Var finns vi i leken?

Jag får ofta frågan om hur man kan tänka då man ska planera för att skapa utrymme för barns egna lekar och samspel. Många ser att barnen eller eleverna prövar egna initiativ och idéer i leken men tycker det är svårt att veta hur de ska följa upp leken i verksamheten.
Jag har utifrån de diskussioner jag deltagit i reflekterat över att många tycker det är extra svårt att utmana den egna leken och samspelet när de möter elever eller barn som har särskilda behov. Insikten om hur svårt det kan vara att ge utrymme för lek och socialt samspel väckte till en början förvåning hos mig som pedagog. Då jag själv alltid tyckt barnens utrymme för lek varit så viktig och självklar i min roll som förskollärare. Men med tiden har jag förstått att som pedagoger utgår vi ofta från de erfarenheter vi själva har med oss från vår uppväxt. Beroende på ålder, intressen och olika förutsättning har vi därmed olika referensramar till lek och socialt samspel. En del av oss har själva fått leka mer fritt medan andra är uppfostrade efter andra normer och värderingar. Tillsammans med vår övriga yrkeserfarenhet och kompetens påverkar det hur vi planerar innehållet i den egna verksamheten.
För en del förskollärare eller fritidspedagoger upplevs styrda aktiviteter som mer lätthanterligt i en stor barngrupp. Andra lärare eller pedagoger menar istället att eleverna eller barnens intresse är en viktig grund i verksamheten, tillsammans med styrda aktiviteter. Jag tänker att det är viktigt att vi vågar mötas och diskutera varför vi ser olika på leken.
Finns den vuxne med i leken?
Foto: Kristina Alexanderson (CC BY-NC-ND 2.0)

Oavsett hur vi förhåller oss till fri lek kontra styrda aktiviteter tänker jag att det är viktigt och lyfta diskussionen om hur vi kan öka möjligheten till delaktighet i verksamheten. Både förskolans läroplan (Lgr 98/16) och fritidshemmets kapitel (Lgr 11/16 kap 4) betonar vikten av att barn/elever har rätt till delaktighet. För mig innebär delaktigheten att du som elev eller barn också ska kunna få påverka innehållet i verksamheten. Det innebär att i sin tur att eleverna också behöver få möjlighet att delta i planering och utvärdering av en verksamheten. Trots läroplanens skrivningar verkar vuxenstyrda aktiviteterna få allt större utrymme både i förskolan och på fritidshemmen. Jag kan inte låta bli att undra vilken betydelse få tillfällen till socialt samspel och lek medför för elevernas välbefinnande och sociala relationer. Många elever kämpar med ensamhet både i och utanför skolan. Att elever får stöd för att kunna vara inkluderad i fritidshemmets eller förskolans aktiviteter, är minst lika viktigt som att elev får stöd under skoltid. Sett utifrån barnets samlade tid i ett skolsystem är det viktigt att förskolan och skolan tillsammans uppmärksammar barnens behov av att få tid till lek under dagarna. Det är i leken barnen utvecklar både sin identitet och sin sociala förmåga och därför behöver det finnas gott om utrymme för lek och socialt samspel i förskolan och på fritids.

Utgår vi från det som fascinerar och intresserar elever och barn, kan intresset också användas för att skapa en inkluderande miljö, där en elev eller ett barn kan delta i en lek och få möjlighet att utveckla egna intressen tillsammans med lite färre kamrater. Tillgänglighet och anpassning kan handla om personstöd eller hjälpmedel, men det kan också handla om att vi planerar utifrån tanken att alla barn ska kunna delta i någon eller några aktiviteter i verksamheten tillsammans med kamraterna. Genom att förbereda med material vi vet intresserar en elev eller ett barn kan vi t ex locka till en gemensam aktivitet som vattenlek eller en rörelseaktivitet. Om eleven får vara med och prova materialet i förväg kan vi väcka nyfikenhet och engagemang genom förberedelser och gemensamma dialoger. Hur vi introducerar aktiviteter med bildstöd och vuxenstöd kan ha stor betydelse för känslan av delaktighet för eleven. Det betyder inte att man måste vara i en stor grupp hela tiden, men man kan få befinna sig i ett sammanhang vid de tillfällen som fungerar.

Jag har också fått frågan var man börjar när det är svårt att veta vad eleverna eller barnen i gruppen är intresserade av. Jag tycker då det är bra att använda foto dokumentation eller film som utgångspunkt för att diskutera vad eleverna eller barnen leker i de olika rummen. Filmerna och fotografierna  kan sedan användas som en ram och underlag för gemensamma diskussioner i arbetslaget, och som startskott i utvecklandet av av en lärmiljö som utgår från barnens intressen i högre utsträckning. Den dokumentationen man samlar in kan sedan användas för reflektion där arbetslagen tillsammans planerar för hur aktiviteten kan utmanas vidare till ett tema genom att man tillför material eller skapar sammanhang som utgår från det man sett i dokumentationen väcker nyfikenhet eller intresse.