Det verkliga lärandet sker i mellanrummen.

Under en lång tid har jag följt  diskussionerna som handlat om undervisning i förskolan eller fritidshemmet. I samband med diskussionerna hamnade jag i ett intressant samtal tillsammans med några kollegor som delar intresset för undervisning. Vi diskuterade varför så många delar upp lärande och undervisning som två skilda ämnen, istället för att undervisning och lärande ses som en gemensam helhet.

Barns egna intressen hamnar alltför ofta fortfarande  i kölvattnet, efter de aktiviteter som prioriteras i verksamheten. Myndigheter och styrdokument visar på i vilken riktning lärandet ska bedrivas, men det är de som arbetar i verksamheten som tolkar hur lärandet ska ske utifrån sin barngrupp. Vi diskuterar inte lika ofta hur barnen själva, ska förstå och förhålla sig till det lärande som sker i förskolan. Min erfarenhet är att vi vuxna delar in lärandet i olika komponenter eller fack, medan barnen själva lär sig utifrån ett "här och nu" perspektiv. När barn hittar något som intresserar dem ute till exempel en fågel eller sniglar, vill de inte automatiskt lära sig mer om fåglar eller sniglar, utan de vill ta reda på  vad fågeln gör eller ta reda på vart sniglarna är på väg. Barn betraktar fenomen utifrån  sin samlade förståelseram - medan vi vuxna tenderar till att sätta igång en större och mer uppdelad lärprocess. När vi vuxna planerar, utgår vi från vad vi tror intresserar barnen, snarare än att vi följer barnens intresse och skapar ett lärande av situationen. Vi är så vana att vid att betrakta ett fenomen från fler perspektiv, att vi automatiskt väljer den ingången när vi planerar en process eller ett temainriktat arbete. Men om vi istället följer barnens utforskande, skapar vi ett lärande med utgångspunkt från ett barnperspektiv, där barns lärande kan bilda utgångspunkt för ett gemensamt utforskande.

Hur vi ser på barn får med andra ord stor betydelse för hur vi planerar för undervisning och lärande. Det påverkar också hur vi väljer att presentera lärandet i vår verksamhet, Barnsynen styr även vad vi prioriterar i verksamheten:

Läraren som ett filter
Foto: Elke Wetzig (GNU FDL 1.2)

Om förskolläraren ser barnen som tomma kärl som ska fyllas med kunskap, kommer det påverka verksamheten på ett sätt. Om vi ser barn som kompetenta barn som ska söka sin egen kunskap, planerar vi verksamheten på ett sätt. Om förskolläraren eller läraren fungerar som ett filter som väljer ut vad barnen ska lära sig, återspeglas det också i verksamheten. Kort sagt påverkar förskollärarnas tankar om lärande också vilket lärande som kommer vara möjligt att få del av i gruppen.

Om den målstyrda undervisningen blir viktigare än lärandet kommer barnens eget utforskande krympa i verksamheten. Barns eget lärande förpassas,till den tid som finns mellan planerade aktiviteter och rutiner, när de får möjlighet att ha fri lek och själva bestämma vad de vill göra. Eller så sker lärandet bortom synhåll för de vuxna, när barn får chansen att föra egna samtal, eller prova egna färdigheter tillsammans i smyg. I en öppen inbjudande miljö där barns intresse tas på allvar får barn däremot chansen att tillsammans utveckla en egen öppen kultur.

Som jag ser det sker det riskerar den målstyrda undervisningen i förskolan att bli snäv om den bara förknippas med ämnesdidaktik. För att vidga bilden av lärande behöver vi också få mer kunskap om vad didaktik innebär ur ett allmänt perspektiv i förskolan. Frågorna om Vad, Hur, Varför, får olika svar om de sätt i relation till vem eller vilka det är som ska lära sig något. När frågorna sätts i ett vidare perspektiv Då vidgas lärandet som helhet i verksamheten. Om vi vidgar perspektivet på undervisning blir också den fria leken målstyrd undervisning. Skillnaden i vad som är undervisning beror på lärarens syfte med aktiviteten. Går vi ut på gården för att det är en rutin, sker kanske ingen undervisning. Men om läraren har ett tydligt syfte med vistelsen på gården och uppmärksammar det som sker i barngruppen kan också utevistelsen erbjuda många möjligheter till undervisning. En erfaren lärare använder sig kanske också i de lägena av beprövad erfarenhet som sitter i ryggraden och även rutiner kan då används för målmedvetet lärande. Den avgörande skillnaden för hur vi tolkar undervisning som begrepp menar jag handlar om, hur vi ser på och prioriterar och reflekterar. över det meningsskapande som sker i mellanrummen. Det verkliga lärandet sker i mellanrummen likaväl som vid förskolans eller skolans målstyrda aktiviteter.