Förskollärarens roll mellan förskolan och skolan

I veckan kunde jag skriva de avslutande orden på den masteruppsats i didaktik och utbildningsvetenskap som jag arbetat med under två års tid. Uppsatsen handlar om hur övergången från förskolan till förskoleklass eller grundsärskolan är organiserad för barn/elever med intellektuell funktionsnedsättning. Från och med denna hösten är förskoleklassen obligatorisk.

Förskoleklassen står inför nya spännande utmaningar framöver. Det innebär att flertalet barn kommer gå i förskoleklassen. De flesta barn går vidare till förskoleklassen i närområdet när skolstarten närmar sig. För elever med intellektuell funktionsnedsättning är lärandevägarna inte lika självklara. Efter att en intellektuell funktionsnedsättning är konstaterad, har eleven rätt att bli mottagen i grundsärskolan. Samtidigt finns det både inre och yttre faktorer som påverkar vilka lärandevägarna för elever med intellektuell funktionsnedsättning. Kommunernas utbud av grundsärskolor påverkar lärandevägarna för elever med intellektuell funktionsnedsättning. Andra faktorer som påverkar vilka skolformer som det går att välja mellan, är exempelvis skolors traditioner, klass storlekar eller organisatoriska förutsättningar.

Inför skrivandet av uppsatsen har jag stött på uttryck som "vårdnadshavarna är inte där än". Eller "de måste förstå att det är en rättighet". I vår vardag är det lätt att använda begrepp eller talesätt, utan att vi reflekterar över vad de egentligen står för. Utbildningen i grundskolan (grundsärskolan innefattad) ska enligt skollagen vara likvärdig oavsett skolform.Utbildningen i förskolan ska ta sin utgångspunkt i läroplanen och det barnen visar intresse för samt i det kunnande och de erfarenheter barnen tidigare tillägnat sig. Förskolan ska särskilt uppmärksamma barn som av olika anledningar behöver mer ledning och stimulans eller särskilt stöd.

Jag hoppas min uppsats ska kunna genera mer kunskap om övergångar. Jag vill gärna betona ledningens ansvar att öka kunskaperna om övergångar generellt i förskolan.Men kanske i synnerhet för de barn som behöver anpassning, stöd och stimulans i förskolans verksamhet. Alla barn har rätt till fungerande och planerade övergångssammanhang vid skolstarten. Även de barn som har svårt att föra sin egen talan. Att få tillgång till kamrater och en tillgänglig skolmiljö är viktigt för alla barn. Därför behövs det också anpassning och stöd innan, under och efter själva övergången. Som förskollärare har vi ett ansvar att vara väl insatta i vårt yrkesuppdrag. Förskollärarna som deltar i en samverkan måste veta vad de ska utbyta kunskaper och erfarenheter om inför övergången till skolstart.

I relation till intellektuell funktionsnedsättning är det också viktig att förskollärare har kunskaper om hur barnet fungerar i vardagen, för att de ska kunna skapa progression i barnets lärande och utveckling. Det förutsätter också att förskolan behöver ha mer kunskap generellt om funktionsnedsättning. Hur uppmärksammar vi annars de barn som behöver mer ledning, stimulans eller särskilt stöd i förskolan? För mig är det viktigt att anpassningar i förskolan utgår från läroplanens intentioner. Jag tror de flesta av er håller med mig. Ändå tror jag att verkligheten ofta blir en balansgång mellan arbetslagets erfarenheter och vårdnadshavarnas önskemål. Jag är nyfiken på vilket utrymme som ges för att diskutera övergången i verksamheten? Hur ofta diskuteras övergången och det didaktiska innehållet då skolformer samverkar inför skolstart?

Övergångar för barn/elever med intellektuella funktionsnedsättningar : Didaktiska perspektiv på övergångar från förskolan till förskoleklass ellergrundsärskolan






Bilderböcker inte bara text

I början av höstterminen är det säkert många som startar upp temaarbeten eller projekt. Lika många verksamheter kanske kommer arbeta med kompis- eller vänskapstema. Under veckan har jag haft en del intressanta diskussioner om bilderböcker. Vi lärare har ibland en tendens att välja böcker som vi tycker associerar till vänskap. Det är lätt att välja klassiker som Pelle Svanslös eller Alfons Åberg. Många av oss har egna favoriter. Vi väljer böcker som för med sig känslor från vår egen barndom. Eller böcker som vi läst för vår våra egna barn. Barnboksfavoriter förblir snälla i våra tankar innan vi stannar upp och reflekterar över hur bilderböckerna stämmer överens med dagens levnadsvillkor. Inför planeringen av värdegrundstemat som jag själv planerar att ha under höstterminen, fick jag en aha upplevelse när jag läste Alfons Åberg och tittade på bildspråket som förmedlades i böckerna. Plötsligt var Alfons inte alls så snäll som jag mindes honom. Bildspråket blev inte heller användbart eftersom Alfons slår lillkillen på bilderna. Jag fick plocka bort en del av de böckerna som jag funderat över att använda i temat och välja böcker där handlingen stämde överens med bildspråket. Jag tror vi är många som behöver en extra knuff i rätt riktning  innan vi plockar in nyare litteratur i verksamheten. Därför är det nyttigt att stanna upp ett slag och reflektera tillsammans i arbetslaget över vilka böcker som används på avdelningen  eller i klassen. Det handlar inte bara om texten. Titta tillsammans i arbetslaget på vad böckernas bildspråk signalerar. För små barn eller elever som använder AKK (tecken som alternativ kompletterande kommunikation) är bildspråket lika talande som språket. Bilderna förstärker handlingen i böckerna och ger karaktär åt berättelsen. Det är viktigt att komma ihåg. Därför vill jag slå ett slag för att ni tillsammans i arbetslaget tar lite tid och diskuterar vilka böcker ni använder i ert tema eller projekt.

Hur är Pelle som kompis egentligen?
Reflektera tillsammans i arbetslaget över hur texten stämmer överens med det samhälle som barnen är omgivna av?
Prata om figurerna som finns med i texten. Ta Pelle Svanslös som exempel
Är Pelle verkligen snäll eller är han naiv, men snäll innerst inne?
Prova er fram och fundera på om berättelsen i boken stämmer  om ni använder bara bilderna och själva berättar texten som finns i boken. Efter diskussionen kanske ni kommer fram till att ni behöver uppdatera era favoriter  eller att ni behöver fördjupa er planering inför temaarbetet eller projektet, innan ni börjar jobba med det.




Mer än Babblarna

Förra veckan var jag och lyssnade på Babblarnas musikal med mina elever. Hela aulan var full av barn som rycktes med av musiken och glädjen hos barnen i salen var total. Genom åren har de små färgglada figurerna väckt mitt intresse på olika sätt, kanske framför allt för att de varit så omtyckta hos de barn jag haft omkring mig. Många använder Babblarna som språkmaterial och har arbetsmaterialet liggande i en låda eller i en tygpåse. Ganska ofta har jag mött lärare som med förbryllad min frågar sig vad man kan göra med de små figurerna - och sedan blir figurerna liggandes oanvända i skåpet. Med viss nyfikenhet har jag sett fram emot att höra historien bakom de färgglada figurerna på SETT. Anneli Tisell inledde med budskapet att språkträning behöver ske i ett sammanhang som är roligt. Barn upplever språket med hela kroppen och då behöver språkträningen också ske i ett lustfyllt sammanhang.

För att få in språkljuden behöver barnen få leka med språkljuden och få känna in språkljuden med kroppen. Babblarnas enkla form gör att barnen lätt kan ta dem till sig och de är anpassade för att man ska få träna på de första språkljuden. Formspråket är enkelt för att tilltala de yngsta barnens språkutveckling. De olika formerna på figurerna är valda för att lyfta fram olikhet på ett positivt sätt. Anneli Tisell talade varmt om hur många olika babblarna projekt det finns på förskolan och tyckte det var roligt när Babblarna fick flytta in i den gemensamma lärmiljön, figurerna blir då på ett naturligt sätt en del av allt som sker i förskolan. Själv tycker jag om när böckerna med Babblarna vävs in i ett sammanhang, så att barnen kan möta innehållet genom bilder på golvet eller på väggen. Om boken sen kan läsas interaktivt skapas ytterligare en möjlighet. När man använder olika sensoriska material på figurerna ger det ytterligare dimensioner till barnen.

Dadda och Doddo

Detta är så viktigt att ta med sig när vi arbetar med språkutveckling med de yngsta barnen i förskolan. Språklek måste få vara roligt och få ske i lustfyllda sammanhang. Eftersom barn är olika, måste också språkleken få ske i olika sammanhang som är valda utifrån barnens intresse. Det kan vara på gemensamma sångstunder eller i bokläsning, men det viktiga är att det sker i en lekfylld situation. Det finns många olika åsikter om vad språkträning är i förskolan. När vi möter barn med behov av särskilt stöd är det så lätt att vi fastnar i tankarna att språket ska tränas med ett språkträningsmaterial, men det kan lika gärna ske i all lek. Men oavsett vilka metoder vi väljer är det de vuxna runt om barnen som har ansvaret för att skapa ett sammanhang som ger språkleken liv. Det är förskolläraren som kan leka med språkljuden på olika sätt i mötet med barnen. Arbetslaget har ett gemensamt ansvar för att skapa en lustfylld språkutveckling i förskolan. På samlingen och i förskolans aktiviteter finns en mängd möjligheter till gemensam språklek. Genom att trolla med stämningen och atmosfären kan språklek bli roligt och lustfyllt för alla barn i alla lekar.

Barnets röst i undervisningen

Under helgen har jag läst det Skolverkets nya förslag till läroplan för förskolan som ska presenteras för riksdagen. Några rader i inledningen fastnade på ett särskilt sätt i mina tankar och de har nu funnits där några dagar. Raderna sammanfattar barnens syn på förskolans verksamhet

"De var överens om att det är de vuxna som bestämmer och vet att förskolechefen är den som ”bestämmer mest”. De berättade att det barnen får bestämma om handlar om vilken mat de ska äta, att de får välja aktivitet men att de valen ofta inte går att ändra, vilket de tycker är tråkigt. Barnen tycker att det är bra att de vuxna bestämmer. De är medvetna om att de lär sig många olika saker i förskolan: hur man ska bete sig mot andra och faktakunskaper." (s. 5)

Raderna om referensförskolorna och barnintervjuerna är intressanta för att de speglar vilken utmaning det är för många att få en växelverkan i undervisningen, där barns intressen blir sammanflätade med målstyrda processer i undervisningen. Att få till en växelverkan där barn får känna en genuin delaktighet och inflytande är tydligen en utmaning för många förskolor. Jag tänker att det är viktigt och diskutera hur vi skapar förutsättning för en undervisning som skapar en helhet i förskolans verksamhet.

I den nyligen släppta kunskapsöversikten om undervisning i förskolan menar forskarna att revideringen av läroplanen medför att förskollärare behöver kunna koppla samman verksamhetens innehåll med didaktiska kunskaper.
Förskollärare förväntas veta hur de ska möta, leda, stötta och utmana barns lärande. De behöver också kunna följa och dokumentera barns lärprocesser och förändrade kunnande. (s. 16)
Revideringen av läroplanen för förskolan kommer innebära många nya utmaningar både för högskoleutbildningarna, men också för de förskollärare som ska ansvara för verksamheten ute på fältet. Min förhoppning är att ett ökat didaktiskt kunnande också kan ge plats för barnperspektivet i verksamheten..Förskolan är barnens arena, då är det också rimligt att de kan få inflytande över förskolans aktiviteter.

Barns egna intressen hamnar alltför ofta i kölvattnet, efter de aktiviteter som prioriteras i verksamheten. När barn hittar något som intresserar dem ute till exempel en fågel eller sniglar, vill de inte automatiskt lära sig mer om fåglar eller sniglar, utan de vill ta reda på  vad fågeln gör eller ta reda på vart sniglarna är på väg. När vi vuxna planerar, utgår vi från vad vi tror intresserar barnen, snarare än att vi följer barnens intresse och skapar ett lärande av situationen. Vi är så vana att vid att betrakta ett fenomen från fler perspektiv, att vi automatiskt väljer den ingången när vi planerar en process eller ett temainriktat arbete. Men om vi istället följer barnens utforskande, skapar vi ett lärande med utgångspunkt från ett barnperspektiv, där barns lärande kan bilda utgångspunkt för ett gemensamt utforskande.

Hur vi ser på barn får stor betydelse för hur vi planerar för undervisning och lärande. Det påverkar hur vi väljer att presentera lärandet i vår verksamhet, Barnsynen styr även vad vi prioriterar i verksamheten:

Läraren som ett filter
FotoElke Wetzig (GNU FDL 1.2)

Om förskolläraren ser barnen som tomma kärl som ska fyllas med kunskap, kommer det påverka verksamheten på ett sätt. Om vi ser barn som kompetenta barn som ska söka sin egen kunskap, planerar vi verksamheten på ett sätt. Om förskolläraren eller läraren fungerar som ett filter som väljer ut vad barnen ska lära sig, återspeglas det också i verksamheten. Kort sagt påverkar förskollärarnas tankar om lärande också vilket lärande som kommer vara möjligt att få del av i gruppen.

När den målstyrda undervisningen blir viktigare än lärandet kommer barnens eget utforskande krympa i verksamheten. Barns eget lärande förpassas,till den tid som finns mellan planerade aktiviteter och rutiner, när de får möjlighet att ha fri lek och själva bestämma vad de vill göra. Eller så sker lärandet bortom synhåll för de vuxna, när barn får chansen att föra egna samtal, eller prova egna färdigheter tillsammans i smyg. I en öppen inbjudande miljö där barns intresse tas på allvar får barn däremot chansen att tillsammans utveckla en egen öppen kultur.

Som jag ser det sker det riskerar den målstyrda undervisningen i förskolan att bli snäv om den bara förknippas med ämnesdidaktik. För att vidga bilden av lärande behöver vi också få mer kunskap om vad didaktik innebär ur ett allmänt perspektiv i förskolan. Frågorna om Vad, Hur, Varför, får olika svar om de sätt i relation till vem eller vilka det är som ska lära sig något. När frågorna sätts i ett vidare perspektiv.  En erfaren lärare använder sig kanske också i de lägena av beprövad erfarenhet som sitter i ryggraden och även rutiner kan då används för målmedvetet lärande. Den avgörande skillnaden för hur vi tolkar undervisning som begrepp menar jag handlar om, hur vi ser på och prioriterar och reflekterar. över det meningsskapande som sker i mellanrummen. Det verkliga lärandet sker i mellanrummen likaväl som vid förskolans eller skolans målstyrda aktiviteter. Förskollärarna behöver därför öka kunskapen om hur de kan hantera det som sker i skärningspunkten mellan målstyrda objekt och barnens spontana lärande.


Delar av texten är en rewrite av Det verkliga lärande sker i mellanrummen 2017-04-22



Vad är undervisning i förskolan?

I dagarna kom den rykande färska rapporten från Skolinspektionen om förskolans verksamhet som helhet. Skolinspektionen konstaterar att den pedagogiska kvalitén i förskolan behöver öka för att förskolornas verksamhet ska bli mer likvärdig. En rad utvecklingsområden nämns och det är en spännande läsning för oss som på olika sätt engagerar oss i förskolefrågor. Några rader i rapporten om undervisning, fångar mitt intresse på ett särskilt sätt.
"Förskollärare sällan ser sig som undervisande lärare. En del förskollärare vänder sig aktivt mot att det skulle vara undervisning de gör i förskolan. Många hänvisar alltså istället till begreppet lärande, och menar att lärande finns i allt de gör med barnen och att barn lär sig hela tiden. Lärande förväxlas med undervisning, men lärande och undervisning är inte samma sak."
Ordet undervisning och skola väcker ofta minnen av den skola vi själva mötte under vår egen uppväxt. Kanske är det den stränga läraren med pekpinnen vi först tänker på när minnena från skolan dyker upp. Undervisning blir lätt något svårt och krångligt som sker långt borta från förskolans vardag. Det är intressant att stanna upp och funderar över varför det är så svårt att tala om lärande och undervisningsprocesser.

Beror det på att vi är ovana vid själva begreppet och den nya läroplanen. Eller beror det på att många förskollärare helt enkelt tycker att undervisning är ett luddigt begrepp. Genom åren har jag mött många kollegor som gärna ser teoretiska begrepp som något svårt som sker långt borta från verksamheten. Det som sker i vardagen kopplas sällan samman med teoretiska begrepp. För att synen på undervisning ska förändras, är det viktigt att förskollärare och barnskötare tillsammans börjar reflektera över vilket lärande som äger rum i den egna verksamheten.

Fotograf:Hanna Bergström
Vilket lärande ser du i bilden?

För någon vecka sedan lyssnade jag på Tessan Åkerblom som beskrev hur viktigt det är att vi tillsammans analyserar det lärande som sker i vardagen - för att  kunna ge förutsättning för utveckling och lärande i barngruppen. I sin föreläsning lyfte hon enkla exempel på vad målstyrda lärprocesser i förskolan kan vara. Det kanske handlar om att lära sig cykla eller upptäcka olika konsistens på sanden i sandlådan.Upplevelsen och utforskandet av olika material innehåller en mängd lärande. Ibland är innehållet i aktiviteten är ibland viktigare än själva aktiviteten. Det är hur vi tänker om undervisning som skapar ramen för vad undervisning i förskolan kan innebära. Observationer, dokumentationer och vårt eget förhållningssätt är verktyg som vi kan använda för att skapa intresse och motivation hos barnen, som skapar förutsättning för lärande i förskolan. Undervisning beskrivet ur ett helhetsperspektiv handlar om hur vi skapar intresse och motivation för lärande i barngruppen. .
 







Föräldrasamverkan i förskolan

För ett tag sedan hamnade jag i ett intressant samtal som handlade om föräldrasamverkan. Vi konstaterade att ämnet inte diskuterats så mycket senaste åren och att det inte finns så många nyskrivna böcker som handlar om föräldrasamverkan. Förskolans läroplan betonar att det ska finnas ett samarbete mellan hemmet och förskolan. Alla som arbetar inom förskolan ska utveckla tillitsfulla relationer med föräldrarna och föra samtal om barnets trivsel lärande och utveckling i förskolan. Min erfarenhet efter en lång arbetstid i förskolan är att förmågan att skapa relationer växer fram utifrån ens egna erfarenheter av livet. Jag är privat förälder till ett barn med särskilda behov och när jag fått frågan vad jag saknat under vårt barns förskoletid - är svaret relationskompetensen och förståelsen för att alla familjer har olika livserfarenheter med sig in i bagaget när deras barn börjar förskolan.

Det går inte nog betona hur mycket kommunikationen mellan förskollärare och föräldrar betyder för den enskilda familjen. De förskollärare och barnskötare som lyckats läsa av vår dotters behov och skapa tillitsfulla relationer till henne, är de som förstått hur viktig kommunikationen och bemötandet varit för att det skulle finnas trygghet under förskolevistelsen. Det har handlat om enkla saker, som att förståelsen för hur hennes morgon varit. Eller att de har förstått att hon ibland behövt ha något gosedjur med sig till förskolan som trygghet. Det är inte alltid enkelt att skapa relationer till barn som uttrycker sig annorlunda språkligt, men det är nog så viktigt. Ofta utgår vi från våra egna livs och yrkeskunskaper när vi ska skapa relation till föräldrarna i verksamheten. En del personal som arbetar i förskolan är mycket noga med att barn ska ha på sig alla kläder som ligger på hyllan när de leker på gården. Men barn är olika varma och behov kan skifta från den ena stunden till den andra.

Alla som arbetar i förskolan har ett ansvar för dagliga samtal med föräldrarna i verksamheten. Därför måste vi våga möta föräldrarna i hallen, vid föräldramöten och vid öppet hus. Alla behöver inte leda ett föräldramöte, men varje gång du sätter dig ner hos en familj vid ett sådant tillfälle bidrar till att skapa goda relationer i verksamheten. Varje gång en pedagog tar emot ett barn på morgonen bidrar vi till kommunikationen mellan hem och förskola. När vi möter familjer med olika bakgrund är det vår öppenhet och nyfikenhet som bidrar till att skapa relationer. Ibland kan våra egna erfarenheter göra att vi fastnar i tankesätt som som bygger på att vi ska göra föräldern nöjd, språksvårigheter kan sätta käppar i hjulet och det kan vara svårt att finna en naturlig kommunikation med föräldrarna i verksamheten. Men ibland är det viktigt att våga utmana nervositet och osäkerhet för att man ska kunna få bra relationer till föräldrarna. Därför behöver varje förskola att diskutera vad ni gör för att era familjer ska bli sedda och lyssnade i er verksamhet.

LAB ett annat sätt av individuellt stöd - Del 3

När jag började skriva bloggserien om lågaffektivt bemötande - gjorde jag det utifrån de samlade yrkeserfarenheterna jag har från förskolan och skolan. Privat har jag länge använt mig ett lågaffektivt bemötande, då jag även är förälder till ett barn med funktionsnedsättningar. Jag har förstått  att det finns ett stort behov av fungerande verktyg och metoder som kan användas då förskolan möter barn med särskilda behov.

Ibland kan det vara svårt att veta var man ska börja när man ska utforma individuellt stöd i förskolan och det är lång väntetid innan en utredning startar när man behöver extra insatser till barn med särskilda behov. Med de resurser och ekonomiska ramar förskolan och skolan har idag har det också blivit svårare att få individuellt stöd i förskolegruppen och på fritidshemmet. Under tiden förväntas förskollärare och lärare i fritidshem ändå ge stödinsatser till barnen inom gruppens ramar. Många pedagoger slår knut på sig själva för att hitta lösningar som skapar en kreativ och inspirerande verksamhet. När man ser att ett barn i gruppen behöver individuellt stöd - anser många att bonuspedagogen har ansvaret för att tillgodose barnets behov i verksamheten. På fritidshemmet skapar man kanske en mindre grupp för barn som behöver särskilt stöd. Inom förskolan och skolan dominerar bilden av att det är barnet som har problem att anpassa sig till gruppen. Många pedagoger vet inte var de ska börja när de möter barn som ofta hamnar i konflikter och försöker lösa konflikterna utifrån sin egen uppfattning om konflikthantering.

Jag menar att vi istället behöver fokusera på hur vi kan hitta långsiktiga gemensamma metoder i hela verksamheten, för att förskolan och skolan ska kunna möta barns individuella förutsättningar och behov. Psykologen Ross Greene menar att barn gör rätt om de kan. Barn handlar utifrån den situation där de befinner sig och utifrån det sammanhang de befinner sig i. Om vi vill få barnen eller gruppen att ändra sitt sätt att agera, behöver vi förändra vårt eget sätt att planera verksamheten. Då får barnen vara delaktiga i det som händer. Tydliggörande pedagogik i form av AKK (alternativ och komplimenterade kommunikation) underlättar barns möjligheter att vara delaktiga och förstå det som sker i vardagen.

Inom förskolan och skolan dominerar bilden av att det är barnet som behöver stöd i gruppen. När ett barn är utåtagerande eller ljudkänsligt är första tanken ofta att barnet behöver punktmarkeras. Istället behöver vi t ex skapa tydliggjorda och ljudabsorberande miljöer, som är planerande utifrån barnens intressen, förutsättningar och individuella behov. Tydlig miljö och bra strategier hjälper barn förstå hur de ska fungera i en trängd och stressad situation, när de annars kanske skulle ha nypt eller slagit andra barn. Det är inte barnen som ska ändra sitt sätt att agera utan pedagogerna behöver skapa utrymme för en mer flexibel miljö i den befintliga verksamheten. Därför behöver förebyggande insatser vara en del av förskolan och fritidshemmet systematiska kvalitetsarbete.