Barn utforskar - med lek

Under veckan som gick var jag med i en spännande diskussion om lek. Vi diskuterade hur leken förändras när barn blir äldre och vad som händer när med leken när eleverna blir äldre. Jag har tidigare beskrivit mina egna barndomsminnen som är knutna till leken. Alla som någon gång lekt som barn kanske minns den där magiska känslan i leken. När man kunde leka länge, länge. När jag var barn lekte det vi såg på tv, provade och bearbetade olika roller. En hel höst på mellanstadiet ägnades åt att leka det vi såg på adventskalendern året innan. Vi lekte i skogen till den angränsande skolgården i stort sett varje rast. Vi provade både elaka lekroller och snälla lekroller, ibland var vi häxor, ibland troll. I leken provade vi och bearbetade innehållet från media i olika former, bortom synhåll från vuxenvärlden. I samhället där jag vuxit upp samlades alla barn på gatan och lekte grupplekar. De äldre som var med beskyddade sina yngre syskon och leken böljade fram på gårdsplanen. Vi lekte röda vita rosen och burken. Vi utforskade bäcken även fast vi inte fick för våra föräldrar och byggde fördämningar på spännande ställen.

Den övergivna leken?
Dead Memories foto av Nomadic Lass (CC BY-SA 2.0)

Jag menar att varje generation har sitt eget lekmönster och innehållet i leken är nära förknippat med det samhälle och den kontext som barnen växer upp i. Barn provar och bearbetar intrycken från den vardag som finns omkring dem när de växer upp. Vi som lever i en vuxenvärld, betraktar gärna innehållet i barnens lek från våra normer och tankar om vad som är bra eller dåligt. Istället för att se vad det är barnen faktiskt utforskar i leken. Idag leker barn kanske Angry birds eller Pokemon istället på skolgården.

Angry birds har ersatt röda, vita rosen.
Angry LEGO foto av Greg Williams (CC BY-NC 2.0)
Att barn leker eller ritar innehåll från media eller data spel är ett sätt för barnen att utforska och reflektera över sin omvärld. Om barn ritar 10 stycken ninja-figurer från en målarbok, föreslå att de gör en film av det, istället för att förbjuda antalet målarbilder. Hjälp barnen finna nya möjligheter istället för att begränsa antalet målarbilder. Målarbilder har varit något som ofta diskuteras både i förskolan och på fritids. Hur ofta barn får använda målarbilder och på vilket sätt. När barnens värld blivit mer digitaliserad återspeglas det också i barnens lekvärld och lekmönster. Marcus Bergenord som är digitalista i förskolan menar att osäkerheten kring hur vi ska göra med sakerna drar med sig svepskäl som vi inte behöver ta itu med. Hur vi ska göra? Och jag tänker att de tankesätten gärna gär igen i vuxenvärldens norm skapande. Det är lättare att begränsa barnens spelande eller lek, istället för att vi som pedagoger försöker förstå vad barnen faktiskt gör i leken eller spelandet. För jag menar att spelande också är en form av lek för barnen. Ett utforskande och ett lärande som leder till lärande i olika former. Bara för att barn har ett dataspel betyder det inte heller att barnen spelar ett dataspel, utan de kanske tittar på hur figurerna i skärmen förflyttar sig, snarare än spelar. Bara för att barnen leker Angry birds betyder det inte att de delar våra tankar om fåglarna i spelet. Utan barnen ger dem eget liv och innehåll i leken. Det farliga är när vi vuxna förbjuder vissa lekar eller spel istället för att dela barnens vardag med dem och hjälpa dem bearbeta innehållet. Därför är det viktigare att ta reda på hur vi kan bemöta barns görande och dela deras vardag än att vi begränsar det vi upplever kan vara riskfyllt eller farligt för barnen. Att få utforska sin vardag tillsammans med vuxna ger barnen möjligheter att vidga sina egna kunskaper om populärkultur eller internet.