påverkade av pedagogers bilder av vad en förskolemiljö ska innehålla.

Oavsett inriktning och pedagogiska resonemang funderar jag över varför alla förskolor är så lika?
Jag tror förskolor skapats på ett liknande sätt de senaste årtiondena. Det har funnits dockvrår och byggmiljöer i olika varianter och utformningar. Lego, järnväg, dockor, bilar och flaskfärg finns på många förskolor. I Reggio Emilia-inspirerade förskolor finns kanske istället ateljéer, torgmiljöer och öppna lekytor. Men fortfarande vågar jag påstå att förskolornas innehåll ser ungefär lika ut.
Är det så enkelt att styrdokument och pedagogiska arv som ex Fröbel påverkar utformningen för att vi ska uppnå kvalité i verksamheten, eller finns det andra saker som också påverkar hur vi utformar våra lärmiljöer i förskolan. Alla styrs vi av vår egen uppväxt, vårt eget bagage och våra tankar om vad som är bra barnvänligt material att använda i förskolan.

I veckans förskolechatt ställdes frågan om det finns något material som kan benämnas som mer svenskt än annat?

Den svenska förskolan har länge påstått att den arbetar utifrån barns intressen. Läroplanen lyfter att barns inflytande är viktigt. Frågan är dock hur vi kan se spår av barns inflytande i den pedagogiska miljön. Är miljön tillgänglig utifrån barns intresse eller är den skapad från de vuxnas föreställningar om vad som är en lämplig miljö för barn. Även om vi har styrdokument, präglas miljön fortfarande mycket av den miljö vi själva vuxit upp i och det påverkar också våra resonemang.
För att barnen ska få verkligt inflytande i utformningen av den pedagogiska miljön behöver vi pedagoger frigöra oss från vårt eget bagage och utmana våra egna normer och värderingar. Vi behöver lära oss att se miljön med framtidens ögon? Vill barn använda rummets möjligheter på samma sätt som vuxna?

Foto: Joakim Wahlander (CC BY-NC 2.0)
Hur du ser på pärlor, styrs av dina värderingar.
Ett exempel på hur vi styrs av våra egna värderingar är hur barn får möjlighet att använda pärlor. Vid skolstarten har pedagogerna berättat att barnen gillar att sortera och ösa pärlor. Själv har jag automatiskt tänkt att barnen vill trä halsband eller göra pärlplattor, om en kollega berättar att de tycker om att pärla. För en tid sedan insåg jag vid ett besök i en Reggio Emilia-inspirerad ateljé, att själva undersökandet av olika former och färger hos pärlorna på hade ett lika stort värde i sig. Det blev uppenbart för mig att det fanns pedagogiska variationer i hur pärlor används i förskolan. Olika generationer pedagoger har olika uppfattning om hur pedagogiken ska bedrivas. Vi ärver synsätt och pedagogiska värderingar av varandra. Hade jag frågat någon av mina kollegor som hade de förmodligen haft ytterligare en annan tanke om hur barnen skulle få använda pärlorna. Via gemensamma diskussioner kan vi flytta våra egna perspektiv. När vi diskuterar skapas nya föreställningar. Vilket i sin tur får betydelse för hur vi organiserar den pedagogiska miljön.

Vilka möjligheter barnen har att påverka inredning och utformningen av våra lärmiljöer och hur synliggör vi en vardag som barnen är en del av i den pedagogiska miljön? För att miljön ska förändras måste olika generationers pedagoger och olika synsätt våga mötas. Gemensamma diskussioner om normer och värderingar hjälper oss att utvidga den pedagogiska verksamheten när vi vågar lyfta kulturella dilemman som pågår i det samhälle vi befinner oss i.


Barn utforskar - med lek

Under veckan som gick var jag med i en spännande diskussion om lek. Vi diskuterade hur leken förändras när barn blir äldre och vad som händer när med leken när eleverna blir äldre. Jag har tidigare beskrivit mina egna barndomsminnen som är knutna till leken. Alla som någon gång lekt som barn kanske minns den där magiska känslan i leken. När man kunde leka länge, länge. När jag var barn lekte det vi såg på tv, provade och bearbetade olika roller. En hel höst på mellanstadiet ägnades åt att leka det vi såg på adventskalendern året innan. Vi lekte i skogen till den angränsande skolgården i stort sett varje rast. Vi provade både elaka lekroller och snälla lekroller, ibland var vi häxor, ibland troll. I leken provade vi och bearbetade innehållet från media i olika former, bortom synhåll från vuxenvärlden. I samhället där jag vuxit upp samlades alla barn på gatan och lekte grupplekar. De äldre som var med beskyddade sina yngre syskon och leken böljade fram på gårdsplanen. Vi lekte röda vita rosen och burken. Vi utforskade bäcken även fast vi inte fick för våra föräldrar och byggde fördämningar på spännande ställen.

Den övergivna leken?
Dead Memories foto av Nomadic Lass (CC BY-SA 2.0)

Jag menar att varje generation har sitt eget lekmönster och innehållet i leken är nära förknippat med det samhälle och den kontext som barnen växer upp i. Barn provar och bearbetar intrycken från den vardag som finns omkring dem när de växer upp. Vi som lever i en vuxenvärld, betraktar gärna innehållet i barnens lek från våra normer och tankar om vad som är bra eller dåligt. Istället för att se vad det är barnen faktiskt utforskar i leken. Idag leker barn kanske Angry birds eller Pokemon istället på skolgården.

Angry birds har ersatt röda, vita rosen.
Angry LEGO foto av Greg Williams (CC BY-NC 2.0)
Att barn leker eller ritar innehåll från media eller data spel är ett sätt för barnen att utforska och reflektera över sin omvärld. Om barn ritar 10 stycken ninja-figurer från en målarbok, föreslå att de gör en film av det, istället för att förbjuda antalet målarbilder. Hjälp barnen finna nya möjligheter istället för att begränsa antalet målarbilder. Målarbilder har varit något som ofta diskuteras både i förskolan och på fritids. Hur ofta barn får använda målarbilder och på vilket sätt. När barnens värld blivit mer digitaliserad återspeglas det också i barnens lekvärld och lekmönster. Marcus Bergenord som är digitalista i förskolan menar att osäkerheten kring hur vi ska göra med sakerna drar med sig svepskäl som vi inte behöver ta itu med. Hur vi ska göra? Och jag tänker att de tankesätten gärna gär igen i vuxenvärldens norm skapande. Det är lättare att begränsa barnens spelande eller lek, istället för att vi som pedagoger försöker förstå vad barnen faktiskt gör i leken eller spelandet. För jag menar att spelande också är en form av lek för barnen. Ett utforskande och ett lärande som leder till lärande i olika former. Bara för att barn har ett dataspel betyder det inte heller att barnen spelar ett dataspel, utan de kanske tittar på hur figurerna i skärmen förflyttar sig, snarare än spelar. Bara för att barnen leker Angry birds betyder det inte att de delar våra tankar om fåglarna i spelet. Utan barnen ger dem eget liv och innehåll i leken. Det farliga är när vi vuxna förbjuder vissa lekar eller spel istället för att dela barnens vardag med dem och hjälpa dem bearbeta innehållet. Därför är det viktigare att ta reda på hur vi kan bemöta barns görande och dela deras vardag än att vi begränsar det vi upplever kan vara riskfyllt eller farligt för barnen. Att få utforska sin vardag tillsammans med vuxna ger barnen möjligheter att vidga sina egna kunskaper om populärkultur eller internet.

Pedagogiska appar begränsar

Vad är teknik? Hela begreppet IKT står inte bara för digital teknik utan betyder information, kommunikation och teknik. Hur vi använder tekniken som verktyg i förskolan finns det säkert många åsikter om. Min erfarenhet är att diskussionerna ofta handlar om iPad och surfplattor, men teknik är också kommunikation och det är viktigt att vi vidgar vyerna när vi diskuterar teknik. Teknik handlar om att forma, konstruera och nyttja material. Idag lever vi i ett informationssamhälle, dagligen möts vi av 100-tals olika uttryck via olika medier. Barn som växer upp idag lever i en vardag som de delar med sina föräldrar och kamrater. De blir tidigt bekanta med olika former av digital teknik, men de lär sig kanske inte lika enkelt orientera sig bland alla intryck som möter oss varje dag.
Att upptäcka med en liten skärm.Foto: Fredrik Larsson (CC BY)

De flesta 2- och 3-åringar har stiftat bekantskap med digitala verktyg i hemmet tillsammans med föräldrarna. 57% använder internet av 2-åringar. Redan bland 3-åringarna är tre av fyra internetanvändare och vid 7 år är andelen 90%. Den stora ökningen de senaste åren har skett bland de yngsta. Den största förändringen har varit att barns användning av internet blivit mycket frekventare.  Däremot är det inte säkert att de får använda den multimedia kultur som finns i hemmet i förskolan och skolan. Trenden att appar ska väljas utifrån ett pedagogiskt syfte är stark, liksom rädslan för att det kan vara skadligt för barn spela spel för länge vid iPaden. Det är lätt att rynka på näsan åt för enkla appar och reklam av olika slag, men vi glömmer då att de faktiskt ingår i den barnkultur som dagens barn växer upp med. Caroline Liberg påpekar att det finns forskning som visar att populärkulturen är viktigt att ta tillvara på. Hjältar från filmer, dataspel och barnböcker inspirerar barn att både läsa och skriva på egen hand. Populärkulturen är viktigt när barn stiftar bekantskap med olika typer av texter, och fyller viktiga funktioner när barn lär sig läsa och skriva. Ändå upplever  jag ofta att pedagoger vill bestämma vilket utbud som ska finnas tillgängligt för val. Jag  undrar varför vi tillåter oss att begränsa barns intresse, när vi istället kan välja att forma lärprocesser tillsammans med barnen som vidgar kommunikationen och samspelet i gruppen.


Samma film på en smartboard ger nya dimensioner.

Ett exempel på hur man kan nyttja en fascination kommer här, jag har en längre tid sett barn fascineras av att komma nära figurerna i barnprogrammen framför dataskärmen. Många barn möter idag bärbara datorer eller surfplattor som digitala verktyg istället för stationära datorer med stora skärmar. Efter att ha sett förtjusningen när utklädda figurer blir "levande" på en stationär dataskärmen, ville jag koppla upp figurerna på en smartboard för att kunna utmana barnens fascination. När vi kopplade in högtalarna blev fascinationen ändå större och alla barn ville klappa och känna på figurerna. Det är lätt att glömma att teknik ur barns ögon inte är samma som i vuxnas ögon eller i pedagogers ögon. En förstorad bildskärm är ett effektivt sätt att synliggöra innehållet för barn i en annan konstruktion. På samma sätt kan du använda ett tält och projektor för att synliggöra en upplevelse som är svår att föreställa sig för barnen. Det viktiga är att omvandla tekniken från barnens intresse och vidga perspektiven tillsammans så att användandet av digitala verktyg också sätts in i ett sammanhang.

I den reviderade läroplanen (2010) står det att skapande och kommunicerande med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, dram, rytmik, dans och rörelse liksom tal och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Detta inbegriper också att forma, konstruera och nyttja material och teknik.

Enkla appar och populärkultur kan sammankopplad med annan teknik öppna för skapande former, Om vi pedagoger vågar vara medforskare. Digitala verktyg ska med andra ord användas för både skapande processer och som pedagogisk tillämpning. Barns intresse är en motivationskraft som kan användas för att skapa samspel och lärprocesser, när vi hittar det som engagerar barn hittar vi också drivkraft och värdefulla möjligheter att skapa pedagogik.  Det är viktigt att vi ser helheten och tillåter oss att inte tänka för snävt när vi utformar den pedagogiska miljön.Tekniken blir ett verktyg i lärmiljön som vi kan använda på ett kreativt sätt när vi utgår från barnens perspektiv. Barn provar och utforskar ofta utifrån ett "här och nu" perspektiv, och det är spännande att använda det som lockar barnen när vi formar, konstruerar och nyttjar teknik.

Inspirerad av vem?

En pedagogisk lärmiljö kan organiseras på flera olika sätt. Ofta planeras lärmiljön av pedagogerna. Barnens intressen observeras innan möbleringen äger rum. Ibland är det kanske en utvecklingsledare eller en pedagogista som är med och utformar miljön efter önskemål från chefer eller pedagoger. Jag har en längre tid reflekterat över hur vi tillvara tar inspiration som vi läser om på nätet eller möter vid olika fortbildningstillfällen. Hur ofta köper vi nya idéer som verkar spännande och tar med dem in i vår egen verksamhet utan att riktigt reflektera över hur vi kan anpassa det till vår egen barngrupp. Om någon lägger upp en bild på en kub vill alla gärna prova och se hur barnen köper idén. Å vad spännande, detta måste jag prova tänker någon och vips så är lavinen igång. Kuben  är ett fint exempel på hur nätverkande kan tillföra inspiration till den pedagogiska miljön.

Foto: Linda Lindner
Här kan du läsa mer om kuben.

Vi hade tidigare ett nätverk där vi fick gå på studiebesök hos varandra innan det utökade kollegiet hade slagit igenom på samma sätt som idag. Inspirationen från studiebesöken skapade ringar på vattnet, inspirationen från de andra förskolorna påverkade utformandet av vår egen pedagogiska miljö. När jag tänker tillbaka slås jag av att nätverket fungerade ungefär som det utvidgande kollegiet fungerar idag. Nätverkande via nätet, är ett bra sätt att få idéer som kan användas vid organiseringen av lärmiljön. Det är viktigt att vi i planeringen av den pedagogiska miljön inte glömmer att utgå från vår egen barngrupp. Barnens intressen och utveckling borde vara det som ger oss inspiration i vardagen. Vi behöver använda barnens tankegångar som utgångspunkt när vi väljer vad miljön på förskolan ska innehålla. Linda Linder konstaterar i sin serie om pedagogisk dokumentation att många kollegor i början tyckte det var svårt att släppa på kontrollen och följa barnens idéer när de planerade den pedagogiska miljön.

Jag har en tid tillbaka reflekterat över hur vi skapar en struktur och gör synliggör den för barnen. Ofta strukturerar vi miljön utifrån ett vuxenperspektiv som handlar om hur vi tror att barnen ska kunna tillgodogöra sig en miljö, ex med hjälp av observationer. Vuxenperspektiv styr sedan möblering och utformning av lokalerna. Det är lätt att vilja skapa många hörnor och rum på en avdelning utifrån tanken på ett smörgåsbord, där barn lätt ska kunna se vad som finns i hörnorna och vilja inspireras. Det som finns i en hörna ska helst stanna där och får kanske inte flyttas mellan rummen för då blir det så mycket spring och oreda. Men har vuxna och barn samma förväntningar på miljön? Vet barnen hur innehållet i miljön ska användas?

Små barn har mycket rörelse i kroppen och behöver få röra på sig även inomhus. Genom att ta hänsyn till rörelsebehovet, kan ett lugn byggas in i miljön. Små barn älskar att packa resväskan och gå på utflykt eller promenad även inne, det är en viktig del av leken att få duka upp en picknick i byggrummet eller matrummet, även fast det finns en bokhörna där. Vågar vi tillåta stök och stoj inne och låta prinsessklänningarna följa med in i byggrummet, eller säger vi åt dem att städa först, innan de kan börja en ny lek. Om vi pedagoger vågar lägga vårt eget behov av ordning och reda åt sidan kan kreativiteten och leken få mer svängrum i förskolan. Ett pedagogiskt förhållningssätt kan bygga på att säga ja till barnen och låta barnen få mer utrymme i verksamheten. Det kräver också att pedagogerna väger sina egna normer i förhållande till barngruppens behov. Måste det städas flera gånger varje dag? Om det är mycket saker är det kanske dags att prioritera och skapa en struktur i ordningen, och fundera över hur mycket material barn och pedagoger kan överblicka utan att det upplevs som stök.

Bilder begränsande eller inspirerande?
En bygghörna med lådor som är överblickbara, förenklar för barn att sätta igång ett eget skapande, Att barnen kan se och förstå hur sakerna ska användas, kan sporra barnen att använda materialet. För barn som har svårt att föreställa sig vad som finns i lådan, kan det underlätta för bygglek att se vad som finns att jobba med. Bilder kan ge inspiration, men de kan också begränsa om man vill bygga precis likadant som på bilden. Det viktiga är dialogerna och kommunikationerna mellan barn och barn, eller barn och pedagoger. På samma sätt är det viktigt att barnens intresse får styra innehållet i miljön när vi köper nytt material och planerar vad de olika rummen ska användas till. Vågar vi följa barns rörelsemönster och tankesätt kan en spännande utveckling av leken äga rum. Genom att skapa möjlighet för både rörelse och kreativitet kan vi bygga in en växelverkan mellan rörelse och koncentration. Denna ständiga rörelsen i leken böljar fram och tillbaka och behöver finnas med som en ledstjärna när vi planerar den pedagogiska miljön.

Vilken inspiration?

För en tid sedan frågade en vän till mig hur vi hämtar inspiration i yrkesrollen? Efter en tids funderande skulle jag vilja omformulera frågan till hur vi använder inspiration i yrkesrollen? Fortbildning och litteraturläsning ger oss en viss form av inspiration. Tv och media ger oss dagligen möjlighet till personlig inspiration. De flesta av oss har favoritböcker som vi frikostigt delar med oss av om någon ber om tips på bra litteratur. Filmer om olika arbetsmetoder och föreläsningar finns ofta gratis att hämta på nätet, för att använda som underlag för diskussioner på APT m.m. Fortbildning och litteratur väljs ofta i samråd med utvecklingsledare, chefer och rektorer. En del böcker läser vi helt enkelt för att vi vill.

Att finna inspiration på nätet
Foto: Sander Spolspoel (CC BY-NC 2.0)


Men varje dag möter vi mängder av information av texter som rör din yrkesroll. På sociala medier delas många goda idéer och diskussioner. En del texter är positivt utformade och andra är mer negativa. Ämnen i diskussioner och på privata bloggar kan vara av väldigt skiftande karaktär. På internet avhandlas allt från hur ofta små barn behöver byta blöja till efterfrågan på hur förskoleklassen kan arbeta med bokstaven M. Snabba lösningar på innehåll till samlingar och lektioner efterfrågas av det utökade kollegiet. Men vilka snabba lösningar kan vi egentligen använda i förskolan eller förskoleklassens verksamhet? I läroplanen (lpfö 98/10) finns följande text om innehållet i verksamheten i förskolan och skolan
Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, motivation
och drivkraft att söka kunskaper. Barn söker och erövrar kunskap genom lek,
socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och
reflektera. Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande.
I vårt samhälle finns en tendens att vardagen snurrar allt snabbare. De pedagogiska aktiviteterna är viktiga inslag i förskolans verksamhet och att de genomförs är viktigt. Men inspirationen till verksamhetens pedagogiska aktiviteter bör väljas utifrån den aktuella barngruppens intresse. Är vi medvetna om vilka konsekvenserna blir för verksamheten om vi söker efter quick-fix, istället för att leta efter inspiration i vår egen verksamhet? Vilka konsekvenser får det allt snabbare snurrade ekorrhjulet för en barngrupp?
Om idéer och inspiration saknas inför planeringen av olika pedagogiska aktiviteter, kan det utökade kollegiala nätverket bidra med tips och ideér, men det är viktigt att vi reflekterar över hur vi väljer inspirationen vi efterfrågar. Vi bör också diskutera vad längtan efter snabba lösningar bottnar i? En allt mer stressigt arbetstempo medför kanske oreflekterat att vi också plockar in tips och ideér i verksamheten och glömmer att förankra dem utifrån våra styrdokument.
Dagens IKT-samhälle medför ett behov av att diskutera både hur vi använder oss av informationen via media och att vi tänker på att granska vilka källor texterna kommer ifrån. Snabba lösningar kan ge ny inspiration och det utvidgade kollegiet är en fantastisk tillgång, jag är positiv till "dela kulturens" många fördelar, som ett utökat nätverk kan innebära. Men en ökad mängd information och ett mer transparent samhälle medför också nya viktiga diskussionsfrågor.
Vi bör lite oftare diskutera vad som är skillnaden mellan personlig inspiration och inspiration i yrkesrollen.

Den första snön

När jag slår på min dator på fredagsmorgonen är vännen Martina Lundströms blogginlägg det första som möter mig. Rubriken Det snöar sällan från en blå himmel, gör mig nyfiken, och fastnar i mina tankar. Just denna morgon snöar det ute och trafikkaoset runt om mig under min egen resa till högskolan är ett faktum. Väl framme kliver jag av bussen och får nästan pulsa i snön som fallit under natten. Utanför högskolan kör plogbilarna skytteltrafik och plogar trottoarerna fria från snön. Stillsamt ser jag mig omkring och hör studenterna irritera sig på vädret och snömängderna som nattens snöande bidragit till.

Under tiden som jag dricker mitt morgonkaffe i cafeterian hör jag på håll flera intressanta samtal om väder och vind. Fundersamt undrar jag om barn uppfattar vintern på samma sätt som oss? Vi vuxna har så lätt att se på världen från vårt eget perspektiv. Vi ser barnens glädje över snön, men också snökaos och trafikstockning. Vi vet tack vare inlärd kunskap, att vit snö inte är ren och att den smälter om det blir plusgrader. När det blir blixthalka, ser vi vuxna en gård som är blank av is när töväder övergår till is och snöblask, vi ropar till barnen att ta det försiktigt så de inte ska ramla på isen. Eller så förmanar barnen att inte äta snö ute på gården, för den är smutsig. Men vad ser egentligen barnen? Hur kan vi använda det barnen ser i vår verksamhet eller undervisning? Ser de samma sak som oss eller ser de något annat? Jag läser följande i Martinas bloggtext.
I boken "Pedagogiska kullerbyttor" (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande: "Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande.

Hur kan en pedagog se på vintern med barnens ögon? Associerar barnen till vita papperstussar i fönstren eller ser de den fina vita vackra orörda snön som ligger som ett täcke på gården. Vem vill inte sträcka ut tungan och smaka på snön med munnen, När ett helt smörgås bord breder ut sig nedanför fötterna? Min erfarenhet som pedagog, är att barns upptäckter skiljer sig från de vuxnas perspektiv på världen. Barn är här och nu och associerar till sin omgivning med alla sina sinnen. För mig är frågan snarare hur vi pedagoger kan ändra på våra egna givna ramar och förstå att det finns ett lärande, i hur man kramar en snöboll eller gör en snögubbe. För oss är det självklart att snön knarrar under fötterna när vi trampar på den, men det är inte lika självklart för barnen. På samma sätt är det inte självklart att barnen ser att snö kan bli grå eller förstår hur snösmältningen går till. När vi väver in barnens upptäckter i vardagen och kommunicerar om dem, uppstår ett spännande lärande i vardagen. Mitt råd är att ta med kameran ut och filma eller fota barnens upplevelser, och börjar försöka dokumentera världen utifrån barnens förundran. Försök fånga vad barnen ser eller upplever.

Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. Ur boken "pedagogiska kullerbyttor" (HLS Förlag, 2003)

Tidigare i veckan visade jag ett barn hur isen bildar ett täcke på skaren. Vi använde pinnar och försökte försiktigt bända loss isbitarna för att de inte skulle gå sönder. När vi väl fått upp isbitarna lade vi dem i den tidiga januarisolen på räcket och tittade på mönstret som uppstod innan solen och värmen förvandlade isen till vatten och den smälte bort i tövädret. Några av barnen låg i snön och upplevde den med kroppen, det är då man vill passa på att vissa hur man gör en ängel.

Snöängeln är också skapad.
Foto: Saskla Heijljes (CC BY-SA 2.0)

För något år sedan ville de barn jag då arbetade med spara snön när det var töväder. Min kollega utformade ett spännande arbete tillsammans med barnen som varade långt in på vårterminen. I vardagsmomenten finns så mycket lärande vi kan upptäcka tillsammans. Visst kan vi göra snöflingor och hänga på rad i fönstret men kommunikationen med barnen är en viktig stomme i verksamheten, Den kommunikationen handlar om att låta delaktigheten gå som en råd tråd genom verksamheten, i alla moment. Sinnesupplevelser i form av skapande är absolut viktigt, men kommunikation och de vardagliga gemensamma upplevelserna ger också naturliga sinnesupplevelser. Frågan är bara om vi pedagoger hinner uppfatta dem i vardagen. Det viktiga är inte att det hänger snöflingor i taket utan att vi kan synliggöra barnens lärande och använda det i utformandet av verksamheten eller undervisningen.