Samling för språket

Varför har vi samling i förskolan? Det finns tusen anledningar till att ha en samling i förskolan men det finns få aktiviteter i förskolan som det finns så mycket åsikter om som samlingen. Samlingen kan användas för att samla barnen inför en aktivitet eller inför en måltid medan kollegan dukar bordet. Samlingen kan användas medvetet som en återkommande aktivitet i verksamheten, men den kan också användas för att stunden eller nuet kräver en samling. Ibland har vi kanske samling för att vi alltid haft en samling och tycker det ska vara så.

Klotter eller skriftspråk?

Idag har jag lyssnat på Elisabeth Franks föreläsning om förskoleklassen på #Skolforum. I mina tankar fastnade det hon sa om språksamlingar i förskoleklass, hon menade att många förskoleklasser arbetar mycket med att klappa stavelser i namnen och arbeta med rim och ramsor. Hon menade också att detta inte räcker utan förskoleklass behöver utmana barnen att lyssna på språkljud och bygga texter ord och begrepp. För att kunna skriva behövs det också en förståelse för hur skriftspråket formas och skrivs. Lärare i förskoleklassen behöver ha ett medvetet förhållningssätt i hur de lär barn läsa och skriva.

Så kom hon till det viktigaste och kanske i mina ögon mest grundläggande. Innan du kan läsa och skriva behöver barn få ett ordförråd. Ordförrådet är nyckeln till att kunna förstå innebörden i det du läser.

Hur arbetar vi då med att utveckla barns ordförråd i förskolan? Med att ge barnen rika möjligheter att delta i samtal med pedagoger och jämnåriga? Hur vi tänker om barns lärande när det gäller språkutveckling påverkar nämligen inte bara deras läsutveckling utan också deras möjlighet att kunna uttrycka sig språkligt. Därför är det så viktigt att vi tidigt ser barn och samtalar med barn om sådant som upptar deras tankar och uttrycks i barnens samtal med varandra. Genom att tidigt se och uppmuntra barn att berätta vad de målar när de ritar kan vi uppmuntra skriftspråket. När barnen leker kan de få skriva handlingslistor och vi pedagoger kan ge dem uppdrag att utföra, kanske skriva brev till Bolibompa eller jultomten. Det viktiga är inte resultatet utan själva uppmuntran när vi ser att barnen vill berätta något för oss. I barnens egna funderingar hittar vi ingångar som vi kan använda för att forma den pedagogiska miljön i förskoleklassen eller i förskolan. Det är också tillsammans med många möjligheter till bokläsning en god grund för språkutveckling.

När det gäller samlingen finns det många anledningar att ha en samling, men det är viktigt att vi tänker igenom vad vi vill förmedla med samlingen och varför vi har med aktiviteten. En språksamling är bra, men den behöver finnas som en röd tråd i ett sammanhang för att fylla ett syfte. Om syftet med samlingen är att främja språkutveckling tycker jag det bör vara en tydligt planerad återkommande aktivitet. Bildstöd och teckenkommunikation ökar möjligheten för barn att förstå innebörden i samlingen. Pedagoger som med närhet, engagemang och empati håller samlingar där barn inbjuds till delaktighet genom att välja sånger, eller föremål, stärker barnens självkänsla och ökar gruppkänslan. Samling bör innehålla viss valfrihet och tiden på samlingen bör anpassas till barns uthållighet och ork att delta i samlingen.











Så skulle aldrig jag göra

Barns behov

Alla barn har rätt att få sina behov tillgodo sedda i förskolan. Hur vi ser på barn får stor betydelse för deras identitet och självkänsla. De flesta som arbetar i förskolan, vill barnens bästa, men hamnar ibland i situationer som är svåra att bemästra. När vi möter barn med utåtagerande eller annorlunda beteende sätts våra ambitioner på prov, hur vi förhåller oss till situationer när barn är utåtagerande i förskolan varierar beroende på vilken erfarenhet vi har eller vilka råd vi får från omgivningen.

Bestraffning?
Foto: Skaparn (CC BY-NC-SA 3.0)


Ofta uppmuntras pedagoger av en välmenande omgivning att sätta tydliga gränser och säga ifrån när det gäller utåtagerande beteende. De enskilda barnens behov ställs mot gruppens. Alla barn har behov vi behöver ta hänsyn till är ett vanligt resonemang. Även om vi har avsikten att möta barnen och försöka förstå deras perspektiv kan stora barngrupper eller stark press göra att vi faller in i ett negativt mönster som pedagoger. Villkoren i omgivningen kan också göra att pedagoger inte orkar hålla fast vid sitt engagemang, vilket kan leda till att en mer kontrollerande atmosfär infinner sig i barngruppen. Det kan vara vikariebrist, föräldrakontakter, nätverksmöten, eller barnens dagsform som påverkar stämningen och atmosfären i barngruppen.  Det är av olika orsaker lätt att hamna i en situation där barnen känner sig utskällda, utan att pedagogerna upplever att de skäller på barnen. I deras ögon är verksamheten väl fungerande och alla barn är delaktiga på lika villkor.
Barn påverkas också av tidsperspektiv och dagsform. Jag ska illustrera vad jag menar med ett exempel,

Namir försöker putta ner Ninni när hon står högst upp i rutschkanan. Ninni skriker högt med rädsla i rösten. Pedagogen sitter i soffan och tittar på. "Ninni du är en gnällspik" säger hon. Namir fortsätter försöka få ner Ninni från rutschkanan, trots att hon skriker. Efter en stund lyckas han dra ner henne.
(Möten för lärande)

De flesta av oss reagerar instinktivt och tänker: varför ingriper inte pedagogen? Varför väljer hon att låta Ninni framstå som en gnällspik? Jag tror att det är så enkelt att vi alla som enskilda pedagoger växlar mellan att vara professionella pedagoger och vanliga människor beroende på stundens förutsättningar.Verksamheten i förskolan utförs under en hög arbetsbelastning, antalet barn är stort och orken räcker kanske inte alltid hela dagen. Även om ambitionen är att utgå från barnets perspektiv och finnas nära, tror jag många pedagoger skulle suttit kvar i soffan kl 16.00 när man arbetat en hel arbetsdag ensam med en vikarie och full barngrupp. I stunder när vi pedagoger är trötta eller utsätts för stor arbetsbelastning ökar mängden ska eller måsten när vi talar med barnen. I de stunderna sätts också vår pedagogiska kunskap på prov, jag har arbetat med skickliga pedagoger som klarar att med lugnt tempo och engagerat förhållningssätt klarat rodda en barngrupp själva, innehållande 7 sovande barn, och 10 vakna större barn. Men jag har också arbetat med kollegor som styrt barngruppen med förmaningar och tillsägelser. Det handlar inte bara om yrkesrollen utan också om vår personliga förmåga att överblicka helheten samt hantera stress och yttre påverkan. Frågan vi bör ställa oss är: vad som gör att vi i vissa förskolor hamnar i negativa spiraler med barnen?

Stressen påverkar vårt beteende även om våra ambitioner är aldrig så goda och förskolan är känd för att vara en förskola med hög kvalité i verksamheten.

Så skulle aldrig jag göra

Debatten om belöningar och bestraffningar som med jämna mellanrum figurerar på sociala medier/gammalmedia berör de flesta av oss som arbetar i förskolan. Det är enkelt att slå sig själv på bröstet och säga så skulle jag aldrig göra (du som läser detta skulle naturligtvis agerat på ett helt annat sätt, du är ju en medveten pedagog) när felaktiga beteenden diskuteras i olika forum. Men kanske är det svårare att rannsaka sitt eget arbetslag eller sig själv som enskild pedagog. Att ge förskolor tid till att diskutera kunskapssyn och lärande är förebyggande långsiktiga lösningar för att förbättra den pedagogiska kvalitén i förskolan.

Det är stor skillnad på hur pedagoger bemöter barn i den dagliga pedagogiska verksamheten. Det är tydligt att arbetslag som inte fått diskutera fram en gemensam barnsyn brister i bemötandet mot enskilda barn. En stor fara tror jag är när vi utgår från tankesättet Vi är bäst, vi gör inga misstag. Det är bättre och effektivare att rannsaka sin egen verksamhet och fundera över hur vi på bästa sätt kan skapa pedagogiska förutsättningar som är lösningsfokuserade och som utgår från tanken att alla barn gör så gott de kan. I svårhanterliga situationer behöver vi först ställa frågorna
  • Vad är problemet? 
  • Vems är problemet? 

Pedagoger bemöter på olika sätt och enskilda pedagogers bemötande kan skapa stora sprickor i arbetslagen. Det är viktigt att det ges förutsättning och tid för att få diskutera fram en gemensam barn och kunskaps syn. Därför är det viktigt att cheferna ger tid till pedagogiska diskussioner och skapar tid till reflektion. Ett arbetslag behöver ett gemensamt förhållningssätt för att kunna skapa en atmosfär i barngruppen som tar avstamp i barns livsvärldar.

Att möta barns livsvärld innebär att närma sig och försöka förstå barnet i dess helhet. Barnets kropp, ansiktsuttryck, gester och ord bildar en helhet som det gäller att försöka förstå.
Om vi ser barn som meningsskapande medmänniskor, och är närvarande i deras livsvärld, kroppsligt, sinnligt och kognitivt får vi en lyhörd, tillåtande och ömsesidigt samspelande atmosfär i barngruppen.
(Möten för lärande)