Jag lyssnade i dagarna på David Batras sommarprat där han berättade om sina minnen från skoltiden. Minnen av hur en kamrat utsattes för mobbing av kamraterna. Minnen om hur det kändes att kämpa för acceptans från omgivningen, från kamraterna. Bland annat berättar han om fotbollsmatcherna och hur fotbollen blev det som engagerade kamraterna. Var man inte med och spelade fotboll, var det svårt att ta sig in i gemenskapen. Sommarpratet fick mig att tänka på min egen uppväxt. I ett mindre samhälle där sporten blev det som bygdens ungdomar engagerade sig i, vare sig man ville eller inte. Delvis på grund av att nästan alla sysslade med någon form av sport, delvis beroende på grupptrycket från jämnåriga. Behovet av att få vara med och leka var ofta större än känslan av att våga försvara någon som blev utsatt för dumheter. Bortanför skolvärlden kunde man i lugn och ro leka med kamrater som andra såg som töntiga där var alla jämlikar oavsett status. Men i skolans rampljus blev man både bortvald eller valde bort andra. Grupptrycket styrde vilka kamrater som blev populära och vilka som inte blev det. Att vara tuff eller populär ökade möjligheterna att bli omtyckt. Det gällde att bli accepterad också utanför skolans vardag på fritiden. På skolgården och i korridorer rådde ofta lite av djungelns lag, för att inte prata om cykelparkeringen där alla samlades när man skulle cykla hem från skolan. Mycket av utsattheten ägde rum bortanför de vuxnas övervakande blick, Det är var inte bara slag och sparkar som kunde såra utan ord eller blickar räckte för att man skulle känna sig sårad och utanför. På väg hem från skolan var kamraterna tryggheten. Tittar jag tillbaka på min egen skoltid har jag blandade minnen från den, Lågstadiet och mellanstadiet minns jag som mer harmoniskt än högstadiet. Jag tror det berodde på hur lärare engagerade sig i att skapa trygghet på skolgården. Framför allt på mellanstadiet fanns det alltid rastvakter ute på skolgården. Rastvakter som såg och vågade agera när det var slagsmål eller när några retades. Engagemanget ledde till att det skapades trygghet i klassen. Idag i min egen profession upplever jag ofta att uppdraget att vara rastvakt inte är så prioriterat bland lärare. Rastverksamheten kommer i skymundan framför lärandet i klassrummen. Vilket är synd eftersom en trygg miljö är en förutsättning för att ett lärande ska kunna äga rum. Alla elever har rätt att vara trygga i skolan, både i och utanför klassrummet. Lärande kräver att det också finns en trygg miljö i skolan och förskolan. Skolans klimat skapar vuxna och barn tillsammans, för att få en trygg skolvardag måste vi vuxna lyfta blicken och våga se vad som sker mellan eleverna.
Våga göra rätt
Att barn ska kunna göra rätt och vilja dela en gemenskap kräver att det finns engagerade lärare och som levandegör en värdegrund i en skola. Ett aktivt arbete som förebygger mobbing kräver delaktighet från alla som arbetar i skolan. Men det är också en inre process, som handlar om att växa upp och lära sig vad det innebär att delta i en gemenskap. Att växa upp innebär också ett inre växande för både barn och vuxna. Barn utgår oftare från detaljer och har svårare att omfatta en helhet och kunna förstå vad deras agerande betyder. Ibland är det lätt att vi som pedagoger och lärare dömer elever utan att tänka på att barn har svårare att se en helhet och förstå innebörden av sitt eget agerande. Vi ser barn som beter sig illa eller elaka och det är lätt att tycka att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra. Men barn behöver vuxenstöd för att värdegrunden ska bli levande. De behöver hjälp att förstå innebörden i ett lika behandlingsarbete. En värdegrund är ett tomt dokument om inte pedagogerna hjälper barnen att omsätta värdegrunden i praktiken.Tidigt börjar barn förhandla om vilka som ska vara med och leka och väljer lekkamrater. Forskning som Fanny Jonsdottir och Lovisa Skånfors bedrivit om kamratkultur visar att barn redan i förskoleåldern medvetet väljer kamrater. Barn som har svårt att förstå lekregler blir bortvalda och får kämpa för acceptans.Vuxna bemöter ofta barn utifrån hur de själva blivit behandlade under barndomen. Våra egna värderingar påverkar barnens kamratkultur, de påverkar vilka barn som får synas och höras och på vilket sätt. Där är pedagoger inget undantag. Hur vi hanterat vår egen uppväxt blir avgörande för hur vi också bemöter barnen i vår yrkesprofession. Att pedagoger vågar se och uppmärksamma vad som händer i barngruppen eller på skolgården tror jag är avgörande för vilket klimat som utvecklas i barngruppen.
 |
| Vågar vi se vad som händer bland barnen utanför klassrummet? Foto: Kate Ter Haar (CC BY 2.0) |
Kompistrycket och behovet av att få vara med tar blir starkare än viljan att göra rätt. En kompis vinner över en annan för den är roligare att leka med.. Att stå emot när man ser oförrätter kräver att vuxna i förskolan och skolan vågar se och agera mot ensamhet och utfrysning. Linda Linder skriver på sin blogg om att omsorg och lärande hänger samman. För mig är relationsskapandet och värdegrunden en bas för att omsorg och lärande ska komma till stånd. Omsorg är en förutsättning för att lärande ska kunna äga rum i barngruppen och bli en process. Trygga elever har möjlighet att nå bra skolresultat i skolan.
